ELFTE ELEFANTASIN {{Andra Ögonen}}

& &


22.
Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan om Sagan - jag skriver nu om henne ännu en gång.

21.
Då hon för tusende gången plockade upp sagoboken satt där en docka på pärmens framsida. Besynnerligt att Susanni aldrig sett henne förut! Dockan satt mitt i en dörröppning och såg ungefär lika sträng som söt ut. Munnen log, nästan oskuldsfullt inbjudande, men kände till vissa saker som hon icke tänkte berätta i första taget. Boken var skriven av Ellinor Ryggblad. Ändå påstod den sig handla om Susanni Cisolia. Hennes mycket verklighetsnära dräkt bar flera naiva, fantasifulla inslag. Susanni hade svårt att bedöma denna människans position. Dock var hon en urgammal tant, säkert över tjugo år. Ögonen var två mycket omedelbara, starka ljus. Fast omkring ljuset var allting disigt, försvinnande, som om hon egentligen var förvirrad över evigheten. Dörröppningen omvälvde henne med sin hänsynslösa frihet. Undrade dockan över om hon skulle öppna sin galenskap, ge den sol så den kunde brinna? Eller skulle hon hålla galenskapen fängslad, så den inte sprängde henne? Skulle hon bli ännu mer ensam ifall hon steg ut i världen? Skulle hon vara mindre ensam om hon satt kvar härinne i sin ensamhet??

20.
-Varför skriver vi när vi skulle kunna tala med varann!?
-Jag vill inte få reda på att du missuppfattar mig.
-Jaha, så det får du inte reda på svart på vitt då!?
-Det märks ju mer på rösten.
-Ja, men vill du inte få reda på att jag älskar dig!?
-Det gör du inte. Tror du verkligen att du gör det!?
-Jag älskar inte din misstänksamhet. Jag älskar dig.
-Jag är misstänksam.
-Jo, men det är inte DU.
-Hur kan du vara så säker på det!?
-Annars skulle jag inte älska dig.
-Hmm, jag är för blyg för att svara på det just nu. Skriver something tomorrow.

19.
Om du händelsevis har haft mer än fullt med att leva - så accepterar jag det, eftersom jag också har valt bort dig senaste veckorna.

18.
Jag söker, uppenbarligen, iaktta mig själv genom en kvinnas blick som söker iaktta sig själv genom högre ögon, som skulle kunna vara mina ögon, som i sin tur kommer ihåg den kvinna som var jag (kanske i min förra inkarnation). Och nu vill jag lära mig vara man, men inte vilken man somhelst, utan den som jag är nu. Men honom avslöjar jag sällan.

17.

DÖRREN BAKOM SPEGELN BAKOM DÖRREN
(en besynnerlig historia)
av Susilia Skulderblad
(SpökBokförlaget Siris Origo, 1976)


16.
Älskade Juni-Lis!
Jag håller i dessa solstrålar medan du snurrar oss djupare ner i sängen.
Känns som smaken av din lycka aldrig kan ta slut.
Du öppnar ögonen oupphörligen.
I speglarna stängs samtidigt varenda sagobok jag någonsin påbörjat.
Det är just nu som livet skall fortsätta.
Vi drar upp speldosan och gömmer musiken i din kropp.

15.

14.
Du har ingen aning om hur nära du var
att lyckas. Det är första gången
som du hoppat efter guld. Så nu tror du att
du misslyckades. Men enda misstaget du kan göra är
att inte fortsätta nästa dans. Enda felsteget du kan ta här:
att snava på din misstro att du upplevs som
en brännmärkt. Bara för att andra spelar ännu attraktivare hittills..

13.
Testar mina nya glasögon. Man måste blunda när man har dem på sig. Glasögonen är inkopplade i en apparat. De blinkar ljusimpulser genom mina ögonlock. Jag ser mönster som jag aldrig tidigare har framkallat för egen fantasi. Jag försöker följa med i tunnlarna och vidröra de skiftande fälten med min blick, utan att öppna ögonen. Det känns som att vara i framtiden.

12.
Susanni blickade upp från sagoboken och kände sig lite yr. Hon vred sitt huvud, sneglade på väggen bakom ryggen. Där hängde en dunkel, lilalysande spegel. Susanni kunde se sina rosa skulderblad blänka inuti glasdiset. Hon förundrades över sin vackra baksida. Det verkligt märkliga emellertid, det var att hennes ansikte inte syntes alls i spegeln. I spegeln stod Susanni fortfarande och spanade rakt fram i fjärran, ut mot stadens snö. Ändå visste hon ju att hon av egen kraft, just i denna stund, tittade rätt över sin egen axel!! Var spegeln så långsam av sig!? Nej, nu blev Susanni livrädd och ville kasta ut sagan genom fönstret. Men hon vågade inte släppa greppet om den, ifall det nu skulle bli ännu tommare då. Susanni dansade runt i sovrummet. Spegeln vred sig, gled som en magnet efter ryggens trolska spiraler. Hon kunde följa sin rygg med blicken hela tiden. Det kändes som att det var hennes egen avsikt som regisserade scenen. Susanni var helt övertygad om att det var hon själv som drev på farten, när nu Ellinor Ryggblad snurrade henne allt vildare i sin karusell. Men hur fort marionetten än roterade, ville Susannis blick aldrig möta Ellinors ögon. Hon nådde aldrig runt till andra sidan cirkeln, fram till sitt ansikte.










&