Majesty's Sunny Bathroom Road

909


På Abbey Road skulle det passat bättre ifall Harrison gått längst fram i vita kostymen, medan Lennon luffat längst bak i jeans, slår det mig nu. I rangordningen härnedan uppskattar jag plattans inbördes spår, grundat på hundratals lyssningar, alltsedan första oförglömliga mötet med några av melodierna (sommaren när jag var sex o ett halvt år), och som i stora drag tycks vara kompatibelt med hur världen uppfattar deras kvalitet (sånärsompå ett par, tre, fyra skriande undantag :-)).

Spåren "på botten" börjar jag sent om sider fatta viss förståelse för, genom att läsa om dem [se nedan]. Så på sin höjd håller somliga på att bubbla upp ett par steg... Harrison överglänser alla vid den här tiden, och på sitt sätt även Starr. Om McCartney hade vävt in även deras halvsydda trådar i Det Långa Potpurriet, och låtit de himmelska balladerna från Let it Be byta plats med det mest traggligt bluesiga här, så att albumen blivit mer enhetliga - hade då plattan ens fått plats högst på världshistoriens topp, eller hade den hamnat ännu högre upp?!?


1. Something (Ha)

2. Here Comes The Sun (Ha)

3. Maxwell's Silver Hammer (Mc)

4. Octopus's Garden (RiS)

5. She Came In Through The Bathroom Window (Mc)

6. You Never Give Me Your Money (Mc)
(including more than one theme)

7. Because (Ln)

8. Golden Slumbers (Once There Was A Way...) (Mc)

9 A). Mean Mr Mustard (Ln)

9 B). Polythene Pam (Ln)

11. Oh, Darling! (Mc)

12. Carry That Weight (Mc)

13. Come Together (Ln)

14. (here comes the) Sun King (Ln)

15. Her Majesty (is a pretty nice girl) (Mc)

16. The End (Mc)

17. I Want You (She's So Heavy) (Ln)




Vidare ur Ian McDonalds spår-för-spår-krönika "The Beatles - En Revolution i Huvudet" som jag ständigt återkommer till. Dethär kom jag emellertid inte alls ihåg:

"Den arketypiska representanten för den antipolitiska alternativkulturen, som det skildras i COME TOGETHER, är den vise hippiemannen: en förvirrande guru/shaman...

...Låten är manande/mästrande i Lennons tidiga postbeatlesstil och består av en räcka medvetet obegriplig rotvälska riktad mot den icke upplysta världens fientlighet, underförstått att det språk som nyttjas [=etablisemangets begripliga språk; andriAngelus anmärkning] i sådana strider är en fälla och ett potentiellt fängelse...

...låten, en D-blues som byter till parallelltonarten i refrängen, ansluter sig till den då nya amerikanska laid back- eller spaced out-stilen, där rytmens påtända slöhet och en allmänt låg profil innebar ett kyligt proletärt alternativ till medelklassens psykedeliska krusiduller..."

-Är det sista den starkaste anledningen till att jag, uppvuxen såsom medelklass med psykedelisk förkärlek, aldrig gillat låten?? Liksom jag extremt sällan gillar avskalad blues förutan vare sig stämsång, blåsorkester eller moog-slingor (bara en snygg piano-bas-bridge).

Mer ur den fantastiska källan:

"Om någon enskild inspelning kan visa varför The Beatles splittrades så är det MAXWELL'S SILVER HAMMER. Ständigt överflödande av melodier och fascinerad av musikens formella skönhetsvärden kunde McCartney, när Lennons cynismer inte hindrade honom, på ett fatalt sätt bortse från betydelser och uttryck. Denna hemska felsatsning - som har oräkneliga motsvarigheter på hans väldiga mängd soloalbum - representerar hans abslout värsta brott mot allt som kan sägas vara god smak under The Beatles egid. Den muntra historien om en galen mördare skrevs mot slutet av inspelningarna till The Beatles [White Album] i oktober 1968 och provades då. Enligt Lennon, som avskydde låten, var McCartney övertygad om att den, om den producerades på rätt sätt, var en tänkbar hitsingel, varför han nötte den sönder och samman i studion i ett pedantiskt försök att utvinna det mesta möjliga."


-Javisst, att den drunknar i kreativ produktion förklarar säkert varför låten alltid varit en av mina allra älskvärdaste favoriter!?! Och jag skulle säkerligen kört lika många rundor som McCartney, ej förmått släppa idén i första taget. Förstår inte varför låten inte skulle kunna gå hem som hitsingel. Stickan Andersson lyckades ju rentav göra en pastisch-cover till svensktoppen. Möjligen emedan Maxwell ju varken är upptändande eller riktigt allvarsamt vacker, utan vill vara skön och rolig samtidigt, med andra ord söker hålla för många bollar i luften, vilket jag tycker lyckas.



909