Marionettens Entré = TRedje Akten av TRapPa Med Många Möjliga Slut

313

ur min interaktiva HybridHistoria



[Du Agerar - Entré 3:1]


du kommer in
på en teater
snarast i foajén
folk trippar
omkring med vinglas
vinglar ingalunda
minglar ännu i tystnad
läser dock dikter
från lappar som sitter
inglasade
längs trapporna åt alla håll
du följer
strömmarna ner
och upp
i nästa korridor
likt turister på en bar
teatern tycks vara
en hel båtfärja
upptäcker du
ditt barn Jondir är bortsprunget
ju
försöker du fråga
skådespelarna nickar
ingen har sett
Jondir men måste
ha varit drottningen
Titania som rövade
bort barnet
lät sin trollkarl fixa
trollsaft och strax
publiken pekar
mot scenentrén, ett draperi
du gläntar
sitter ljussätterskan därinne
ensam och mixtrar
med mörkret
du börjar trevande hålla en dialog
hon tiger men lägger
figurer i projektorn
så de samtidigt syns
på filmduken
du har ingen aning
om det är en interaktion
eller gemensam monolog
det snabbt stigande sorlet
av publiken därute
poesi som citeras
upp och ner
rader ryckta ur
sina trehörniga tavlor
fragment av
harhjärtan på spindellemmar
med hästtänder och råttsvans
en irrande gorillarobot
eller myrparfym på elfenben
påminner dig om att du
inte är
någon aktör
ingens clown
bara en medborgare
men nu riktas månstrålen likafullt
mot din kropp
medan människorna klättrar in
och slår sig ner i udda rader
ser ut att kisa
fulla av förväntan
inför hur du
föreställer dig att de
föreställer sig universum
måste blivit ett ofantligt
missförstånd
på sin höjd är ju du
också publik
och skall ha en hotellhytt
efteråt
alldeles strax
när drömmen är slut
och det blir dags att somna
i verklighetens rum
äntligen blunda
långt från den här fantasin
i din egen fantasi
men före dess
måste du uppenbarligen uppträda



[Ni Agerar - Marionett 3:2]


ljussätterksan släcker ner
hela salongen
samtliga trettiotre stjärnor
utom en,
den lyser på din
kropp, lägger du dig ner
på scengolvet,
ligger stilla och
blundar,
vågar inte se hur publiken
ser ut, vill inte visa
hur din fantasi rör sig
under huden
den oändligt åtsmitande
scendräkten, men det syns
ändå
på hurpass hårt du blundar, hur du
har placerat
låren, huru fingrarna ligger
inlindade
i fingrarna, vilka rytmer dina bröst
vibrerar i,
hur stilla du än
ligger kvar
[inglasad i din
magnetiska låda]
och lyckas inte
somna,
för det är som om
du redan drömmer
på riktigt,
fast den här drömmen är
här och nu,
slungar sig inte
ut i skiftande korridorer, bara ett
rum, här
minns du vad du läste
i foajén
vid entrén
en dikt om hur människor
oftare är oroliga
för sina egna reaktioner på andras reaktioner
än för andras reaktioner på ens egna aktioner
så då
nu
kan du lika gärna öppna
blicken, mot
publiken
som märkligt nog
inte syns, bara
svart
ljus, emellertid
du hör
minst tretton andedräkter,
når ända fram
till din
scendräkt,
du ryser, där
varmaste förväntan
med kyligaste stolthet
blandas
med vinddraget, utanför nödutgången
rasslar redan
runt några höstlöv,
ett sitter
spänt framför ditt
kön
upptäcker du
naken nu
i gnistrande svarta rymden
hur trådar
från dina
inflätade
fingrar vill veckla ut
sig, dina
armar längs
starka skenet, skriva
tecken i
rummet
som visar
för spökena att nu
är din
rädsla redan övervunnen, nu
håller du
trådarna i egna fingrar
ja,
det är en
marionett,
den är din unge
jo, är ju
Jondir
som bortsprungen återvänt
till din famn, fast
utklädd
till docka
som publiken inbillar sig
är just en illusion,
dock Jondir
verkligare än någonsin
får skriva dina
tankar och
känslor tvärs över rymden
som fantasi
i magi
gråter några,
skrattar andra åt,
förundras somliga spöken över
dessa klumpiga,
klurigt halvmedvetna
små väldigt yviga, återhållsamt självöverskattande
gestikulationer
som bottnar
i dina
inre bilder,
mimande sig fram genom mörkret,
magnetiskt
till sig dragandes
solmolekyler,
korn
av sanna fenomen,
stöpandes
kropp
ur eteriska former
som
inte påminner om prat
snarare språk
nedanför strupen,
snett ovanför hjärtat, där teatern sitter
och tittar på
sig själv
eller oss
i någons ögon








909