¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
Från första början hade Marljoni fattat att Ramngar är en av de allra snabbaste människor som finns. Vid det här laget hade hon också förstått att han är en av de klart långsammaste människor som finns. Ramngar saknar hela registret mellan supergnista och iddisslande. Dygn och dygn på dygn kontemplerar han nere i katakomberna, tills en vacker morgon han spritter upp och jazzar med Marljoni ut i ljusmynningen. Hon måste spinna igång honom och sedan hålla farten springande, så att Ramngar aldrig hinner oroa sig över att behöva lämna det bråddjupa drömtillståndet. Då dansar han som om han alltid varit vaken, med kusligt närvarande känsla för varje trappsteg och skreva i den mörkt pianoklingande grottan. Dessutom hittar han strax omärkliga linjer längs Marljonis armar, hungriga hålrum i hennes höfter. Just den här morgonen går det hiskeligt fort, så fort så att Marljoni och Ramngar kommer ut genom en ny mynning, en grottöppning som ingen av dem visste fanns. De har ju känt till de sju utgångarna under många månader nu. Emellertid denna åttonde, den leder dem ut till en alldeles okänd glänta i skogen. Skogen, den lilla skogen, nog tusan troll har de traskat omkring här hundratals varv. Så besynnerligheten är påtaglig. Hur kan de ha undgått just denna glänta!? Halvt leende, halvt bävande märker Marljoni hur Ramngar redan har sjunkit ned i mossan för att reda ut mysteriet. Hans raska verklighetssinne är genast en bortblåst solstråle, en frifotad lyckoglimt som nu envist sörjer ner sig ända till midjan i en djup, djup molnlabyrint. Och för Ramngar tycks skillnaden vara obetydlig, emedan bägge tillstånden äro mättade med samma självuppfyllande passion. Så han märker ingalunda hur Marljoni håller på att ta adjö på verkligaste allvar. Hon lever ju redan så starkt inom Ramngar, så varför skulle han sakna henne!?
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar