säga HEJ först

insikter som egentligen utspelade sig några nätter senare...



Det som var bra senaste utekvällen med att först säga "Hej!"

(eller "Du!" eller i värsta fall "Ursäkta mig!")

till dem som jag ville få kontakt med


istället för att kommentera eller berätta något omedelbart i farten
som jag brukar
utifrån erfarenheten att de annars
i nästa andetag
redan befinner sig femton meter bort


visade sig vara
inte bara
att de lättare stannade

utan också
i väntan på deras reaktion
att jag fick TIDSfrist att få fram

något jag ville säga
till just den personen
och till just den personen
eller just den personen
alltså få kontakt med vad jag egentligen undrar
eller står för
anpassat till verkligheten
(istället för färdigprogrammerade inledare
som jag ändå aldrig vill köra)

ja, att få fram material som jag annars aldrig hinner
när jag försöker rikta det
till någon som jag ännu inte
skapat någorlunda fast
kroppsspråklig kontakt med...


Även stillastående individer
lär "Hej!" funka bättre med
fastän jag redan upplever det fysiskt mer genomförbart
att gå fram
liksom en mer gemensam utgångspunkt...


dessutom:

Tidigare har jag ibland sagt ett halvövertygande "hej!"
när kvinnorna just passerar.

Nu sa jag det rentav till deras ryggar,
men såpass övertygad
att de ändå vände sig om.

Måhända har jag själv lättare att TA I
eller adressera
med rätt intention
när jag inte behöver negativt påminnas
om att jag ej just får
deras ögonkontakt samtidigt
som jag börjar prata
emedan de ändå inte skulle kunna se mig i ögonen bakifrån...?


Likaledes
att hångla
och kyssa henne bakifrån
i nacken först
munnen senare
skulle jag nog uppleva som smidigare
som om jag
kan tillåta mig vara mer
manlig så
inte minst när det handlar om
att ta henne

(möjligen för att jag inbillar mig att hon
är mer osårbar i det läget
samt mindre intellektuell
mera djurisk
och båda två
då förmår agera friare...?)






eller sedermera ur Iamos dagbok:


Hej, Iamo! Du har återupptäckt den gamla naturliga fördelen med att först ropa HEJ! eller DU! eller i värsta fall Ursäkta mig! till de flygande utekvällskvinnor du söker kontakt med, istället för att köra omedelbart berättande iakttagelser vars oväntadhet skulle kompensera för den ögonkontakt du så sällan hinner etablera före hon är femton meter bort. Med Hej! får du tid att känna efter vad du egentligen vill säga till just henne eller henne, likaväl som hon får tid, och tydligen får det ännu hellre ryggar att stanna eller vända sig om - möjligen för själva möjligheten, vilken skulle ha kravbelagts framifrån. Dessutom om någon aldrig upplever sig adresserad, i vare sig attraherande eller repellerande bemärkelse, så skall det mycket till innan deras föreställning sätter dig i samma centrum som vi gör, Iamo.






101