NEGATIVT SKAPANDE AV POSITIVT .......{omksrivet från brev till vänner}

¤¤
¤


Just denna morgon hade jag "sett till" att förädla min kompakta oro till en tämligen positiv förväntan, och efter vårt samtal var jag fortfarande så skamlöst glad över att ha lyckats "genomföra" den omvandlingen att jag upplevde detta som ett fullgott arbete i sig självt, och därför inte blev så värst besviken över att vi aldrig gav oss iväg till dansen. Vi kan också beskriva det som att jag under ett par dygn hade tröttat ut organism + psyke genom att känna negativt motstånd, och alltså var så spyfärdigt trött på all denna oro, så att det kändes mycket bättre att hysa nyfikenhet och förväntan (fast cool sådan, baserad på "indifference to the outcome", med andra ord ingen oberördhet men väl oberoende).

Besynnerligt nog, från min egen horisont sett, beskrev du det det i telefon som att du aldrig någonsin upplevt sådana omvandlingar av känslan FÖRE en aktivitet har konfronterats/genomförts. Den negativa känslan verkar alltid enbart bli ALLTMER negativ för dig, ända tills du utsätter den för handling/prövning, och att du enbart väljer mellan att nonchalera känslan helt eller uppmärksamma/uttrycka den direkt. Hade jag erfarit att känslor alltid är så oflexiblet opåverkbara av andra känslor och/eller av rent introvert tänkande, så hade jag givetvis aldrig heller menat som jag gör att KÄNSLAN/upplevelsen är livets mening!

.......

"Och det rätta svaret är inte att jag SKAPAR negativa känslor hos andra.
Tyvärr. Annars är ju givetvis det det behagliga svaret. "

Förmodligen den centralaste punkten av allihop!!!
Nej, självklart SKAPAR du inte våra negativa känslor/reaktioner, lika lite som vi SKAPAR dina.
Vi HAR REDAN en negativ känsla när vi är REACTIVE.
Vi får ofta hålla på och hävda att vi REDAN VET vad vi brister i, vilket du har en tendens att tolka som nonchalans och passivitet från våran sida.

Vad vi däremot kan säga att vi GÖR titt som tätt, är att vi RIKTAR ENERGI mot och därmed FÖRSTÄRKER varandras känslor/reaktioner. Det har ju konstaterats tusen gånger. När det gäller positiv UPPMUNTRAN så är det naturligtvis precis så vi BÖR göra, och därmed exakt så som vi INGALUNDA bör göra när det gäller negativa känslor. Ingen annan än F är bättre på att komma ihåg detta.

Dilemmat är dock att F delvis har FEL här, har jag kommit att förstå (och delvis hålla med om). Enligt min nuvarande inställning bör vi snarast I MÅTTLIGA DOSER rikta energi på våra negativa känslor/reaktioner. Det som effektivast sätter igång processer är rentav NEGATIV och krävande energi, som nyttjas just i hjälpande, upplyftande syfte. Men, alltjämt, ALLRA bäst är när kritiken riktas GENOM POSITIVA känslor men SAMTIDIGT lyckas uttrycka/motivera till någon sorts KRAV på förändring. Hur detta bäst går till vill jag mest av allt veta mer om, för det är bland det svårhanterbaraste jag stött på hittills i livet.......!

.......


Skrivet nåra dar in i framtiden, alltså "prehumt publicerat". Synd att jag inte insett fulla faktiska vidden av följande förrän nu....... (fast inte "synd", för det är ju nu jag inser det):

Trodde jag kände till alla känslor som finns, men imorse fick jag reda på att motvilja eller motstånd [resistance] är just en känsla. Jag låter mig alltför ofta uppleva sådan motvilja. Den inverkar förlamande. Trots att motviljan är full av "vilja" att situationen skall vara annorlunda, ger den ingen sådan energi som vi använder till att förändra belägenheten. Det är för att vi inte är i nuet när vi är i motståndet. Man låter sig bli helt instängd i sitt huvud, förnekar det som är närvarande framför sig. Istället bara antingen grämer vi oss eller fasar inför något.

T ex när jag inte vill ta tid just nu till att fortsätta det nyss inledda samtalet med en människa, utan hellre önskar föreslå att vi pratar vidare vid ett annat tillfälle, MEN ingalunda vågar omedelbart föreslå detta av oro att såra den andre... ja ...då omvandlas min intention på ett ögonblick (känslor är ofta snabba) till motvilja inför hela samtalet. Då testar jag inte, då frågar jag inte gärna, då lyssnar jag sämre. Kort sagt spänner man sig.


.......

Börjat läsa "FLOW - den Optimala Upplevelsens Psykologi" av Mihaly Csikszentmihalyi. Den förefaller inrymma gott mentalt underlag till att hantera/upplösa de konflikter vi utkämpar (inte minst NU)

Inleder med ett exempel redan från George Kleins förord, självfallet enbart för att det bekräftar min redan existerande inställning att söka lösa LAGOM krävande konflikter ;-)

"Ofta pendlar vi mellan två poler av meningslöshet. Väljer vi uppgifter som överstiger vår förmåga känner vi ångest. Ligger uppgiften långt under vår förmåga, som så ofta i vardagslivet, blir vi uttråkade. Så kan våra liv rinna bort i en ständig pendelrörelse mellan oro och leda.
Men ibland händer något annat. Vi får eller väljer en uppgift som verkar krävande men meningsfull."

En bra bit in i boken (sid 77) hittar jag författarens hittills optimala beskrivning av samma fenomen:

"Men hur njutbar en aktivitet är beror ytterst på hur komplex den är. De små automatiska lekar som vi vävt in i vardagslivet hjälper oss att reducera ledan men lägger inte mycket till den positiva kvaliteten i upplevelsen. För att åstadkomma det behöver vi ställas inför mer krävande utmaningar....... Att spela tennis är till exempel inte njutbart om de båda spelarna står på olika nivå. Den sämre spelaren kommer att känna sig ängslig och den bättre spelaren kommer att tycka att det är långtråkigt. ....... Njutningen uppstår i området mellan leda och ängslan, när utmaningarna precis motsvarar personens handlingsförmåga."


Antar att det var detta jag (/vi?) erfor på teaterkursen. Inget av momenten kunde göras på rutin, inte heller på 100% ren improvisation. Risken att göra bort sig eller "inte komma på något bra" fanns hela tiden med, men alltsammans var win-win på det viset alla omedelbart lärde sig något av varandras försök. Full frihet fanns att kreativt använda sin egen fysiska+psykiska belägenhet i de spelade situationerna, stå upp för och vara den man är, men inte på det viset att varje steg potentiellt stämplas som uttryck för ens (o)förmåga att vara attraktiv och behaglig.

Till viss skillnad från danskursen kändes det ickelunda lika kritiskt påtagligt när en av parterna visar sig kunna hålla bättre kroppsspråk osv än en annan. Spelet kan fås att funka i alla fall genom kreativ kompensering, genom en hel palett av metoder (inte olikt socialt attraktionsskapande till vardags). Under dansen däremot (åtminstone före alla turer sitter i ryggmärgen) är det viktigare att varje steg klickar exakt, som i en sport, för att det hela alls skall vara genomförbart, vilket åtminstone hos mig upplevs som ett skäl att känna krampaktigare oro/ångest än om jag ser utrymme att välja metod. Samtidigt ville jag under dramakursen visa mycket mer vad jag verkligen kan, och upptäcka vad de andra kan, även om jag slappnade av lite väl mycket emellanåt, bara för att det var så himla roligt!!



¤
¤¤