ni misstror vår förståelse

909

skrivet som en
klarsynt eller överdriven(??)
ödmjuk eller genombesviken(??)
godhjärtad Reaktion(??)
på (vad?)
som jag tyckt mig läsa hos var o varannan poet
eller många andra människor:


Var kommer all denhär negativiteten ifrån?
Varför vägrar ni konsekvent att se den lyckliga sidan?
Är vi bortskämda med att ta till svarta klyschor
blandade med oförargliga kärlekssalvor??
Är det så hemskt mycket lättare att projicera
sin otillfredställelse på
andras kreativa hjälpförsök?
Är det så åtskilligt bekvämare
att tolka varje ingrepp
som ett elakartat krav?
Nja, malande misstro kräver ännu mer energi...
Ingen kan rättmätigt fördöma öppenhet.
Du kanske tror att det är lätt för mig att tro,
en barnlek att vara ytlig och glättig
nej, för mig finns inget enklare än att vara förbehållsam,
kritisk och djupsinning.
Utmaningen är att vara supernaiv
utan att tappa taget om iakttagelseförmågan
och inte sluta testa.
Så varför fördomer ni den som försöker fokusera
och lever som om det bästa är verkligt?
Hursom än är, så kommer han komma längre än er...
Och vem har sagt att han trodde sig veta precis allt?
Hon kanske har en pusselbit,
så var tacksam för tusan!
Varför är det så svårt att erkänna möjligheten
av att någon annan än jag vet bättre?
Ni tycks ingalunda förstå hur starkt ni upplever världen
inifrån era begränsade huvuden.
Vi fattar helt enkelt sällan
att våra tvivel hindrar varandras livslust.
Ni får ännu en människa att ryckas med
i uppgivenhetens fullt frivilliga kör.
På sin höjd är tidsbrist ett godkänt motiv.
En riktig rebell behöver aldrig reagera
för hans ideal är inte ens hotade.
Blott vår rädsla och vanmakt kan bli hotad.
Bygg ni era anti-kollektiv
medan det enda som består är genom positiv kraft!!


909