¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
Under bara några dagar hade Marljoni visat sig som fler kvinnor än Ramngar någonsin mött i en och samma kvinna. Hon hade genomlöpt vartenda djur i skogen, utvecklat varenda blomma, genomskådat alla de tre tusen teatermasker som rymdes i den mänskliga fantasin, som fanns i det jordiska minnets struktur. Nu uthärdade han inte ett enda uttryck eller intryck till. Under de mossöverdragna stubbarna sjönk Ramngar ned. Så kopplade han ihop sina nervbanor med deras rotsystem, sökte leda minne efter minne till dess rätta relation med alla andra minnena. Det var evigheternas arbete, det visste han nog, men det var samtidigt det enda riktigt meningsfulla. Varför utsätta sig för alla intryck om man sedan inte mindes mer än några få? Om man tillät glömskan skölja bort konturerna från de ansikten man mött, varför då möta dem? En av de mest mysteriösa danserna med Marljoni fladdrade förbi i kometfart längs Ramngars inre öga. De varma rörelserna kändes genuint hjärtliga, medan hjärnans överblick höll sig kylig som en reptil, beräknande men inte desto mindre lekfull. Minnet pulserade fortfarande i kroppen, fastän det var dagar sedan dansen löpt här mellan björkstammarna. Snart swingade sig både ben och armar vidare in i deras uråldriga grotta. Runda på runda jitterbuggar och björnbärslufsar de allt djupare ner, eller om det är allt högre upp. Alla håll är bara spegelbilder i förhållande till varann, men ett är då ändå säkert: Ramngar har dansat med Marljoni förut, i något av liven som föregick detta. Tillsammans har de jazzat på något av världens allra mest scengolv, med filmkameran över sig som en sol. Övertygelsen i denna glimt är det enda som Ramngar har att bygga sin spirande förmåga på. Och han vill dansa så länge han minns känslan. Han minns känslan så länge han dansar. Med henne. Varför leva om man ej förmår plocka med sig de väsentligaste minnena, vidare in i nästa liv? Alltså finns det kommande liv, annars vore livet inte meningsfullt. Ja, varför överhuvudtaget göra något när man inte hinner ombesörja så att upplevelsen bevaras levande i minnet? Man måste helt enkelt skapa den tiden. Annars förvandlas snart allting roligt till ett tomt tråkigt hål, fullt av glömska. Där studsar tanken i oändlighetens irrationella banor. Alternativet är att alldeles sluta tänka, men då avsäger man sig sitt människoskap och faller handlöst nedåt i spiralen, bakåt i utvecklingen.
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
¤¤¤¤¤¤¤
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar