Minutmakaren Tillbaka i Tornet

mellan de tolv väggarna

Tredje kapitlet i min fantasymässiga sagohistoria
 




Från den älskogsfyllda stunden i stadens utkant, hade nu Minutmakaren återgått till sitt klocktorn. Hela den lilla sommaren hade han blivit kvar hemma hos Fladdermusan, låtit henne ta mått på hela hans väsen, fastän hon bara skulle sy hans hatt. Så nu var det hög tid att koncentrera sig på allt det egentliga arbetet. Det skulle bli en hård höst. Minutmakaren vred nervöst på sina mustascher tills den ena pekade rätt ned i bänkskivans skruvsamling och den andra rakt upp mot takkupolens guldstjärnor.


Kronokontoret hade begärt reglering av det närmaste tidevarvet. Hösten skulle hålla på i tolv år minimum, i fyrtioåtta år maximum. Vilken exakt volym var rimligast i relation till den allmänt önskade vintersnön? Denna mörka morgon började Minutmakaren med att hälla upp några glas julmust i laboratoriets olika provrör. Resultaten blev entydiga : istället för redan oktober var det bara oktober. Professorn ifråga knäppte på sin innersta lampa. Visserligen lös den väldigt svagt, men man kunde konstatera hur dess lugna sken fick varenda fackla att upphöra med sitt fladdrande. 


Ur var och en av de tolv väggarna framträdde ett djur. Som på levande tavlor visade kalkstenen var någonstans som djuren just höll hus. På så vis kunde man följa längs hela staden, utan att ens hålla torngluggarna öppna, hurpass väl varje djur uppfyllde sin roll. Eller längs åtminstone halva staden... Just nu iakttog professorn den varelse som han visste minst om. Grävlingen tycktes uppenbarligen vara en detektiv, i värsta fall spion. Aldrig tidigare hade Minutmakaren lagt märke till denna grävling så tydligt, vare sig på väggtavlan eller ute i skogsgläntorna där riket övergick i något annat. Nu framträdde Grävlingen som under ett förstoringsglas, påminnande om en hemskt stor igelkott med kattlik smidighet. Vad kunde den bära för identitet? Gusten? Gerhard? Gärdestad? Eller var han en kvinna? 
 

För ett par ögonblick fick Minutmakaren för sig att hans egna hjärnsynapser hade skapat varelsen. I det tredje ögonblicket såg han hur Grävlingen slank in under en trappa, en av marmortrapporna som ledde upp till Kronokontoret. Dessa tunga steg var alltför påtagligt verkliga för att professorn skulle ha uppfunnit sceneriet. Trapporna hade legat där sedan långt före Minutmakarens födelse, även fast själva huvudbyggnaden var av nyare art. Det borde inte kunna betvivlas huru Gerhard just hade smitit in och gömt sig under den kantiga marmorns släta uppenbarhet.


Orolig i håg fiskade professorn upp sin senaste snäcka ur västfickan och ringde till Rådjuret. Detta syntes på väggen stå och spana några kvartér bortanför Kronokontoret. Rådjuret fungerade som väktare för Minutmakarens räkning, ett val som han åtskilliga gånger haft anledning att omvärdera. Emellertid stod förtroendet för Ragnar Rådjur fortfarande högre än för diverse hundar som ägdes av andra herrar. Det var inte direkt hundarna han hyste farhågor för - däremot att herrarna skulle passa på att koppla hans sysslor till någon högre kontrollinstans. Så nu var det Ragnar som fick uppdraget att skugga den snaggade spionen, eller vad den än var. 


Knappt hann Minutmakaren slicka bort samtalet och koppla upp sig mot stjärnkupolen, förrän en annan av väggtavlorna började blinka. Den växlade helt frenetiskt mellan limegrönt och vinrött. Blinkandet försiggick icke på riktigt därute i gränderna, men indikerade likafullt att någon svävade mellan liv och död. Den här gången var det en sköldpadda som hade halkat ned i ett hål. Där låg den på rygg mitt i kloaksystemet och sprattlade med fötterna så att hela skeppet gungade, kom varken upp mot himlen igen eller stadigt ner i helvetet.
 

Sköldpaddorna var andliga vägledare, de flesta med flera hundra år på nacken, och bland dessa hade professorn en favorit som han brukade följa : Siris. Precis som övriga sköldpaddor såg Siris ut som en kullersten vilkensomhelst - ända tills man zoomade in dess minsta rörelse. Så gjorde nu Minutmakaren och fick till sin förskräckelse se att det var just Siris, den skönaste och klokaste av dem alla som fallit i kloaken. Visserligen var det där nerifrån som sköldpaddorna härstammade - men hur kunde detta snedsteg få ske just nu?! Minutmakaren kände hur det gick hål i tiden. 


Sedan fylldes Siris skal av nya små speglar. Deras bilder hade aldrig ljugit, alltid visat hur Siris stod i intim relation till någon saga eller fabel som redan fanns. Ingen ände tycktes föreligga på hur de kunde skifta, från sanning till sanning. Säkerligen ljög ej speglarna nu heller. Emellertid påminde de just om ingenting som professorn hade skådat förut, ingen fladdermus, inga grävlingar, ingen bläckfisk, icke ens kugghjul. Det hela liknade möjligen ett komplett mysterium?


Nå, i så fall måste Minutmakaren ändå kunna skapa en lösning! Även om den inte fanns... Han fick bara inte förblindas av problemet, av det mörklagda slammet som sköljde allt tätare. Siris borde inte behöva ligga därnere många minuter till. Skulle professorn göra ett djupt personligt ingrepp i historien? Eller skulle han be alla djuren om samlad hjälp? Varför inte både och?!









Fjärde kapitlet (tillkommet i november)
 


Gerhard Grävling hade i en handvändning arbetat sig ner till samma olycksaliga nivå på vilken sköldpaddan låg och försökte kravla upp mot solen. Därnere fanns förundransvärt många färger, fast varje kulör var så mörk att den lätt kunde förväxlas med svart. Minutmakaren observerade varje tänkbar och otänkbar rörelse inifrån sitt klocktorn. Den käre professorn hade ingen aning ifall Siris skulle bli räddad eller uppäten nu. Gerhard Grävling var en främling på kartan, även fast han alltid ingått bland de tolv djuren. Denne figur gled omkring i de underjordiska korridorerna som om allihop tillhörde hans personliga gryt. Längs stupande stegar, upp och ner genom luckor, behärskade Gerhard varje liten kanal. Somliga var så enormt trånga att man kunde tro sig vara ombord på en U-båt. Dessutom var grävlingen fet som ett fanskap, inne i sin mest välgödda höstsäsong. Ännu gåtfullare än dess smidighet syntes själva grundmotivet till Gerhards hastiga infinnande. Ville han bli beryktad som en hjälte i nöden eller var han trots allt bara hungrig hela tiden?


Vidare kunde professorn inte riktigt begripa hur denne grävling kände till sköldpaddans belägenhet. Gerhard hade ju befunnit sig i motsatta änden av staden, dold under en trappa, när alarmet dök upp om Siris fall. Chansen fanns förstås att grävlingen var en fruktansvärt skicklig detektiv, vars luktsinne tolkade spåren som fortplantades från vindil till vindil. Alternativt att här förekom fler grävlingar än Gerhard, vilka understödde honom med information i form av utplanterade maskar, bruna vinbär eller via självpinkade revirstämplar. Men Minutmakaren lutade snarare åt misstanken att Gerhard måste ha monterat in övervakningskameror längs varje gränd, såväl ovan som under kullerstenarna. I värsta fall ett minst lika magiskt system som Minutmakarens eget - måhända redo att avläsas varsomhelst, mot varenda sorts vägg i förbifarten...? Teorin föll möjligtvis på att grävlingar är extremt närsynta. Det insåg professorn medan han skruvade åt en mutter som lossnat från inzoomningsreglaget.


I sina svarta, avlånga ögonlappar, såg grävlingen ut som om den kommit direkt från någon fånig maskerad. Ansiktet påminde Minutmakaren om en fantom från en galen operaföreställning. Ett stycke överromatiserat människoliv, vars styrka visserligen hade känts mer fantastisk än han ville minnas nu... Det rörde sig om en påhittad pjäs, en sådan som professorn lika gärna hade kunnat uppfinna på egen hand, om ej så redan hade ombesörjts av någon fransman eller någon britt eller av bägge. Kloaksystemet tycktes synkronisera flera kulturskikt. Alltmedan Minutmakaren iakttog hur Gerhard med nosen knuffade till Siris, så att den älskade började åka i sin sköldpadd likt en båt, flöt hans egna associationsbanor närmare vissa nederländska influenser. Doctor Snuggles hade alltid haft en grävling som kompanjon, även om den höll sig oförskämt snäll, hjälpte vareviga maskin och aldrig gjorde minsta gnagare förnär. Van Der Graaf Generator var från början ett annat fenomen än det engelska bläckfiskband som kunde skrika i orgelpiporna tills också monstren flydde ut genom kyrkporten och blott det vackraste lugnet återstod. Ytterligare en reflektion kring den mänskliga psykedelikans rike tickade fram mellan Minutmakarens skallben. I grevens tid återtog han närvaron och kom ihåg sin allra påtagligaste uppgift som Ringare.


Från katedraltornet klingade i rättan sekund de urgamla ackord, som inte desto mindre syntes skrämma slag på Gerhard Grävling därnere i sina katakombiska gångar. Det märkliga var icke att klockljuden nådde ända ner bland dödens jordlager. Det märkliga var nu vad grävlingen grymtade och smackade om, som medföljde bildflödet upp till Minutmakarens laboratorium. Först lät det som en primitiv mix mellan tyska och franska. Efter några nedprintade sidor förstod professorn plötsligt hur det rörde sig om ett kodspråk, ett urgammalt sådant, tillräckligt för att Minutmakaren skulle ha förträngt det, men inte glömt bort helt och hållet. Gerhard höll som bäst på att be sköldpaddan utplåna alla provrör i professorns kemiska kammare, alltså den som låg inhyst i tornrummets åttonde vrå, precis bakom den trasiga orgeln. Innehållet i varenda kolv och karaff skulle omintetgöras, liksom samtligt material som dröjt sig kvar i pipor och retortrar. I gengäld skulle Siris få ett supersnyggt och hypermodernt skal, plus massa guldplätterade hörlursomkopplare som bonus - hur de nu skulle hinna komma till användning allihop... Vad var nu detta för påhitt?! Minutmakaren kände sig ömsom road, ömsom bekymrad. Han vred och snurrade på sina mustascher, tills de visade en ohyggligt ovanlig tidpunkt.











wWw