Minutmakarens Sista Sekund (Första kapitlet)

i min fantasy-mässiga historia






Minutmakaren har just skapat den sista sekunden. Den sitter inglasad i en flaska i en monter mitt i laboratoriet. Fortfarande skeptisk stryker Minutmakaren sina mustascher, likt två visare på en klocka, men iakttar ändå nöjd sitt lilla storverk. Vad skulle hända om den sista sekunden får utspela sig i världen? Kommer staden härutanför att gå sönder då - eller blott övergå i nästa stad? Nå, utfallet beror ju alldeles på när... och hur och vem, tänker han. Och varför skulle man uppleva sekunden som den sista, till skillnad från vilken sekund somhelst?


Laboratoriet ligger inrymt i ett urgammalt kyrktorn. Tornet hade redan en modern klocka, vilket underlättade för uppkopplingen av hela institutionen. Bland hundratals kugghjul och ofantliga manicker fick Minutmakaren flytta in sin verksamhet. Det var i samma veva som Biskopen blivit för gammal för att bo kvar. Den gloriaklädde farbrorn tog tunnelbanan ut till hospitalet, det nybyggda sjukhus där flera andra städers präster hade installerat sig. Biskopen plockade aldrig med sig de tolv lärjungarna, så dem föll det på Minutmakarens roll att förvalta. Man kan gott säga att han förtrollade dem, en i sänder, först nu alla tolv.


Med närmast japansk noggrannhet ser Minutmakaren till att glasmontern vrids ett kvarts varv av ett kvarts varv av ett kvarts varv, allt för att följa månstrålarnas spel. Det är av yttersta vikt att den genomskinliga flaskan behåller sin bild av solen utan att slå knut på dess bana. Och Minutmakaren avskyr för sin del att tappa kontrollen, slungas in mot kaos som han så ofta tillät sig göra på yngre dar. Då var det visserligen icke lika farligt, eftersom han knappt hade ansvar för en enda av alla de människor som står under tidens inflytande. Numera är 98 % av folket beroende av hur Minutmakaren gör varje rörelse korrekt, eller åtminstone att han omedelbart korrigerar missgrepp. Ingenting får gå helt snett, men inte heller alltför rakt - små avvikelser är livsviktiga. Hela balansen mellan mikrosekvenserna håller sekunden gående.


Den sjunde lärjungen knackar strax Minutmakaren på axeln, så att det rycker till ända ner i knäskålarna. Där höll världen på att falla överbord, medan den ouppfostrade får sig en rejäl läxa. Lärjungen ifråga ville bara låna nyckelknippan till orgelläktaren, för att smörja musiken en smula. -Varför i helvete har änglarna ej givit dig en egen nyckel? undrar Minutmakaren. Sålunda kommer han att tänka på ytterligare en säkerhetsaspekt för den inglasade sista-sekunden. Hur enkelt skulle det inte vara för någon invigd att låsa upp montern medan Minutmakaren tar sin sedvanliga minuts sömn, och skamlöst byta ut sekunden mot en förfalskad?! Fasansfullt förvirrad inser han att det kanhända redan har hänt - hur enda sättet att få klarhet vore att testa ifall sekunden verkligen är den sista...











wWw