Ut på Havet med GULA STADEN (eller Guldiga Stadens Rosa Gåtfullhet)

där ingen lyckats stänga av Solens strålar...?


Repetition återfinns i föregående inlägg


8:e episoden

ELDORADO hette staden som fartyget kom fram till. Inga var mer förundrade än vi. Precis som i den medeltida medelhavsstaden vi lämnat gick allting i gult här nere. Vi hade trott att man reste mot en rosa horisont. Det var ju därför som vi agerade fripassagerare, för att få se och känna rosa hud. Nu lös solen återigen lika outhärdligt gult som någonsin. Endast skeppet hade inneburit lite skugga. Inte blott de manliga matroserna utan även de kvinnliga sirénerna gömde sig i dykardräkterna, för att skydda sina personliga skatter. Härute kunde solen få all illa dold rosa hud att rinna. Och när den sedan stelnade på nytt skulle den likna de skulpturer vi såg omkring oss nu.

Kapténen kallade det hela för guld. Allt det gula var av en mörkare, djupare karaktär här. Den kändes påtagligt stabil men ändå outgrundligt gåtfull. Dess material tycktes genomskinligt, fastän det inte släppte igenom en enda stråle ljus. Vid det här laget förmodade vi att gul och guld hade med Gud att göra. Besättningen betedde sig som om guldet var gudomligt. Skulpturerna var respektingivande men ohyggligt åtråvärda.

Likt förbannat fick vi reda på att det riktiga Eldorado låg längre inåt landet, en avsevärd bit. Där skulle det finnas långt mycket mer guld. Efter ett par soligt sömnlösa nätter, övervakade av guldleoparder och guldskorpioner, hade kapténen basunerat ut vad han skådat i sina uppdaterade kartor. Det hade ingalunda funnits utritat från början. Den äkta staden måste man kämpa för sitt liv igenom regnskog för att nå. I denna del av världen var regnskogen rosa, så inte heller det invaggade oss i välbehövligt lugn. Endast somliga marsipanluktande insekter glimtade till i ljusgrönt.

Giallo o Giulietta lät sig upphetsas av minsta lilla lian eller blad som vändes. Vi önskade dyrt och heligt att de italienska ungarna aldrig hade smugit sig ombord. Nu var de tillråge på allt som värsta akrobater efter överfartens oändliga stillasittande. Deras apkonster precis överallt ökade också risken för att vår närvaro skulle bli upptäckt av dem. Själva hade ju Giallo o Giulietta redan avslöjat sig, oskenheliga och gula som de var. Halva expeditionen hade tagit dem till sina kluckande magar, medan betydligt allvarligare utredningar väntade oss ifall vi blev avslöjade. Och här i rosa regnskogen syntes vars och ens brandgula dykardräkt lättare. Naturligtvis hade vi kravlat oss in i varsin brandgul dykardräkt vi med, men bara som maskering, för vi hade ingen rosa hud att skydda.

Faktum var att vi hade ingen hud överhuvudtaget. Detta var ytterligare ett fenoménen som vi ville ändra på, utöver vårt officiella uppdrag att matta det gulas inflytande. Ja, egentligen var nog vårt starkaste motiv att få delaktighet i huden, i synnerhet de erotiska essenserna som bodde i dess inre yta. Vi hade varken yttre eller inre, varken yta eller inuti. Vårt fält var ett och samma från alla håll. Inte nog med att det borde framstå som djupt förvirrande för dem som upptäckte oss. Fick vi bara lite yta så skulle det bli mer spännande för oss själva vad som rörde sig där innanför. Som det nu var, eller åtminstone i århundraden hade varit, så visste vi redan allt om oss. Och solens ständiga sken gjorde det knappast lättare att blunda, att tillfälligt glömma. Ända tills vi lyckades komma över några stycken av det där rosa...






sjunde episoden


Vi hade lämnat det mittersta havet, solens kärna. Fartyget var på väg mot ännu gulare storstadsdjungler, kanske rentav helt genomskinliga. Huruvida vi skulle komma fram till Tokyo eller Los Angeles, Santiago eller Djakarta visste vi ingenting om. Vi hade nog svårt att hitta här ombord, skilja däcken åt. På monitorerna rullade en gammal svensk film, Skepp till India land. Våra kapténer besatt ingalunda samma hånleende härsklystenhet som ynglingens fader där. Några av kapténerna var snarast styrmän, hade vi börjat fatta. Liksom i Moby Dick var deras aggressivitet av det vana, lugna slaget. De sökte inte längre strid för äventyrslustens skull, ej heller för hopplöshetens skull. Ty de var fullt koncentrerade på att överleva, att försvara det som de älskade. Och de visste att de så gott som aldrig behövde ta sats - de förmådde slunga sina harpuner likafullt.


Efter många svårberäkneliga timmars färd kände vi lukter av marsipan blandade med passionsfrukt. Mod att spana in allt hemligare hytter fick vi, klättra längs allt brantare lejdare. Vi hade klätt på oss några gula glasögon, fast med bara ett enda öga på. Sådana hade vi sett besättningen begagna, så nu smälte vi möjligen in. Det besynnerliga var hur man såg rosa igenom glasögat, så det måste återigen röra sig om maskering. Inför vem? Solens blick? Såväl ner i skrovets avgrunder som närmare upp mot det stora, soliga däcket tordes vi tassa. Vid det här laget skulle de knappast kasta av oss, på sin höjd tvinga oss att skala solstrålar, bli skeppsgossar eller skeppstöser. Giallo o Giulietta, ungarna som aldrig ingått i våran vuxna grupp men likt förbannat smugit ombord, de hade redan blivit upptäckta. Nu satt de med varsin astrolab i knät och ville inte alls få rätsida på stjärnhimlens magnetiska lagar. Och hur skulle de - när solen iakttog natten lång?! De ville hellre ha praliner med marsipan i. Så deras apkonster ledde oss så småningom på rätt spår, rakt in bland sällsamma likörer, lika starka som söta på en gång.


I en av hytterna hittade vi en postmodern men ändå mycket fetlagd skrift av en fransk filosof : La Mémoire, L'historie, L'oubli. På baksidan stod det att Ricoeur var oroad över å ena sidan för mycket minne samt för mycket glömska å andra sidan. Förmodligen menade han alla ceremonier, foton och dokument, respektive ren omedvetenhet. Vi skummade tankarnas avtryck mitt i några kapitel här och var. Det var intressantare än vi befarade. Hur var det möjligt att verkliga iakttagelser kunde rymmas i detta språk - att de överhuvudtaget lät sig förekomma i annan form?!? Det var just vad Ricoeur också frågade sig, och han hänvisade till begrepp som "representation". Men ordet var ju redan det en representation. "Avtryck" tyckte vi verkade mest konkret, för det lämnade så kallade "spår". Där fanns både den som lämnade ifrån sig spåret och själva dess avtryck kvar. Åtminstone så länge man påminns om att det skedde...


Nå, det gällde att påminna sig i rätt dos. Styrmännen hade erfarenhet och härdade ut. Deras svårmod bestod varken i fruktan för odjur eller solens allseende rakblad. Emellertid kämpade de dygn in, och dygn ut, med en mer spöklik bitterhet. De sökte dränka sina inre demoner, stilla de mentala stormarna. Månen seglade sin bana mellan Skorpionen och Skytten i intensiv saknad efter återuppståndelse. Neptunus stod bi. Vi hängde inte med på varför besättningen nödvändigtvis skulle ut på haven, när de liksom oss mådde bättre iland. Ensamhetens frihet blev bojor om fötterna, som lätt kunde ha lossats av uppmärksamma fingrar i den sociala myllan. Med lite rosa hud, mellan sex ögon, skulle det inte ha spelat någon roll ifall solen lös på låtsas. Då kände man sig redan som ett med avtrycket. Där behövde man inte ha reda på minnenas källa.









101