Genom Universums Ögon

101

Universum i Tittskåp
[APPARAT # 07]


En av de allra mest förundransfulla apparaterna är den som inrymmer hela Universum. Det är bara att trycka på valfri knapp, så får man kika in på någons planet och upptäcka vad de har för sig för tillfället. Fast oftast rör det sig ej om just nu, för det mesta någon annan tid.

Invånarna bor i samma dockskåp som du. Ni studerar varandras upplevelser av varandra. Kulisserna är en spiralarmad labyrint, ett nattöppet barnprogram, för vemsomhelst att famla vilse i. Och till skillnad från en dokusåpa så är dockhuset icke tänkt att utrymma varenda invånare. Tvärtom föds nya, som också vill kika in på oss gamla spöken, och som redan håller på att gå till historien själva.

Hursomhaver behöver man varken knacka eller telefonera först. Knapparna växer fritt där man redan sitter. En knapp räcker för att bli insläppt med sin fulla uppmärksamhet. Däremot får man långt ifrån alltid uppmärksamhet tillbaka. Eller oftast får man det, men återgäldandet kan dröja allt från en kvarts minut till något månvarv, ibland år. Allt beror på hur fort ljusåren går.

Under tiden har man likafullt mer än fullt upp med att undersöka fler planeter. Och ju fler man finner, desto fler finns det ytterligare att hitta. För fler och fler letar... och fler och fler samlar. Och ju mer vi har, desto mer gillar vi att visa det. På något vis uppträder allt fler ju fler som uppträder. Hur hinner vi observera? Många har rentav glömt vad som är utanför och vad som är innanför. Däribland jag ibland...

Det mest förundransfulla av allt med denna apparat är dess position. Vart den än förflyttas upptar den blott en försvinnande liten bråkdel av Universum. Ändå inrymmer den som sagt hela Universum. Ja, t o m varenda del samtidigt ryms däri, för den som hinner med.







ÖnskeÖgonens RymdSyn
[APPARAT # 08]


De hade passerat åtskilliga planeter i jakt på en apparat. Deras egen rymdmaskin var den enda tekniska konstruktion som syntes till. Ja, åtminstone manöverpanelen, för de fick sällan chans att se sitt skepp utifrån.

Komet efter planet passerade de. Allt blev mer och mer tyst. Solarna lös, men inte en enda apparat i sikte.

Så hände det sig en vacker natt att de kom fram till en måne. På månen låg uppenbarligen en apparat. Den bestod av ett par vibrerande glasögon kopplade till en mystisk dosa. I tur och ordning tog de på sig glasögonen, alltså efter att en kompanjon just tagit av sig dem. Genast var hela besättningen överens om vad de hade sett.

Det var de själva som hade farit omkring i sin rymdmaskin. Och på varenda planet de passerade hade tusentals apparater suttit och väntat. I runda rader satt hur många sorter somhelst, med rattarna helt nakna, ja, knappar och spakar totalt omaskerade.

Scenariot liknade i stort sett deras egna dagliga drömmar. Hur kunde de ha undgått att upptäcka det hela i verkligheten?!

Vildsinta återgivelser ville överrösta varann för månader framöver. De hade ju faktiskt sett samma sak! Så det måste ha varit sant. Med månglasögonens hjälp slapp man dessutom åka förbi planeterna på nytt för att kolla alla apparaterna.









101