Lösning

¤
¤
¤
¤¤
¤
¤
¤

Ibland grubblar man ihjäl sig, på gränsen till självmord
hur man bäst skall våga ändra på ett förhållande
för att ingen visar sin uppskattning
för att ingen ens hör av sig (och det givetvis är under ens värdighet att själv höra av sig till såpass likgiltiga idioter).
Efter miljoner timmar visar det sig att så gott som ingen alls har slutat beundra den man är
att flera till och från har funnit skyhögt värde i sånt man brukar göra
(och att man själv självfallet har glömt hur mycket man tycker om andras egenheter).

Då inser man att det bästa hade varit att bara fortsätta springa längs samma spår...

Då blir man antingen förtvivlad över att man ödslat så mycken tid på oro
eller låter sig fyllas av energin, ja glädjen att kunna agera utan oro
(ända tills det är dags att oroa sig igen...)

¤
¤
¤
¤¤
¤
¤
¤