ur Ubåtsbiografin

episod I

om Klaus Trofobi




Vi var åtta figurer som överlevde kriget : två schackpjäser, två rymdgubbar, tre tarotkort och en docka. Redan då hade vi drivit bort i vår Ubåt. På så vis undgick vi att bli definitivt demolerade av de flygande maskinerna. Riktigt hur det gick till där i slutet, det mindes ingen av oss. Inte heller hur allt började på nytt hade någon något klart minne av. Vi minns däremot massa närgångna scener mitt i. 


Fastän det bara hade funnits 8 x 8 rutor att röra oss emellan (maximalt sett) så blev det ändå sjujädrans många drag och steg. Hurpass ännu  mer gott om möjligheter hade vi nu efteråt...? Brädet var i varje fall borta. Ytan hade blivit relativ. Tarotkorten jobbade febrilt på att föreställa oss fler drag än vi någonsin vågat tro. Rymdgubbarna koncentrerade sig på vilket steg som skulle bli det allra viktigaste. Dockan gick omkring och lekte med varje ratt och spak på fullt allvar. 



Än så länge hade vi aldrig kommit tillbaks till jorden. Snarast strök vi omkring djupt ute i solsystemet. Många månars mörka baksidor hann vi undersöka. Trots att det tog några år innan vi insåg faktum : Vi befann oss ingalunda i undervattnet! Istället hade vi kommit upp till världsrymden! Somliga skulle komma att kalla vår båt för uRa plU2. Förvisso trivdes vi mer än nog med vinillusionerna och plastgodiset, med filmremsan och de torra boksidorna. Så inte störde det oss att sinnesintrycken alltjämt tydde på vanliga jordiska havsvågor. Ubåten hade ju radio för att sammanlänka oss med helt andra vågor. 


Ni kanske inbillar er att vi var gamla blötdjur som föredrog vatten? Tvärtom var det våta materialet det värsta vi vet än idag. uRa plU2 kämpade dygnet runt med att hålla havet utanför sig. Samtidigt funkar fortfarande det jävla vattnet liksom en livsluft. Vi behöver ha det som universum, som vår livmoder, bara vi slipper få in det. Ubåten är känslig som en bubbla, om än den brukade vara världens mest robusta bubbla. Tåligare än ett luftslott flöt farkosten upp genom det alltmer undermedvetna. Likafullt var vårt mål att medvetandegöra fläck efter fläck, placera drömmarna på vetenskapens karta.



*



Min kamrat skulle föreställa kungen, den grå konungen. Han hade tydligen fått så mycket svart och så mycket vitt att han härdats och sjunkit in i gråzonens förlamande terrorbalans. Ända fram till gryningen satt konungen och rattade in besynnerliga musikstationer, fyllda med allt från Kraftwerk till Van Der Graaf Generator. Sedermera blev gubben kapten över uRa plU2. I enlighet med sitt namn, Klaus Trofobi, ägde kaptenen en obehaglig fömåga att hålla hela besättningen övertygad om att man omöjligen kunde komma ut ur Ubåten. Och om man ändå lyckades så skulle fiskkometerna sluka en såfort de återkom (inom loppet av närmaste saturnusring).


I grund och botten var kungen knappt det minsta besatt av kontrollintresse. Det var bara det att Klaus verkligen inte ville att vi skulle överge denna gemensamma livmoder. Och hans ovilliga vilja smittade av sig på vår världsuppfattning. Ju mer vi tänkte på det som helt ogörligt att lämna bubblan, desto desperatare blev vårt blod att bryta oss loss. Kaptenen kunde helt enkelt ha bett oss att stanna, visat sin uppskattning, så hade vi gärna blivit kvar. Konungen kunde ha invigt oss i målbilden som var total expansion på alla plan, för alla varelser. Men som det nu ofta var hotade den grå konungen med allt som hotade processen. Klaus var i stort behov av hjälp, visste vad som borde göras, men förmådde aldrig börja med att bota sig själv, och därmed ingen annan heller.
 



Personligen skulle jag föreställa den gröne löparen. Min pjäs bestod i budbärarens och prästens uppgifter, tillika konstmakarens och spökskrivarens. Jag skulle tillse så att Ubåten fortsatte existera på en andlig nivå. Innan vi klev ombord på den tyska skorven (med sin skrovliga men perfekta interiör) hade hela mitt liv hållit hus i en italiensk stad. Kanhända är mitt hem fortfarande där? I en av de mest mysteriöst sköna gränder ni kan föreställa er - där föddes jag av en bland Madonnans hemliga systrar. Jag kunde löpa extremt snabbt; det var därför man överhuvudtaget valde ut mig till elitsoldat. Annars torde man ofördröjligen ha plockat upp mig vid institutionen för psykosofisk förmedling.


Jag drog THE FOOL, denne barnslige dåre som i sin tur drog Tornet som vi stängde in oss i. På vuxet vis fick vi då och då klättra upp för stegen, öppna tornluckan och kika ut. Vad vi kunde se över spegelytan återstår att tolka och redogöra för. Så långt måste jag emellertid berätta som att dockan flöt omkring däruppe, likaväl som hon drev nere hos oss!! Vem som var den ursprungliga och vem som var spökklonen - det tycktes vara ett bottenlöst dilemma som vi brottades med under evinnerliga månader. Vi höll på att bli fullkomligt galna, men det ordnade så småningom upp sig. Allt vi behövde fördjupa oss i var en förbisedd detalj.






















episod II

om Alina Lskowska




En vacker natt stötte vi på ett hål i havet. Hålet bara var där. Och däri låg hon : Alina Lskowska! Likt en valhona i en luftbubbla höll hon havet utspänt åt alla håll och kanter. Den mystiska makt som strömmade inifrån Alina kändes gränslösare än rentav Neptuni. Med sin gränslöst mjuka makt hade vi trott att Neptuni var det mest älskansvärda som man någonsin kunde försöka inringa. Men den harmoniska upplevelsen hade uppenbarligen bestått i en illusion. Passionerat koncentrerade vi oss nu på den nya molekylen som skulle uppsluka hela universum. Alinas läppar var stora som livbojar allra minst. Skulle dessa gummiartade bassäng-strängar vilja omfamna oss intill sista droppen...?


Alina Lskowska kunde vi ingalunda klassa som ett stycke verklighet, snarare något i stil med en öververklig vilja. Samtidigt föreföll hon härstamma från ohyggliga djup, rentav under själva Underlandet?! Vi hade spontant tolkat Alina som en rysk spion - ända tills det polska inflytandet icke gick att ta miste på. Hennes temperament tycktes som om den bistraste vargavinter hade drabbats av den mest svällande sommarfeber. Vår Ubåt uRa plU2 befann sig visserligen mot slutet av oktober, fast allting stämde ändå fasansfullt fint ihop. Octopussy fick vi alla åtta lust att kalla henne. Lät oss blott hindras av att tiden ännu aldrig nått fram till 80-talet. Varelsens strumpbyxor var lika smutsgula som hennes bläckpennor var militärgröna. En hel bibel hade hon totat samman vid det här laget, en total bekännelse (inklusive instruktioner för hur man lämpligast skulle få hennes läppar att öppna sig).


* *


Det hade varit ett hårt krig. Och knappast hade freden blivit lättare, inte hittills i varje fall. Som jag redan berättat var vi blott åtta figurer som överlevde kriget. Kvar i vår Ubåt fick vi ingen somhelst kontakt med någon övrig verklighet. Åtminstone inte som Kapten Klaus Trofobi lät avslöja... Dock hade han hade ju känt Kapten Nemo i verkliga livet - så det är möjligt att Klaus hade några riktiga spår liggandes i radion... Besättningen grunnade ofta över hur man kunde sätta igång apparaten, ratta in dess gråaste frekvens, nå kontakt med det hemliga klustret. De bägge rymdgubbarna bland oss borde varit bäst lämpade för tilltaget - i synnerhet som de funkade som navigatör respektive maskin-ingenjör. Den ene var avlägsen släkting till såväl Yoda som Snusmumriken. Den andre hade först varit studiekamrat med Professor Kalkyl, sedan kusin till densamme Kalkyl. Dessutom hade bägge varit konkurrenter till HULK samt arbetat för samma företag som Wasowski. Vi avvaktade desperat att de skulle fixa bort ett virus ur kompassrosen.


* *


Dockan hade strax blivit illgrön av svartsjuka över denna fröken Lskowska. Alina fick det ju att regna i världsrymden, ett slemmigt grinande som kom trädgrenar att slå ut på Mars. Pölarna tog dockan och monterade in under sina egna ögonlock. Nu inbillade sig det lilla livet att halva vår besättning inte längre behövde hennes söta närvaro. Lskowska utgjorde ju ändå den älskvärdaste kärnan. Så dockan drog sig undan med de tre tarotkorten, för de var bättre på att anpassa sig efter ens önskan. Dock lättare sagt än gjort vände dockan korten emot sig. De liknade alls inga snälla spegelbilder. Korten stretade emot och vred sig, som om de blivit magnetiserade med samma laddning. Enda möjligheten att få fram deras ansikten verkade vara att tränga igenom dem bakifrån. Då märkte dockan hur hon stod och kikade åt samma håll som Dåren, Kejsarinnan och Tornet.


Vi var tvungna att bestämma oss för hur vi uppfattade världen. Hade kriget skett genom ett periskop eller kalejdoskop, ett stetoskop eller kassaskåp???? Horoskopet tycktes köra historien igen om hur jag klev ner i en neapolitansk krypta [La Piovra] och kom upp genom en göteborgsk lucka. Däremellan låg massa tyska bergrum, kanske norska tunnlar t.o.m. Som grön löpare skulle jag ha fört drottningen ifrån den grå konungen. Klaus Trofobis ursinne hade skallrat i katakomberna, ackompanjerat av befriande skratt. Ingen av oss var förmögen att förråda den andre. Alina Lskowska lät sig porträtteras av mig i blotta nattlinnet. Sedermera nyttjade kejsarinnan bilderna till att vinna omvärldens hänförelse. Utan dilemma, som vore det den naturligaste sak i världen, kunde nu uRa plU2 ta sig mellan ryska och amerikanska farvatten. Vi pendlade under professor Kalkyls kusins överinseende. Djupa insikter fick vi i hur rymdens svärta skiftar nyans, beroende på vem som tror sig kommendera Ubåten.

















eLe