FIGURENS FEMTE ANSIKTE

¤¤¤¤¤¤¤



Det var en gång en figur. Figuren hade fem ansikten, det ena intressantare än det andra, och det tredje minst lika intressant som det fjärde. Däremot saknade figuren kropp. Ansiktena for omkring över fälten likt filmskärmar. Ibland bläddrade de sig som en sagobok. Det var figuren som försökte berätta för sig själv vem denna figur var. Och det var bara figuren som fann historien intressant, för det fanns ingen annan intelligent varelse där. Fälten var gjorda av sten, och på somliga håll växte smultron ur springorna. Figuren brukade bo inuti grottskrevor när det var sol. När det var måne fladdrade figuren fram över stenfälten med sin flimrande föreställning. Rymden hängde som en svartglänsnade publik ovanför. Den var osynlig. Och det hände sig alltsom tätare i tidevarven att figuren kom fram till just fem figurer. Ansiktena tydde ju på det. Emellertid gillade figuren inte alls fem. Figuren uppskattade sju eller tre. Fem låg liksom så hopplöst mittemellan. Splittringen kändes aldrig som en fullkomlig splittring. Det blev jämna par på vardera sidan figuren. Ty två av dess ansikten var manliga, och två av dess ansikten var kvinnliga. Det femte ansiktet dock hade icke lyckats bestämma sig ännu.

En natt var där en dörr som skulle öppnas. Figuren hade upptäckt dörren uppe i rymden. Den var mindre än en bok, lika liten som ett tecken, så blott ett av ansiktena skulle få plats att ta sig igenom. Och när ansiktet väl var igenom, då skulle figuren ingalunda längre vilja föra med sig de fyra övriga, för behovet skulle vara bortblåst. Det var åtminstone vad figuren hade funderat fram. Att det verkligen funkade så kunde figuren ännu ej vara säker på (trodde figuren åtminstone..... Egentligen kunde figuren vara hur säker som figuren bara ville.). Hursomhaver måste figuren bestämma sig för vilket ansikte figuren ville ha med sig. Naturligast hade nog varit att välja det obestämda ansiktet, så kunde man bestämma sig först senare, när man var igenom. Eller när kvinna var igenom..... Emellertid förelåg ett dilemma. Det obestämda ansiktet ville prompt ingalunda låta sig passera någon dörr, verkligen ej, nej, allra minst en dörr med osynlig publik omkring. Figuren kunde ju alltid tvinga sitt ansikte, men hur medhjälpsamt skulle det då vara efteråt? Antingen ännu mindre villigt - eller för första gången riktigt villigt..... Allting hängde ju på vad ansiktet skulle komma att erfara för sorts hisnande horisonter på andra sidan dörren.



¤¤¤¤¤¤¤