ELFTE ELEFANTASIN {{{{{femte minnet}}}}}

& & & & &




55.
När man blir äldre så blir man också yngre. Åren som man blickar tillbaka längs, de hamnar allt längre bort, allt tidigare i tiden. Minnesbilderna blir hela tiden yngre än man är nu. Äldre och yngre är i viss mån samma ord. Emedan man lever allt djupare i sina minnen, så blir man helt enkelt yngre. För somliga blir det så. Barndomen kommer inte längre bort, den kommer närmare. Men när den gör det så ser man vilka djupa kontraster som ryms längs hela sträckan. Man kunde inte vara så ung när man var ung, för då var det ingen större skillnad mellan nu och förut. Då var det bara nu hela tiden, alltså i ens upplevelse. I ens utveckling emellertid, där var det större variation mellan nu och nyss.

54.
Ungarna hade hoppat från balkongerna och hållit fast sig i solstrålarna. Sedan hade de stått och skrattat tillsammans. Andrijano hade gått förbi och snavat på en förtretlig liten misstanke, en misstanke om att det inte var på riktigt. Därpå hade han omedelbart staplat sig hem och blivit liggandes livrädd under flera dygn.

53.
Bembo bakom dörren
passar på!!
öppnar Gudmars mammas gamla bibel
på vissa ställen
stoppar in filmstjärnebilder
och stänger historien igen
på helt andra ställen
kommer farmor aldrig hitta rätt i sitt slott anymore
blandar hon ihop lärjungarna
eller Jesus med Satan
la också in några urklipps om senaste kosmonomerna
dom har kommit på en fjärrstyrd marionettdocka
en sådan som rymmer både ingenting
och allting
där verkligheten kan fås att oscillera dessa tillstånd emellan


52.
"...Ett spår är alltså något närvarande som gäller för ett frånvarande förflutet. Hela spårets gåtfullhet ligger i detta. .......att följa ett spår är att genomföra en förmedling mellan passagens inte längre och märkets ännu......."
via Paul Ricoeur "Från Text Till Handling"

51.
Jag vill inte att alla dessa minnen skall bli kvar här, inlåsta i mitt medvetande när jag dör. För då kan ni ännu mindre se dem, ännu mindre hålla dem i era händer. Så därför pytsar jag ut dem bland er, smyger in dem i sömmarna, gömmer dem i vidöppna brev.


50.
Sagan kände en stråle av sand som rann igenom ett hål. Sanden blev till ingenting annat än mer och mer sand, ty strålen slutade ej att rinna genom hålet. Sedan mindes sagan inte hur hon fortsatte. Emellertid var Sagan mycket nyfiken, så till sist klättrade hon (åter en gång) upp ur drömmen och fram till fönstret. Där lyste det lilarosa universum över alla hustaken. Staden såg ut som om den drunkat i sina egna vinklar och vrår. Tinnarna och tornen böljade som master ombord på fyrkantiga vågor därnere. En hisnande överblick hade Sagan, ty hon bodde på 111:e våningen, eller om det t o m var 112:e. Ibland var hon hiskeligt rädd att hon skulle ramla ner.


49.
Någon hade hunnit författa hundra kapitel i mitt liv, innan jag äntligen hade vräkt ut skrivmaskinen genom fönstret. Först då fick jag inspiration att också själv rusa ut i staden, fast jag tog trapporna. I fyra eller fem dygn var jag lycklig, liksom nästan fri. Människor utanför mig lät jag strömma rakt in i mig. Sedermera mindes jag att minnescentralen satt fastmonterad inuti mig. Då skaffade jag en dator för att kunna lirka ut trådarna i nya, effektivare kapitel. Och när jag har överfört all sanden, all denna sanden från det inre timglaset, all denna sanden till det yttre timglaset... ja, då skall jag dansa ut på gatorna igen. Jag skall översköljas av nytt liv, oväntat liv, riktigt liv - liv att senare sitta och påminna mig själv i evinnerligheter om.

48.
"...och jag vet att det måste ha varit bra mycket härligare på den tiden då alla tankar var skrivna bara i människornas minne. Om någon hade velat pressa böcker då, skulle han ha varit tvungen att pressa människohuvuden, men inte heller det skulle ha hjälpt, för de verkliga tankarna kommer utifrån, de finns utanför oss som matsäcksnudlarna i bleckkannan, därför bränner inkvisitorer i hela världen böcker förgäves, och om dessa böcker innehåller något av betydelse hörs bara ett tyst skratt från dem i elden, för en riktig bok når alltid långt utanför sig själv..."

=UR "En Alltför Högljudd Ensamhet" av den tjeckiske Bohumil Hrabal.

47.

46.
Mötte Miranda July i hennes film. Hon påminde mig om någon från verkligheten. Minns ännu inte vem.

45.
Andrijano hade slunkit in på universitetsbiblioteket för att återlämna Susilia Skulderblads saga, men det gick inte. Enligt bibliotekarien skulle boken aldrig ha funnits inne där. Så Andrijano hade dragit igång ett forskningsprojekt i syfte att bevisa hur exakt denna sagobok ursprungligen hade lånats från ingenting mindre än vederbörande bibliotek. Med mikroskop förtydligade han sina minnesfragment från barndomens första möten med besläktade böcker. För första gången såg Andrijano upplevelserna som de alltid hade varit. Via teleskop såg han till så att den nutida historiken höll sig på behörigt håll. Enorma resurser var Andrijano redo att lägga ut för att äntligen få lämna tillbaks Skulderblads sagbok, för att slutligen bli fri från den.




& & & &