Drömmer ingalunda Alfernas scenGlänta

909

UR Göran O Erikssons klargörande analys o kommentar till En Midsommarnattsdröm, vars översättning (-79) är den enda jag läst än så länge:

"Skogen är teatern - var är det annars som allting kan hända, identiteter bytas ut, människor förtrollas? Jag uppfattar också i första hand alferna som teaterfolk...

...osynliga för de dödliga [=människorikets kungligheter och hantverkare] på scenen. Det betyder inte att de är drömfigurer. Det finns ingen dröm i "En midsommarnattsdröm", eftersom ingen drömmer i pjäsen - det är i så fall publiken, som Puck säger i sin epilog. Människor somnar då och då under handlingens gång, men de drömmer inte: de vaknar till en verklighet som har förändrats [eller deras sinnen förtrollats] medan de sov. Alferna och deras värld är lika verklig som blyet i avgaserna eller radonstrålningen i hyreshusen.

Skogen är laglöshet, slump och drift, motsatsen till den strängt strukturerade patriarkaliska staden. Därför blir också Teseus' och Hippolytas relation friare och tydligare när de uppträder i gestalt av Oberon och Titania."


Underförstått tycks alvkungen o alvdrottningen vara skuggbilder av "den verkliga" kungen o drottningen, eller vice versa i och med att alverna utövar än större inflytande bakom kulisserna.

Så kring själva konflikten mellan alvkungen o alvdrottningen, som tydligen är vad jag skall gestalta med M, men inte riktigt förstår ännu:

"Titania har en indisk page. Oberon vill ha honom i sitt jaktfölje, men Titania släpper honom inte... ...Det är inte man mot kvinna; det är manlig kontinuitet mot moderskap. ... Oberon vill åtrå Titania men hindras av behovet av pojken... behov av en manlig fortsättning... är samtidigt det hos honom som drar Titania till Oberon. När hon talar om sin skyldighet att ta hand om pojken, smeker hon Oberon lidelsefullt... Oberon kan inte besvara hennes smekningar. Han är svartsjuk på sig själv, på Teseus i sig."


De kan uppenbarligen inte, likt varsin gudom, vaka tillsammans över den indiske pagen. Hursomhaver handlar emellertid deras inledande dialog (rolig i sina uppradande sarkasmer) om rent erotiska äventyr:

"OBERON
Stanna, din slampa! Jag är ju din man.
TITANIA
Då är väl jag din fru. Men tänk, jag minns
När du stal dig iväg ifrån ditt rike
Och tog gestalt av Korin för att sitta
Och spela flöjt och ösa kärlek över
Din kära Fillida. Och titta nu då,
Vad har du kommit hit från Indien för
Om inte för att den där amazonen
Din djärva stövelklädda älskarinna
Ska gifta sig med Teseus?...
OBERON
Hur har du mage, du, Titania,
Att stå och mala om Hippolyta
När du vet vad jag vet om dig och Teseus?
Minns du den natten när du tog honom..."


909