ELFTE ELEFANTASIN {{{{{{{{{{{elfte överVÄLDigandet}}}}}}}}}}}

& & & & & & & & & & &



121.
Luckan ledde ut på taket.
Häruppe hade jag bara varit före jag föddes.
Ställde mig i en livsfarlig vinkel.
Hisnande lycklig blickade jag fram över alla björktopparna.
Därnere rann älven lika lugnt som alltid.
Längtan till solen bultade i min bröstkorg.
Alla minnen någonsin fick rum i denna minut.

120.
Boken slutar först när du bestämt hur nästa bok börjar.

119.
LÅTER SOM OM NÅGON JUST
SPILLER UT ALL SIN FANTASI FRÅN ETT FÖNSTER
RAKT NER PÅ VERKLIGHETEN
OCH ALDRIG KOMMER KUNNA FÅ DEN TILLBAKS I SKALLEN

118.
Du ser dig.
Du ser dig sittandes ombord på allra översta balkongen.
Upptäcker du ej
nu ej hur du iakttar dig!?
Nej, din nacke har sjunkit ihop,
fallit ned över boken.

Ovanifrån -
ovanifrån anar du att du skriver ett manus.
Inunder dig välver sig -
inunder dig välver sig, välver sig en riktig liten teater.
Inte heller det ser du,
ser du ej nu
där du sitter och skriver.

Ty scenen är täckt av snö -
publiken likaså.
Blott en hatt -
en hatt har hittat upp ur drivorna.

Så hur skall du -
någonsin du beskriva alltsammans,
hela ditt minne den här gången?
Bakom bokens tomma sidor...........


117.
-Varför Stannar Det Nu Då!?
-Stannar?
-A.
-Näe, Bandet Stannar Inte - Det Går.
-Men... De Sluta' Ju Sjunga Nu!!
-Mhm, Gjorde De Det?
-De Bara Pratar Nu.
-Mm, Det Spelas In Ändå. Allt Spelas In Tills Vi Stänger Av.
-Men... Musiken Hörs Ju Inte Längre!
-Om Du Fortsätter Spela På Gitarren Så Hör Vi Hur Det Låter!
-Det Kommer Ju Sedan.
-Andreas Måste Spela In Först, Så Hörs Det Sedan När Pappa Spelar Upp Bandet.
-Tyst På Dig, Det Kommer Snart!!
-Mm..

116.


115.
-Varför Spelar De Inget Nu Då!?
-Det Blir Tyst Om Du Inte Spelar In Något..
-Nej, Jo, Det Kommer VISST Sedan, Från Bandet!!!
-Vill Du Vi Skall Stänga Av Och Lyssna På Allt Andreas Har Spelat In..?
-Nej, Det Kommer Nu.

Buskarna De Gunga Och Farde Sig
Sprang Hem Till Fågelboe Gjorde Fabian
-Ha, Nu Rör Det Sig Igen!
-Mm, Det Låter Fint!
Och Så Flick Han Plösligt
Synn På Sin Gamle Fontän
Där Där Lila Elefanten
Klättra Han Upp Ur Allting i Slutet
Med GummiStövlar På Sig

-Nu Stannar De Igen Ju!


114.
Bakom bokens tomma sidor
där skymtar du historien, allihopa figurerna.
Finns vi redan här?
Vi finns redan här,
men hur -
hur skall du återge oss våra liv?!?

Du tror att ingen finns -
att ingen finns över dig.
Du ser -
ser att du inte ser -
ingalunda ser dig själv, där som du blickar ner
på dig. Därifrån
ser du dig,
den ryska dockan som skriver om
den ryska dockan.

Och för varje gång du minns dig -
minns dig så hittar du högre upp i salongen, ännu en balkong,
närmare pjäsens ändlöst
oändliga kärna.

113.
Susanni hade klättrat uppför trappan till allra högsta våningen. Här tog huset slut. Det besynnerliga var att det bara var väggar och tak - varken dörr eller fönster. Emellertid såg Susanni till sist en liten lucka i väggen. Hon öppnade den. Där hängde en rad dräkter, allesammans mörkt rosalila, nästan som fantasi. Hon klev in. Längst in bland dräkterna fann Susanni sin äldsta SagBok. Hon hade glömt att hon hade stoppat den där. När hon nu öppnade skriften, som för första gången, fann Susanni hur första sidan hade rivits ut. Och inte bara en gång, nej, tusentals gånger var sidan utriven. Hon kände stingande saknad, en gränslös förtvivlan. Samtidigt erfor hon den befriande lättnaden. Det var såhär som det är. SagBoken skulle aldrig längre börja från början.

112.
Och på det tolfte dygnet tog livet vila.
I och med den sjunde månaden vände skeppet tillbaka.

111.
Som liten sa jag ELBLA när jag skulle säga ELVA.
Det har jag hört på bandinspelning när jag skulle räkna.
Numera räknar jag elva gånger till elva varje gång jag skall räkna en gång till tolv.
Det är väl därför jag aldrig hinner i tid :-)







& & & & & & & & & &