ur min interaktiva HybridHistoria
"TRapPa Med Många Möjliga Slut"
[Du Agerar - Planet 2:3]
Andra akten, TRedje scenen
Plötsligt befinner ni er på en planet. Redan har ni klättrat ut ur raketen. Det känns extremt underligt. Instängda i raketorn, som Jondir kallar den, har ni suttit i två år. Bara i sällskap av varandra, skärmen med minnesbilder, och David Stardust i radion. Innan du födde Jondir reste du dessutom ensam ett helt ljusår. Och det varade ju längre än ett jordår, emedan tornet färdades avsevärt saktare än ljuset. Jo, från början var raketen ett torn, ett urgammalt jordiskt, inte olikt ett tempel. Under resans gång föryngrades denna farkost, for allt närmre sitt ursprung, krympte och blev alltmer digital. Mot slutet var det väldigt trångt för er därinne. Och nu har raketorn ställt sig som ett färskt träd, en fjäder av aluminium, superspänstigt borrat ner sina rottrådar i den främmande planetens ytskikt.
Ni går uppenbarligen omkring här, ditt androidbarn och du. Det förefaller fantastiskt, sällsamt, men helst av allt skulle du vilja fortsätta gömma dig i eran rymdfarkost. Att vara ute känns så befriande så att du får världens ångest. Ensamheten har du lärt dig hantera, men vad skulle hända om du ni fick en faktisk möjlighet att bryta isolationen? Dina sinnen hinner inte förstå vad det är som rör sig när ni tar ett steg. Din kropp känner inte ens att du rör på dess lemmar. För Jondir tycks det gå något naturligare. Du följer ditt barns steg med motvillig nyfikenhet. Snart inser du att hela landskapet är som en tecknad film. Det är på riktigt, men det är tecknat. Allting känns med ens otroligt mysigt. Ni följer böljande gräskullar, som här och var sträcker ut sig till stora fält. Emellertid övergår det hela i sanddynor, och till sist är ni omgivna av en enorm öken. Nu fattas bara att en professor eller elefant kommer och räddar er. Och där kommer strax, märkligt logiskt, en kamel. Den har ingen som rider på sig. Ni hoppar upp. Solen tycks aldrig gå ner här. För när ni kommer fram till porten efter lång vaka och lång sömn, är ljuset likadant.
Omkring porten sträcker sig en pyramid. Porten är vidöppen, men ni urskiljer ändå ingenting på andra sidan. Vad som finns därinne är varken höljt i mörker eller bländande sol. Andra sidan är bara borta, liksom rena intet. Jondir sitter kvar på främre puckeln, du på bakre. Han ser inte så värst överraskad ut. Ni hör en röst. Porten vill veta när du senast föddes. Du förmodar att det är det här livet som avses. Ditt huvud arbetar på ett svar. Sammanlagt har farkosten haft dig i sig under drygt trettio år, förmodligen, eller närmare fyrtio. Du hann aldrig lära dig riktigt hur räkneverket funkar. Jondir visste med en gång, men för att rekonstruera hela resan behövdes alla dina minnen. Somliga minnen hade förevigt förvandlats till längtan och drömmar. Dessa hade vuxit in i skeppsväggarna, likt grottmålningar, och gick aldrig att isolera till ursprungligt flöde.
Under alla omständigheter minns du inget före rymdresan längre, så det var säkert då som du föddes. Jondir säger trettiosju år. Det kan vara bedrägeri, men det behöver de inte veta. För sin egen del anger Jondir tre. Varför ljuger ungen? Han har ju bara funnits i två år. Eller har ni farit på kamelen under ett helt år redan? Hur det än är med allt, så blir ni insläppta genom porten. Så ni borde vara godkända varelser. Den snälla kamelen rider er in, eller om det är ut. Du uppfattar ingenting alls. Och Jondirs reaktioner hinner du inte observera. För du är genast fullt upptagen med att söka föreställa dig något, någonting för att fylla ingentinget med begripligt liv. Fast vad är det du föreställer dig???
909
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar