omkriven för någon gång i ordningen
MapYHzia satt i sin farkost och for fram genom rymdens labyrint. Det gick fint. Ständigt skiftade skeppskabinen färg, alltefter karaktären hos de himlakroppar hon närmade sig. Ibland fjärmade hon sig. Under alla omständigheter skulle MapYHzia strax ha utforskat hela universum. Högst 149 år till och hon skulle vara helt färdig! Ty nu befann sig rymdskeppet inne i univerums allra mittersta regioner. Här ville allting upphöra, ty här hade allting börjat.
MapYHzia tog sig en tugga av fantasifrukten. Skiftande mellan lila och rosa for farkosten fram, alltjämt under sin ryttarinnas kommando. Emellertid hade MapYHzia (mestadels av lättja) lämnat somliga fält oupptäckta här och var. De osedda områdena låg fläckvis utspridda där hon redan passerat. Utforskandet hade kunnat förlöpa långt fortare. Som det nu var fick hon - emellanåt - färdas långväga tillbaka för att fullborda kartan. Och sedermera lika långväga fram igen... Återblickarna hade blivit fler o fler att hålla reda på. Ändå gjorde MapYHzia dem bara då och då, när hon hade tid.
Just nu hade hon inte den minsta tid i hela evinnerligheten. Ty det kom ideligen meddelanden på MapYHzias mobiltelefon. Det var hon själv som hörde av sig, ensam som hon var på den här fruktansvärt sköna färden. MapYHzia tog sig en tugga av fantasifrukten. Rymdskeppets ryttarinna hade aldrig någonsin sett sin farkost utifrån. Ty hon hade fötts därinne i kabinen. Aldrig hade färden stannat upp så hon kunnat kliva ut.
Ett vagt minne ägde MapYHzia av hur mamma och pappa klätt på sig astronautdräkter, kopplat ihop sig med navelsträngar och hoppat ut genom vakuumslussen. Själv skulle hon nog våga, men tyckte det var dumt att testa samma procedur. Försvann hon så fanns ju ingen kvar - emedan de hade varit två, och hon bara var en. MapYHzia gissade att farkostens metaller var stöpta till en sjukantig form. Vardera vingen utgjorde en liten pyramid och styrhytten hennes isolerade origo.
Än en gång sjönk hon ned en smula i sitt förarsäte, strök med handen mot MapYHzias sköte. Under tiden genomskådade hon kabinens rosalila sken, som såg ut att komma utifrån stjärnorna. Redan i medveten ålder hade MapYHzia insett att ingen annan styrde skeppets banor. Däremot hade någon bestämt hur hela labyrinten var uppbyggd. Och det var nästan lika illa, eller lika gott. MapYHzia tog sig en tugga av fantasifrukten.
I hisnande hastighet styrde MapYHzia in igenom lila hål, ut igenom rosa hål. Farkosten kryssade mellan de svarta stjärnstrålarna. Nuförtiden var MapYHzia sällan rädd för isolationen. Under första århundradet hade hennes ensamhet närmast kvävt henne. Under andra årtusendet nafsade inbillade hånskratt henne titt som tätt i andedräkten. Numera hade den människotomma rymden så gott som upphört med sitt stirrande in i MapYHzias skeppshytt, vare sig dess ögon var projektioner, spöken eller renaste verkligheten. Hon hade insett att ensamheten inte alls var särskilt ensam. Och varför förresten skulle det inte finnas någon annan som åkte omkring likadant som hon?? Det måste det göra, var ju genomlöjligt annars!
MapYHzia tog sig en tugga av fantasifrukten. Så svarade hon i mobilen. Det var hon själv som äntligen ringde istället för att sända sms. Hon hörde nu av sig från en annan tidpunkt. Ju mer nyfiken MapYHzia lät, desto mer överväldigad blev hon. Och ju mer överväldigad hon var, desto mer nyfiken blev MapYHzia. Och då måste hon ju spela in känslan någonstans, för att inte glömma hur fantastisk den var. Så hon talade in ett levande samtal med sig själv, längs rymdens oändligt utpridda telefonledning.
När MapYHzia till sist hade upptäckt varenda fläck, när vareviga stjärna hade satt spår i hennes skeppskabin, då skulle hon ta sig en ny tugga av fantasifrukten. Då skulle MapYHzia minnas att hon aldrig kunde bli mätt för alltid. För allting ville förmå att få sluta ännu en gång. Rymdlabyrintens vrår var rikligare än hon någonsin orkade hålla reda på. Och förr eller senare fanns alltid någon himlakropp som märkte av ens existens nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar