perfekt ojämna perspektiv

909


Jaha minsann, andra maj. Varför börja månadens första inlägg idag istället för igår eller imorgon?? 52 måste vara det mest udda talet som finns. Visserligen är det jämt. Men 51 är helt enkelt ett steg mer än hälften av hundra. Och 53 är ändå redan tre mer. Emellertid 52 är bara förbryllande. Eller? 5-2 = 3, ett riktigt intressant nummer. 5+2 = 7, ett ännu mer innehållsrikt nummer. Men femman däremellan har jag aldrig älskat. Även om maj egentligen kan vara skönare och närmare än april med all sin spirande förväntan. Dessutom är maj ingalunda femte månaden, nej, den börjar romerskt mitt i andra månaden, och indiskt mitt i första månaden. Det var förresten en humla på biblioteket. Det var nyligen när de höll science fiction-kongress där. Men jag förundrades att humlor redan hittat fram. Bibliotekarien lånade soul till mig. Allting handlar om övergången mellan ett till två. 52/2 = 26. iR var i R-land när vi för första gången var på klubb på Nefertite. Tillsammans blir ett o två tre. 26/2 = 13, ett hemskt dynamiskt tal. Nå, varför stanna upp på 52?!

Igår frågade en kvinnlig föreställare hur vi kan rita tiden. Upptäckte hur jag tänkte på en triangel. Man står på någon av dess spetsar och blickar in mot mitten. Linjerna utgör nu, då och snart. Vi upplever relationen dem emellan som tiden. Drömde vi var på teaterrepetition. En annan tjej visade mig hur golvluckorna funkar, så man snabbt kan försvinna från scenen. Men sen klev vi över bänkrader och då kunde man hoppa oxå... ...och landa under scenen så publiken trodde man hade dött. Ibland fokuserar vi från då, ibland från snart, ibland från nu. Fast då hade jag redan ritat tre spiralgalaxarmar på overheadbladet vi fick. De sträckte sig ut ur en sluten oval. De började därinne. Man kan oxå blicka ut utanför triangeln, längs två sidor. Men då ser man inte den tredje sidan mittemot vinkeln man står på. Å andra sidan kanske man bara ser just den sidan när man kikar inuti rakt ner...


909