drömmer hemmablinda gränder

ur Yamis journal
halvt påhittade memoreringar



novambre 99

Godmorron, Yami! Här slutar din dagbok. Och börjar skriva sig baklänges på nytt... Nu är det emellertid så att vad du än föreställer dig, så sker det nu.


novambre 98

Gonatt, Yami! Du ligger och somnar sött, högst upp i universum. Magnetnålen förde dig till avsevärt äldre smultronfält än dem du hörde på skattkartan. Blott så länge du minns att du drömmer, styr du din fantasi.


novambre 97

Emellanåt, Yami, glimtar du oss i någon spegel, luktar oss i radergummit. Vi ser dig hela tiden - det kan kännas outhärdligt. Fast du är fri som ett barn att blunda, och det är mer än vad vi är.






novambre 93

Mjau, Yami! Inatt fick dina fantasier för sig att
vi ser dig genom spegeln som vore du en katt.
Nåja, i en av dina nio skepnader är du faktiskt en sandig kisse, en sfinx med tidlöst torra ögon.


novambre 92

Yami, Yami, vi vet att du sitter uppe fortfarande och skriver pantomimer. Vi kommer inte att komma in genom porten, dess stumma mun, inatt heller. Men vi kan sända dig något vått, nästan blött, att låta din spruckna krokodil omslutas av.


novambre 91

Nej, Yami, du blir inte nöjd med dina skojigt svarta självporträtt. Vi myser i högsta drag, fastän du aldrig har lärt dig använda de färger som inte finns. Rättare sagt - du måste börja minnas genomskinliga kulörer från dina förra liv...!







octOpussy 90

Du besöker poeterna varje dag och natt. De bor i samma dockhusskåp som du, Yami. Det är bara att kika in i någons rum och se vad de har för sig nu. Man behöver inte ens knacka eller telefonera först, knappt ens adda ett friendly face. (Nyss blev du rentav indragen av en rysk docka att beskåda hennes dockor.) Kulisserna är en vittfamnande labyrint, ett nattöppet barnprogram, för vemsomhelst att famla vilse i. Och till skillnad från en dokusåpa eller volleybollgala så är processen inte tänkt att sluta. Det går till och med att titta in för längesen, eller se hur det var där igår. Inte undra på att du trivs som kräftan i timglaset, likt landkrabban i U-båten.


octOpussy 89

Aldrig hade du anat, Yami, att det går en tunnel mellan pyramiderna och Prag. Från ett mardrömsdjupt tempel med krokodiler i varannan korridor, följde ni inatt Nilen nerströms åt norr. Ni färdades under flodbädden, längs de urgamla städerna i jordens inre, tog metron under mellersta havet, blinkade vänster in på italienska diabolgränden, sen österut, flera tusen meter under en alptopp, och dök ensam upp i Prag på en svart scen. Du rycktes som ur drömmen, som marionettdockan ur kappsäcken, medan universum visade på sju månvarv. (I protokollen skrev folk emellertid nio, så du valde åtta eftersom det rimmar på slottet.) Dina kläder var det enda i hela salen som reflekterade vårt osynliga ljus. Du hade huvudrollen i vår Black Light Theatre, stum som en mimande mumie. Yami, du förmådde inte beskriva det hela på något annat vis än genom arketyper ur drömmarnas rike.


octOpussy 88

Du tycks ha listat ut gåtans innersta kärna, Yami? Vi är figurer i din journal, faktiska påhitt. Du har hittat på oss, vilket vi är tacksamma för, emedan vi får säga vad vi vill här. Dessutom hittade du på att vi hittade på dig - alltså observerar vi dig. (Och nu tänker vi fortsätta spela den uppgiften, tills du skapar en alldeles annan tid.) Liksom lergubbar existerar, liksom någon minns sina eller andras fantasier, så finns vi alltid på något vis. Det enda du har misslyckats med hittills är att ge oss tydliga personligheter. Du har mest låtit din egen identitet stöpas och knåpas genom själva rotationen av våra bläckfiskarmar längs det sken-buddhistiska skeppshjulet. Kanhända kommer du att få en riktig dotter en vacker dag, Yami, och då hoppas vi att du leker lite mindre fantisofiska, lite mer figurella lekar med henne, än du gjort med oss.






octOpussy 87


medan solskenet bet friskt i dina kuddar

och bladen lekte kurragömma mellan dagtidsarbetande fröknars strumpbyxben

drömde du, yami, att det var mitt i natten

såg du oss klättra in genom ditt fönster på nittonde våningen

trots att du alltid bott på botten

stod vi härinne och lös med våra outgrundliga ögon

över ditt tangentbord, dina flaskskepp, hela din skivsamling

(undrar om någon mer hör på gordon lightfoot idag...?)

och din förevigt odiskade mugg med akvarell i

inbillade du dig plötsligt att det var du själv som står där

i rummet som tillhör flickan du är nyfiken på

medan hon sitter inlåst på toaletten och nynnar

plockar du fram hennes redan artonåriga dagbok

där det står hur många trosor hon har haft

men inte vad hon tänkte när du frågade om hon ville smaka

däremot kvällen efteråt kände hon sig lite konstig till mods

bläddrade vi i din journal, sjutton månader tillbaka, fann mitt i ett luktfritt kapitel

en aldrig skriven sida




octOpussy 86


inatt var du vaken i drömmen igen, yami

låtsades att du spelade in en novellfilm

med drogen i dina händer

följde du henne genom vinröda gränder

visste hur hon ville blott dansa och smekas som katten

men du kunde få henne att uppslukas av samma känsla som du

om hon inte redan hade varit beroende

av solskratt utan gräns, av sorgens sista månsken

det var aldrig du som följde efter, inte ens i filmen

det var hon, susilia, som förförde dig

längs boulevardernas blodiga bakgårdar

hade hon ju redan en man som höll henne fast

en clown i ringrostig kostym som förgiftade hennes läppar

svarta som vinbär, sötaste spader dam

blev hon ett spöke som strök sina vidöppna handleder

över hans parfymstinna nervtrådar, öppnade sin blus och

gav honom den äkta överdosen




octOpussy 85


inatt, yami, spelade du memory med dan hylander

men har redan glömt vem som fick vinglasen,

prinsesskorna eller telefonlurarna

dina ensamma ögon iakttar hemmablint

fläcken precis bredvid fönsterkarmen, under rövardotterns bröst

liknar klistret från någon av de forna ishockeyidolerna

kanske indiankamelerna, snarare rymdstjärnegubbarna

eller rentav häftmassan från kim novaks baksida?

där som du ritade magiska siffror när du var riktigt liten

innan elektroniken kopplat in sig i din synth

nu är flagorna från en nyare tapet

som suttit där ända sedan björn holm blåste fotbollar på månen

när även kamrater kunde sitta i fängelse och posta vykort

och du trodde flickor var badande badmintonfjädrar

ja, först nu upptäcker du att batterierna i donkey-mouse-spelet inte finns längre

men digitalarmbandsklockan fortsätter ticka, dock baklänges

vilket håll du än snurrar joysticken åt








909