förväntans förlamande magnetism

[extra intro till övergångens smärtgräns]



gått in och ut
och in
och ut och in och ut
och in
så många gånger
fastän jag inte
alls vill förflytta
allra minst min kropp
bara uppmärksamheten ibland
helst bara
sitta kvar och minnas
hur det kunde ha varit
tugga
nitton tusen
pusselbitar
nästan hundra

hela livet, halva tiden



fast såfort någon dyker upp
börjar jag ändå röra mig
ännu mer än honom
som en blixtbelysning mot henne
har sett allra sista dörren
blinka till
bakom ännu ett trappsteg
som jag trots allt
sprungit mot
med sockerchocken i nervbanorna
hjärncellerna i bröstkorgen
superinspirationen i sädesledaren
ilandes efter hennes svävande rumpor
som jag omärkligt fångar
i trånga fantasier
men faller på min plötsligt bristande coolhet
som annars skulle byggt
ett ömsesidigt intresse
redan där
just före tornet rasar ihop
och jag tvingas klättra vidare ensam

i spiRalens irRgång
åt ett annat håll



mer introvert än någonsin
hämtar jag all min energi inifrån
mer extravert än någonsin
hämtar jag all min energi utifrån
en dubbeldörr
den bipolära magneten
ett spöklikt levande fasettöga
likt en sugrörslabyrint
dricker jag likörer ur samma bröst
mumsar på samma chokladkupol
miljoner gånger första gången
gått in och ut
och in och ut och ut
och ut och in
och in så många gånger
och däremellan
fastnar
min tveksamhets njutning
vägrandes snabb balans
inför gränsen
dväljs jag i
oändlig förväntan

halva livet, hela tiden







313