i skuggan av den fantasi som finns

}%{


Ur andra volymen "I Skuggan av Unga Flickor i Blom" av Marcel Prousts evinnerliga "På Spaning Efter Den Tid som Flytt":


"Var det emedan jag nätt och jämnt sett en skymt av henne som jag funnit henne så vacker? Kanske. Själva omöjligheten att stanna kvar hos en kvinna, och risken att aldrig mera träffa henne, skänker henne plötsligt samma behag som den sjukdom eller den fattigdom som hindrar en att resa förlänar ett land, eller den kamp i vilken man antagligen kommer att stupa skänker åt de enformiga dagar man ännu skulle haft kvar att leva. Om inte vanan funnes, borde alltså livet te sig underbart för människor som varje timma hotas av döden - det vill säga för alla människor."

"Och även om jag, nu när jag var sjuk och inte gick ut ensam, aldrig skulle kunna få någon av dem till älskarinna, var jag i alla fall lycklig som en pojke född i ett fängelse eller på ett sjukhus och som efter att länge ha trott att den mänskliga organismen inte kunde smälta något annat än torrt bröd och medikamenter, plötsligt fått veta att persikor, aprikoser och vindruvor inte bara utgör en naturens prydnad utan även härliga och lättsmälta födoämnen. Om hans fångvaktare eller sjukvårdare också inte tillåter honom att plocka dessa vackra frukter, ter sig världen dock i hans ögon bättre och tillvaron barmhärtigare."

"Ty vår längtan tycks oss ädlare, och vi kan hysa den med större tillit, om vi får veta att verkligheten utanför oss överensstämmer med den, även om vi själva inte kan förverkliga den. Och man tänker med mera glädje på ett liv som, under förutsättning att man ett ögonblick bortser från det tillfälliga och speciella hinder som ställer sig i vägen för ens egen tillfredställelse, dock kan tänkas vara i stånd att tillfredställa en."




Vi kan också föreställa oss att jag fotograferar en spännande blomma. Vad som skänker skönhetsupplevelse är vetskapen om att det faktiskt är blommans skönhet som står i relation till mitt betraktande. Sedan behöver jag inte alls befrukta själva blomman eller ens plocka med mig henne hem, utan nöjer mig med att drömma om vad man kunde göra...

Det centrala i min längtan är hursomhelst att inringa bilden av hur hennes väsen är beskaffat, gärna i relation till mitt väsen och andras väsen. Jag förmår glädjas fullt tillräckligt över hennes avbild på fotografiet, eller avtrycket i min fantasi. Att jag däri efterhand förvandlar blomman, ja bättrar på hennes likheter med andra element i min fantasi - det får självfallet skönhetsupplevelsen att växa. 

Fast skulle jag här genomskåda mig och inse att jag till sist har tappat bort den ursprungliga blommans väsen alldeles, då blir fantasin inte lika rolig längre. Det olyckliga i sammanhanget är också att  blomman själv inte får tillfälle att glädjas över min glädje, såtillvida jag ej sänder henne en hälsning så hon förstår :-) I bästa fall har hon också egna levande minnen av mötet... 

Under alla omständigheter behöver man med jämna mellanrum gå ut och "uppdatera" sina inre bilder och drömmar gentemot den fysiska verkligheten, för att fantasins verklighet skall förbli naturligt livskraftig. 

Emellertid i "omöjligheten" av (rättare sagt den ständiga svårigheten till) en fullkomlig överlappning mellan subjekt och objekt, förväntan och utfall - häri ligger den starkt längtansfulla laddningen. Må det sedan vara av personliga hinder eller allmänmänsklig begränsning. Vi hämtar motivation och drivkraft ur denna brist - en vilja att upphäva isolationen och kommunicera.

Jag har emellertid under så gott som hela mitt liv ÄLSKAT att stanna kvar i denna orealiserade längtan, vilket är mitt stora "problem". Inte desto mindre har jag för fulla drag njutit frukterna av att försöka kommunicera med er andra över fängelsemurarna - utan att någonsin vilja riva dem...




{%}