ELFTE ELEFANTASIN {första försvinnandet}

&


11.
Vi var bara två som vill gå manus-skrivarkursen.
Så det blir ingen dialog-utbildning.
Vi får hålla en monolog istället.

10.
Jag tillhör de oroliga människorna. Jag liknar en småfågel som hoppar från det tredje till det fjärde till det tolfte. Blott någon gång emellanåt flyger jag ordentligt. Och de gångerna vågar jag aldrig stanna igen. Nervositeten är mitt naturliga temperament. Att jag ändå lever så förhållandevis lugnt, ja, jämfört med andra, betydligt mindre nervösa människor som likt förbannat brusar upp - det beror på att jag befinner mig på välsådd jord, på gott och ont, bland odramatiska människor. Söker efter en aktris i livskris. Fast för egen del stänger jag gärna in mig, tuktar frivilligt min längtan, sätter mig ner i timmar och skriver. Det blir mitt rotfyllande trädgårdsarbete. Vill hellre fastna i en tankegång, ett ansikte, en siffra, ja, hellre än att iRra och picka nya korn varje kvart. Jag dras till beroendet, till de småfarliga mönstren som skall berätta för mig hur jag kommer att göra. Det är samma mynt som iRrandet, bara andra sidan. Vill fastna i en fix idé, men vrida den så skevt som det bara går kring sin egen axel, sin kärnsträng. Mina skapelser liknar knotiga fjällbjörkar, ofullbordade spiRaler. Deras vindlingar slutar ingalunda på denna planeten. Jag, min själ, är egentligen en långfärdsskrinnare. Jag vet redan vilken fjärran stjärna jag åker mot. Men jag föddes i en sprinters kropp, som en trestegsraket, i en snabbt uppflaxande, lika raskt uttröttad psykosomatik. Det är vägen till solen som jag ständigt ändrar. Och jag bygger jämt fler sidoprång än vad som får rum här. Har varit på väg i åtskilliga inkarnationer. Just därför har jag kommit att bli så nyfiken på variationerna. Liknar jag en kamel som man placerat på ett par rullskridskor? Eller snarare ett par rullskridskor som man placerat på en kamel??

09.
Scenen föreställer en försvunnen scen. Skådespelerskan fattar inte riktigt hur hon skall förhålla sig. Hon försöker klamra sig fast i trappräcket, men rymdraketen har redan farit bort med trappan, med dörrarna och alltihop.

08.
Det var en gång en marionettdocka. Hon hade dansat till de mest förvrängda signaturmelodier. På de mest bottenlösa scengolv hade hon satt sina fötter. Ja, marionettens trådar hade snurrat i de allra barnförbjudnaste rymderna. Och hon hade för längesedan glömt hur hon skulle snurra upp sig igen. En gång hade hon låtit sina trådar snurra henne så många varv kring sig själv så hon varit hemskt nära att kvävas på riktigt.

07.
Det var en gång en försvunnen. Hon hade slutat sjunga mitt i grammofonspåret. Somliga hade hört henne rusa bort mellan flyglarna. Utomhus hade snön virfvlat över smultronfälten.

06.
...sprang upp i himlavalvet
såg din klänning ligga på ett moln
virat kring en pelare ditt hår
och din doft infrusen i självaste klockklangen
men ingenstans finns du
inte ens i leendet du lämnat åt en fågel

05.
Så hon mimar sin fantasi - i väntan på en verklighet. Denna fantastiska skådespelerska håller sig fast i den försvunna scenentrén, precis mitt inuti dörröppningens svarta hål. Snabbare än en molekylär fantom rusar hon fram och tillbaka genom ingenstans.

04.
Det är en iRrgång.
En helt annan gång är det.
miRjlas minne är försvunnet : Hur hamnade hon i denna tid!?
Höstsnö.
Här är ingalunda annat än förviRrade tomtebloss.
Och yRlande rosenblad med kanelsmak.
miRjla spyR upp halva universum på nytt.

03.
Själva rösten lämnade en och en halv strof kvar i världen. Emellertid kan kännarna än idag spåra hur den försvunna iRrar i korridorerna. Man är överens om att hon var på väg ut - bort mot den verkliga musiken. Men ingen vet om hon någonsin nådde dit. Det mesta är täckt av gammalt knaster.

02.
Flöjten följde dig i hälarna genom det ljusgröna skynket.
Vi väntar inte bara på ena sidan tiden.

01.
Och så steg du för sista gången ut på den allra första sommarängen nu.










0