ANSIKTET

ANSIKTET
Ingmar Bergman (Sverige, 1958)

sedd för minst tredje gången nu



Året efter Smultronstället ledde Sverige ut i filmvärlden, fortsätter Ingmar längs samma stigar mellan familjärt lustspel och ockult surrealism. Skilda samhällsfalanger strålar samman i en lika drömsk som rapp teaterpjäs, där interna och externa förhållanden utväxlar blod. Den här gången kommer herr Vogler (von Sydow) i form av en stum magnetisör, med sitt sällskap ridande till storstaden. Uppbjudna hos den nyfikna konsuln, inför polismästarens skeptiska blick samt medicinalrådets ännu mer kritiska monokel skall man förevisa sina färdigheter i hypnos. Brännpunkten är huruvida tricken fungerar som verkliga, psyko-biologiska ingrepp eller blott som oskyldig underhållning. Bakom denna (skenbara?) motsättning mellan vetenskap och konst, ritual och religion, ruvar frågan om Voglers stumhet är sann eller spelad. Är det sig själv eller sin publik som han möjligen kommit att förakta?

Ingrid Thulin spelar skickligt gåtfullt Voglers manliga lärling, medan Naima Wifstrand lugnt glänser som mormodern, en glad häxa som ser döden i vitögat utan att bekommas det bittersta. Den lika obekymrade Tubald flirtar friskt med det nyfikna tjänstefolket, bland vilka Bibi Andersons piga försöker kasta sig in i halmen med gyckelsällskapets lille kusk, som påstår sig ha förfört i fruntimren i Paris. Precis som i operorna saknas icke efterfrågan på kärleksdryck. Och som i Bergmans andra storfilm, Det Sjunde Inseglet (likaså den från året före Ansiktet) rör vi oss i en minst hundra år gammal tid, ungefär så nära fantasy man kan komma hos Bergman.

Fastän fotot är av Fischer och icke av Nykvist, håller skuggspeglarnas magi greppet ända in i de spöklika upplösningsscenerna. Där genomlider medicinalrådet en tapper kamp för sitt förstånd, mot de sprickande speglar han lärt sig att tolka som övergående vansinne. ANSIKTET är en relativt okänd Bergman, som inte desto mindre knyter ihop rot-trådarna till hans övriga flora och fördjupar den. Magnetisörens eventuellt ofrivilliga mask kan hjälpa oss att förstå temat om självvalt tigande, teater och övermättnad, som FRU Vogler genomlever i Persona sju-åtta år senare. Näst den identitetskrisen framstår ANSIKTET mer och mer som min favorit ur vår demon-regissörs skafferi.



¤¤
¤