i sista knastret föds musiken från nästa sida

909

ursprungligen ur Sagan om Sagan
dess kanske mest centrala avsnitt, omgjort till poesi:







Musikmaskinen hade ännu inte slocknat
fastän Susanni var genomsömnig
öppnade hon luckan
och stoppade in ögonen. Ombord låg
såsom alltid
den mörkgredelina
grammofonskivan och snurrade o snurrade på sista knastret.
Låtarna var sedan längesen
färdigspelade. Musiken hade fastnat
i ett mellantillstånd
efter slutet
före början.
Den lika tröttkörda som
överkåta bläckfiskarmen hävde sig
upp och ner
ner och upp, som om nålen böljade
på Universums svarta
vågor. Lyssnandet
hade redan hittat hit
åtskilliga gånger. Men ingenting kom
ej längre
någonvart. Det här var så långt ut på nattdjupa
havet som sångerna någonsin
hade dröjt sig kvar. Emellertid
längtade Susanni efter en ny
världsordning, en aldrig
förut seglad
farled. Det var som om Universum ville vända sig
upp & ner
som att Världen ville vränga sig
ut & in.
Emellertid -
mannen som sjöng på skivan visste ännu inte
hur man skulle åstadkomma
just den rörelsen. Nålen ville så rysligt
gärna rista nästa
varv, varvet efter det sista.......
Susanni lyssnade på knastret
och -jo!
bakom åtskilliga dörrar, någonstans ifrån
hörde hon en elektrisk flöjt
eller en orgiastisk moogsynth
som spelat hela tiden. Det kom från hemskt högt upp i huset,
åtskilliga våningar
högre,
så Susanni urskiljde
ännu knappt melodin. Hon hade hört tonerna förr
från en särskild dörr
däruppe
men hade ingen aning om vilken
musik det
var. Likafullt älskade Susanni slingorna som virvlade sig
ända ner
till hennes rum. För hon visste redan
hur hon snart skulle känna
igen sången
men att det då skulle vara
första gången
som hon hörde den.



909