UR Bohumil Hrabals Bok (bo bland Returpapper)

101

Bohumil Hrabals "En Alltför Högljudd Ensamhet" fortsätter jag nu slutligen mot slutet på. Just som jag har bokat mitt livs tredje tripp till Prag. Den kommer att ske kanske samtidigt som jag i bästa fall (eller värsta fall) flyttar in i en ny gammal lägenhet som jag lyckats vilja få kika på och dessutom tacka ja till, för ovanlighetens skull.

Publicerad 1980 står det, fast skriven under det tidiga 70-talet, då Prag till skillnad från stora delar av omvärlden var mindre liberalt. Inspirerat av hans eget arbete under 50-talet som pappersåtervinnare eller makulatör av böcker.

En sådan där bok som är det mest fantastiska jag läst, men som jag ändå på något vis aldrig vill bli färdig med... Inte för att den är svår att följa med i (perspektivet är fullt påtagligt) och inte för att den är lång (knappt hundra sidor) utan mer för att innehållet på varje sida känns värt hundra sidor. Glömmer som vanligt att man kan läsa boken återkommande gånger, istället för att stanna upp och iddissla vid varje förundransfull rad.

Fast nu har jag plötsligt kört på, tjugo sidor på ett par nätter. Mitt i allt upptäcker jag att det finns ett efterord, som inspirerar förståelsen till ännu ihärdigare nyfikenhet.

Följande känner jag igen mig i de symboliska dragen av:

"...och om jag har haft någon semesterdag kvar har jag arbetat extra, för jag har alltid varit efter med mitt arbete, under gården och på gården har det alltid varit en sån massa papper, mer än jag någonsin skulle kunna packa, så i trettiofem år har jag genomlevt och levt med ett Sisyfoskomplex, så som herr Sartre så fint har beskrivit det och ännu bättre herr Camus, ju fler balar de har kört iväg från gården, desto mer papper har fallit ner i min källare, i all oändlighet, medan det socialistiska arbetets brigad här i Bubny blir färdig i tid varje dag, nu arbetade de alla igen... ...de var inte det minsta uppskärrade över att de skulle åka till Hellas på semestern utan att veta något om Aristoteles och Platon och Goethe, det antika Greklands förlängda arm, de fortsatte lugnt att arbeta och slita böckernas kärna från pärmarna och kasta de förskräckta och av fasa uppspärrade sidorna på löpande bandet så likgiltigt och lugnt utan att uppleva något av det som en sådan bok betyder, någon måste ju ha skrivit boken, någon måste ha rättat den, någon måste ha läst igenom den... ....... ...och någon måste ha fördömt boken och gett order om att den skulle makuleras, och någon måste ha staplat böckerna i ett magasin, och någon måste ha lastat böckerna på en lastbil igen, och någon måste ha kört bokpackarna ända hit..."


= från huvudpersonens studiebesök på den moderna pappersåtervinningen. Själv jobbar han relativt ensam i sin grop, där han tar sig tid att göra konstverk av balarna med alla klassiska böcker, som vore varje ex en människa som han förbereder för nästa liv. Han är som en bildad men drömsk antikvarie-föreståndare. på en arbetsplats egentligen lämpad för soldater och chavottörer. Eller likt arkeologen, en bokframgrävare snarare än bokförstörare.









101