Andrijanos dröm # 789 ....... ....... ....... ....... + Andrijs sista dröm (andra scenen) ....... ....... .......

¤¤



Andrijanos vandrar genom den vita staden, den glödvita, kritvita staden. Solen har snart, kanske redan om en månad, suddat ut varenda husfasad. Andrijanos släpar sig fram i sin svarta kostym, sin mörka clownkostym, fylld av skuggor från åttahundra föreställningar. Det är hetare än någonsin i historien. Klockan är mitt på dagen, men hans blick urskiljer lika mycket ingenting som under nattens spöktimma. Emellertid tittar man på honom från somliga fönster, det känner han. Man tar fotografier som man släpper ned direkt i rännstenen. Andrijanos orkar inte längre ta upp och ge dem sin tolkning. Han har för längesedan förstått att han drömmer. Alla husen här är hans dröm. Det är så ohyggligt ensamt. Varenda gömd varelse i hela staden är hans dröm, världens maximalaste superdröm. Han trampar som på en gammal hemmagjord orgel fram. Motorcyklarna dånar i horisonten. Blixtarna syns inte mitt i allt detta soldis. Från vartenda fönster ylar Bryan Ferry sitt testamente, fyllt av Bob Dylans berättelser.

Andrijanos plockar upp ett fotografi från gatan. Det föreställer honom när han spelade Viggo Sjöstrand i Smultronfältet. Det hade han nästan glömt. Nästa visar valrossen Wilbury som spelar honkytonk mitt på gräsmattorna. På det sista fotot finns ett kärnkraftverk. Det är alldeles outhärdligt vitt, utan en enda skugga. Det är en 10 centimeter vidöppen springa - ända ut till upplösandet av själva tiden och rummet. Man kan höra Lukas Moodysson viska om hur det var när Jesus var porrstjärna och kvinna av idag. Fast egentligen är det redan en gammal idé, som har fyllt konstsalongerna de senaste decennierna. Andrijanos kliver in på café Kafka och fiskar ut ett negativ ur automaten. Det föreställer ett spindeldjur med bara sju armar. Varelsen snurrar, snurrar i skeva vindlingar, i nästan helt fullbordade loopar, perfekta spiraler. Det snurrar på i en ständigt upphörande, gränslös surrealism. Men Andrijanos undrar fortfarande om han lever....... Eller är det här en död mans dröm?!? Från hotellet där Gud bor spelar Procol Harum jordens långsammaste danser. Hammondorglarna från igår natt gurglar ännu i korridorerna.


[.......ofullbordad.......?]


Här är så länge "Andrijs sista dröm (andra scenen)", tillkommen och fullkomnad just före jag slutade med idéhistorian:



Åtskilliga gånger hade Andrijs varit inne bland dessa gränder, men den här gången kände han inte alls igen sig. Inte nog med att någon hade brutit sig in i hans minne och ändrat ordningen på alla prången, ja, vridit loss varannan vindling. Likt pricken över ji måste någon just ha tänt en sol, en helt annan sol, som nu lös så att sjuvåningshusen visade sig vara sandslott. Höll man på att spela in en gammal film!? En av de snötäckta, trånga gränderna, den som Andrijs gick i, vidgade sig och visade sig vara en öken. Men han blev inte arg, nej, Andrijs var förundrad ända ner i fötterna, alldeles lätt av förväntanssfullhet. En insikt hoppade ut ur hjärtat och upp på kupolerna - en insikt om att någon, uppenbarligen, ville vara med och bygga hans stad.

Saligare än en imam passerade Andrijs hundra, currydoftande dörrar. De var munnar, lika obarmhärtigt leende som solens skarpaste strålar. Han märkte att han ej förmådde samtala med dem, nej, han kunde blott lyssna på den mumlande tystheten, djupt därinnanför varje dörr. Andrijs ville öppna och möta människan bakom, men han kunde ej välja vilket leende, inte välja vilka läppars port. Ingenting i hans minne sa honom vem som velat att Andrijs skulle upptäcka detta tempel. Långt högre upp fanns tusen och tjugo fönstergluggar, alla lika allvarliga. Deras ihåliga, spegelmörka stjärnor iakttog honom, överallt, ty gluggarna var ögon, kaneldränkta blickar bakom slöjor av sandsten och alabaster.

Efter några evinnerligt susande sekunder började Andrijs misstänka att det nog inte var honom som templet betraktade, att det knappast var för hans öron som mumlandet log. Han vände sig om, följde fönstrens oräkneliga blickar, och fann en trädgård fylld med böcker. Vinröda, snövita och nattsvarta skrifter hängde ned från trädens bräckliga grenar. Andrijs var redan framme vid den tyngsta bland berättelserna och plockade den skamlöst. Mitt i solens allra nyfiknaste ljus bläddrade han fram till bilden av de bägge nakna kejsarinnorna, som slingrande bet varann i tårna. Ordlös av beundran stod Andrijs där i tusen och tjugo år, i trädgårdens bibliotek, bara gloendes på denna enda, fullt begripliga gåta, som inte ens var en paradox. När han så till sist, med fullt mänsklig ansträngning, lyckades vända sin uppmärksamhet åter mot templet, såg det alldeles annorlunda ut.







¤