ELFTE ELEFANTASIN {{{{{{{Sjunde StjärnSkeppet}}}}}}}

& & & & & & &



77.
Urverket stannar med bägge visarna på Neptunus. Susanni o Gudmar står vitskrudade på sitt podium, mitt i sammetsmörka universum. Det är precis nedanför marionettörens brygga. Ut över publikhavet hava de just skakat religionens segel i dess dödsdans, vridit loss lakansknutarna från sina egna knogar. De har så rätt och de har så fel. De ser bara inte den sanna relationen. Upp ur sju sjömanskistor dyker marionettörens skugga. Han spikar fast att dessa marionetter aldrig har funnits. Denne regissörens tusenåriga trollhår faller ut som aska när han klär av sig hatten och visar hur tom den är. Ur publikum peka, skratta och gråta barnen, som vore marionettören och alla hans marionetter ett enda ingenting, ett ingenting som samtidigt är någonting. Och emedan det är skådespelandet som barnen upplever det hela utav - så måste ju skådespelet med dess figurer finnas.......!?

76.
TillSammans Nu På Skeppet
Ett Torn Av Tyngsta Sten
Vi Kämpar För Att Lyfta
Mot Rymdernas UrSprung
OmBord Har Vi Klivit
På Översta Kupolen
Den AllRa Första
Det AllRa Sista
Kapellet NågonSin
På Spiran Av Världens AllRa Äldsta Tempel
Vi Hänger i NavelSträngarna
Som InKapslade
i InUti
TimGlasKupolen
Vi Välver Oss
Och Under Oss Är Halva UniVersum
Och Ovan Oss Är Andra Halvan
Ty InOm Oss Finns Bron
eMellan
i VakuumSlussen Kysstes
Vi Nyss
Nu Mullrar Det
Från Neri KataKomberna
Och TrippTrappStegen
De Fälldes In
Här InUti Historien
(dess eTui)
Är Nu
Likt Nästan Alldeles Guld
Triptyken Av Paulmi Paladrius Paljazzo
Ur Tuber SyrGas
Sienna Bränd
Den Sprutar Under
Raketen Medan Skriften
BeGynnande Sitt Slut
Sin Sista Skiss
OÄndligen Sakta
Straxt Redan Börjat Stiga
Och Snabbare Än Silver Lämnar Vi Fältet
Befinner Oss UtanFör Världen

75.
32 år senare
når mig det svarta ljuset:
VI DOG MITT UNDER EN TROLLERiFÖRESTÄLLNING
Får höra det på ett av de allra tidigaste kassettbanden;
annars hade jag aldrig vetat det.
Din röst som sögs in i drapperiet och mörknade flera oktaver
följt av gurglingen från mina glasögon.
Syster Suzanne tassar fram och stänger av.

74.
Bembo anropar!!
på skärmen språkar dom på czetjosockratiska
hänger här i knävecken
från balkongräcket
hans armar är TV-antennen som håller
hela universum i andlös
spänning och strömförelse
ja
då växlar Gudmar kanal
och Susanni får syn på sin lille Bembo som sitter och
provsmakar bland hundra burkar
ur somliga sliter han ut
sladdar o skruvmejslar
astrala snörstumpar som Bembo binder
ihop till nya stjärnsystem
får susanniorna varsitt filmstjärnekort
och gudmarna varsin frimärkskung
som lödar de nu samman
till den splitt nya ringen kring Neptunus

73.

solnatt 37 juni

God gryning, Gudmar!
Susilia som skriver, det ser du redan.
Sitter ombord på din säng och skrattar. Kramar din sjusträngade gitarr.
Min musik längtar efter dig! Dessa chakran snurrar 78 varv i minuten.
Varteviga album i världen är en ton i någon melodi ombord på din platta.
Har du seglat förbi Elfenbenskusten ännu.......!? Eller väntar du vågorna skall bli så farliga så du slipper fundera.......!?
Jag har gjort honungspaj med savanilje-tryffel.
Målar människobarn jag mötte på den tiden jag var ute och lekte i gränderna. Märkligt - ju fler jag minns desto mer liknar de varann!! Bottnar allesammans i ett och samma ansikte??
Ack, i förrgår kväll drack jag akvarell.
Det var tjugoelva år sedan koppen senast diskades, så nu fanns där varenda färg jag någonsin målat med, ingrodd där, intill oigenkännelighetens gränser. Smaken kändes en smula besynnerlig, men jag tog en chansning ändå. Den vanliga förvandlingen tycktes inträda. En armada av gredelina undervattensbåtar kom farande, lika instängda som jag, Susilia, i det här outhärdligt härliga havet. Inbillade mig, i min rosaögdhet, att fantasin skulle hålla sig till pappret. Men inte - den strök runt hela våningen. När jag kastade mig fram för att rädda dina finaste tapeter, då hände det något.
Det sprack liksom hål på universum, och gatan utanför uppenbarade sig.
Nu förstår jag, Gudmar, varför du inte har några fönster i din lägenhet!! På andra sidan gatan, i ett gapande fönster, såg jag en stum människa. Hon vred sina ögon långsamt över gatan. Då hon mötte min blick, insåg jag att jag hade stått där i hennes lägenhet, i ett annat liv.
I ena handen höll hon ett pornografiskt magasin, i den andra en teosofisk skrift. Jag visste inte vad jag skulle tro.
Nu går jag, återigen, omkring mellan rummen och låtsas du är här.
Varje skrymsle är något av dina inre organ, varje hus någon av dina yttre kroppsdelar. Varenda människa är någon av dina tankar.
Hur klarar du av att styra alla marionetter på en och samma gång!?
Du är en narr, Gudmar, som monterat in strängar under strängarna på din gitarr. Din dansdräkt är en glittrande metropol där figurerna slumrar i fickor och veck.
Och strax kommer ljuset igen.

72.
Numera hade marionettdockan dock klippt av de sista trådarna från sin kropp. På egen hand hade hon blivit regissör för en liten teater längst bort i staden. Alla spruckna såpbubblor sopade hon ut. Varenda söndervriden rökslinga sopade hon ut. Så släppte hon in några solkatter som hon band vid sina blodkärl. Marionetten sökte återskapa sig som hon alltid hade varit vid tidevarvens början. Det var innan minnet blandades upp. Det var före dockan hade dött för många gånger. Ur sin livmoder spann hon en ursprunglig tråd. En helt ny marionett blev vävd. Denna bar på supersnabba silvertrådar, kvicksilver som icke lät sig kontrolleras så lätt.

71.

70.

69.
Framåt förkvällen passerade Andrijano fröken Tajkslowskaiya, hon med det förvirrade håret och de brandfarliga ögonen. Damen satt mitt i den djupaste snön och drog fingrarna över sin sjusträngade luta, en tibhutansk dramnyen, medan hon om och om igen sjöng alla låtarna på Susainte Marjonis sista skiva "Sju illuminationer över den tolfte elefanten". Andrijano var lika orolig för att möta sina medmänniskor som han var lycklig över att de fanns. Folk menade att fröken Tajkslowskaiya en gång före tidernas begynnelse hade sökt förvandla sig till en esoterisk antropolog, och att det här utgjorde resterna av den processen. Andrijano smög sig förbi och låtsades höra hur hennes sångspel fick snön att svartna av renaste längtan. Och det gjorde den sannerligen! Nu hade det varit november i flera år. Strax var det dags att hitta någon smörgås som han inte ätit alltför många gånger. Medan han seglade in på Stjärnströmska gömde sig solen bakom sina allra mest besynnerliga strålar.


68.

67.






& & & & & &