Sirjla Mirdani o marionett-kattens intermezzo

¤¤


Såhär såg det ut för två år sedan när jag skrev en följetong direkt till/om/för en tjej.

Det kliar i organismen att ändra om bland ordströmmarna, men sammantaget är jag ändå förvånansvärt nöjd med det starka flödet. Åtminstone just nu....... När jag skummade samma texter för sju-åtta veckor sedan kändes alltsammans som rena kattskiten. Nå, jag erkänner villigt att fokuseringen stundtals är alltför fixerad på poetiska sinnesförnimmelser med outredda symbolsammanhang som ej riktigt uppenbarar den röda trådens intrig-riktning. Emellertid, det frodas nån sorts friskhet mitt i hela detta sjösjuka skepp.






[Första scenen]


Högst upp i huset stod du. Bakom dig gapade trappan upp från en av deras övre salonger. Här var nu ett rum du aldrig varit i. Den fjärran balettmusiken hade följt med dig i hälarna hela tiden. Liksom suset från deras sysslor och ståhej.

Det var den dagen våren just hade börjat. Skön luft hittade in från ett fönster. Du fyllde andfådd hela barmen. Genom gardinen syntes suddiggröna fläckar långt därnere. Solen lyste matt men självklart. Så underbart! Det var bara du nu. Egentligen fick du väl inte vara häruppe, men vem behagade klaga en dag som denna!?

På det rangliga bordet låg en tung, röd bok. Några halvtomma champagne-karaffer prydde en liten skåphylla. I den vågiga spegeln kunde du ana din egen nyfikna avbild, förvrängd. På andra sidan stod en till spegel - likadan. Ett fotografi fanns instucket bakom nothäftet på pianokarmen. Det doftade rent och friskt; trots att rummet var överbelamrat med myckenhanda krimskrams. Som en blandning mellan vindsförråd och privatkammare, tänkte du, fast i fullt solljus. Men ingen säng! Däremot en hel samling nattlinnen liggandes över varann på pianopallen. Besynnerligt! Vad i allsindar brukade de ha för sig här uppe?!

Och så dessa lättsamt galopperande danstoner som förföljde dig..... och påminde dig om att du var fri nu! Äntligen! Du skulle inte behöva fara tillbaka till hans smutsiga lilla koja mera. Eller tält eller vad det nu plägade kallas..... Inga cirkushästar i världen kunde komma och hämta dig!



-Vad gjorde du nu?!?


33. Satte dig tillrätta vid pianot och lät klinkandet smälta ihop med balettmusiken därnerifrån.

44. Lirkade fram fotografiet och tittade noggrant.

55. Fick upp fönstret helt, lutade dig ut och njöt av de vårliga omgivningarna.

66. Smuttade på smakprov ur någon champagne-karaff.

77. Öppnade boken och började läsa.

88. Klädde av dig klänningen, för att glida i ett nattlinne och glo dig i speglarna.

99. Tassade tillbaks nedför trappan igen, ifall någon skulle komma.....






[Andra scenen]


Så fästes dina vakna ögon åter på fotografiet som stack fram bakom ett stycke av Erik Satie. Dina varma händer flög före dig dit och fick fram det.

Bilden var inte alls vad du hunnit föreställa dig - ingen äldre farbror i monokel eller madam i dekoletage. Nej, det här var en alldeles ung pojke, kanske fem år gammal. Han stod i svart kostym mitt i en blomsterrik trädgård, med solen kisande i pannan. Pojken såg väldigt allvarlig ut; håret och blicken var också mycket mörka. Bredvid honom stod en katt och såg fundersam ut.

Frågan är om det ens var ett fotografi - det såg nästan målat ut. Och det var inte lätt för dig att veta; du hade inte sett så många fotografier i ditt liv ännu.

Du höll just på att stoppa tillbaks fotot, när du ändrade dig och betraktade pojken på nytt. Hade du ej i ett kort ögonblick tyckt dig känna igen honom!? Nej, det var nog inbillning. Säkert var det bara din jäkla clown hemma i sin cirkus-koja som ditt plågade minne kommit att erinra sig ännu en gång. Såvida det inte rentav var KATTEN du känt igen!?

De bägge varelserna gjorde i varje fall ett gripande intryck på dig, som stodo de och vakade vid gränslandet mellan liv och död. Instinktivt vände du på fotot, och där fanns givetvis en samling bläckbokstäver tecknade:

Siris o Adrian, april 1885.

Ja, det var mer än trettio år sedan, insåg du. Namnen sade dig inget särskilt. Det borde vara katten som hette Siris. Besynnerligt att dess namn stod först!

Med ens återvände du till rummet, när deras röster nu kommit närmare upp därnere. Baletten fortskred genom de nypolerade salarna. Deras kjolar frasade rytmiskt mot de glashala golven, deras fingernaglar knackade längs tavelramarna. Mitt bland ekot av hela maskeraden kunde du urskilja slottshertiginnan i egen hög falsett. Än hade de nog någon våning kvar, men nu blev det genast allvar för dig att göra något åt din olämpliga belägenhet.

Raskt lirkade du tillbaks fotot bakom noterna och.....


Vad gjorde du nu?!?


34. For in bakom ett vinrött sammetsdrapperi, inväntandes upptäckt alternativt gudabenådning (samt en och annan intressant spioneri-iakttagelse).

45. Tänkte "bättre att förekomma än att låta sig förekommas" och rusade ner längs balustraderna mot dina husmödrar, för att avslöja du sett ett fult spöke smita upp hit och att du skyndat efter för att söka hindra det, men misslyckats.

56. Lät dig icke bekommas (ännu på en stund) utan vidareutforskade ivrigt rummet med viljan att finna någon mening med frågan varför du var här.....

67. Slök en slurk cognac eller vad det kunde vara i karafferna, och klättrade bekymmersfritt ut genom fönstret för att se vad slottet hade att visa dig från den sidan.

78. Ändrade dig och stoppade på dig fotot, väl dolt under klänningen, fastkilat av underbyx-linningen, och skred sedan helgonlikt som om inget hänt nedför trappan.

89. Ändrade dig och tog med dig fotot, väl synligt i näven, och tultade troskyldigt ned till sällskapet med avsikt att ärligen fråga vem denne lille Adrian på bilden var.

100. Slog dig i godan ro ned i en fåtölj för att läsa, eller åtminstone låtsas läsa, i den röda boken.








[Tredje scenen]


En iakttagelse gjorde du omedelbart. Bakom drapperiet fanns ingen vägg i sikte. Inte ens något bråte fanns där. "Besynnerligt!" tänkte du först. Det var bara en stor rymd - dunkelt upplyst. Därpå gick det upp för dig: Du stod mitt i entrén till en hel, ofantlig sal.

Rymden framför dig var fylld av ansikten. Gamla och yngre, bekymrade och nyfikna ansikten, hundratals..... Och de blev fler och fler ju djupare in i salens mörklila ljus du skådade. Alla satt ner i någon sorts fåtöljer, som var ihopkopplade med varann, såsom passagerarsäten på en enorm rymdbuss-färja.....

Efter en ändlös stund var människorna så många så du inte längre såg några enskilda ansikten. De tittade allesammans oavvänt på dig, som förväntade de sig något av just dig. Du hade ingen aning om vad. Du bara kände att du skämdes. Du visste med dig att man väntade på dig. Och att man redan väntat alltför länge.....

Och genast hade du glömt bort att du trätt in hit för att gömma dig. Slottssällskapet och balettmusiken var som bortblåsta inför den gapande uppmärksamheten. Rädslan för vad madame Drottningen skulle säga om hon fann din alltför högt belägna närvaro - denna oro krympte till ett korn i ditt omedvetna minne. Nu ville du VERKLIGEN gömma dig.

Men samtidigt som alla ansiktena stirrade extatiskt på din närvaro, tycktes det som om dom ändå inte såg dig. En efter en började de som i dimma kisa konstigt, som koncentrerade de sig att söka se något som blott KANSKE fanns där. Som om du hade varit en itusågad såpbubbla, eller en borttrollad drömbild, som nu bit för bit återvände till sin ursprungliga gestalt.

Till sist visste du att du skulle spricka och krossas som glas - om du stod kvar här en sekund till, mitt i den kollektiva tystnaden, utan att ta dig för något. Men du var så förlamad av alla ögonens förväntan, att du var övertygad om, att du bara INTE KUNDE komma på något. Och ännu mindre kunde du LÅTA BLI att göra något!!


-Vad gjorde du nu?!?


32. Vände dig hastigt om tillbaka och smet igenom drapperiet igen.

43. Drog andlöst efter andan och fann nånstans inom eller utanför dig tre ord som lät lagom magiska och förvånansvärt övertygande när du, nästan sjungande, uttalade dem: NU VIBRERAR HON.

54. Erinrade dig plötsligt några osedvanligt intressanta resonemanger du läst i en filosofisk bok, och började försöka redogöra högt för dessa.

65. Gläntade elegant troskyldigt upp din klänning mot midjan, strök sakta men naivt med fingrarna utanpå och innanför trosan, i tron att något erotiskt kunde ju åtminstone inte göra publiken besvikna.

76. Vandrade fram och bort till ett tomt säte mitt i rymdskeppet och slog dig själv ned däruti. Blickade likt alla andra rakt emot drapperiet - väntandes.....

87. Började trevande och oändligt tungt ta några balettsteg på det glashala, schackrutiga golvet under dina nätta, röda skor.

98. Låtsades kollapsa och falla död ned på scenen - i förhoppningen att man skulle inse det gagnlösa i sina förväntningar och lämna dig ifred.


(Eller något helt valfritt alternativ; finns alltid möjlighet för dig att för egen hand formulera!)






Hej Angelus, Adrian, Andereas....
jag väljer nr 43 nu






[Fjärde scenen]


I nästa ögonblick tändes en gul lampa ned på din panna. Precis som om någon planerat det... Och det började sjungande spruta fler lyriska pyramider ur dig:

SÅ SMÄLTAN SOLNAR eller HÄROM DÖDEN SVINGAS och många andra varianter. Till och med SPRICKER PRICKIGA HATTAR eller ENSLIG SÖKER SAMMALUNDA.

Och hela ofantliga salen, den nyss frusna koncentrationen, vibrerade med ens verkligen. Publiken började plötsligt andas, ur ena vrån efter den andra, upphetsat som hade man sett världens läckraste spöke, och inte kunde sluta att se det.

Du andades också upphetsat, i samma rytmer och vågor som publikhavet, lika tagen av deras respons. Du svalde det djuplila ljuset ur rymden därute. Tillbaka från din innersta mages dunkande lust steg ångande slingor av guldfärgad sång. Din röst lät fortfarande lite främmande, skör, inlindad, men blev allt ivrigare och påstridigare. Fraserna blandades med franskt spott och det slog gnistor om de allt kortare pauserna. Huden hånglade sig elektriskt mot strålkastarkäglan. Armarna hade börjat fäkta och anamma. Knäna blevo hur svaga somhelst och bröstet alldeles matt. Du upplevde hur din kropp flög omkring över scenen och omöjligen ville lugna ner sig. Såhär roligt hade du inte haft sedan..... när?!


Just när du skulle skratta eller gråta det största du någonsin gjort; just som läpparna stod helt vidöppna nånstans under alla hundra klänningslinjer du dansat fram, ja, just när du sannerligen skulle få din fullaste orgasm i hela livet - då avbröts alltsammans av en skugga som lugnt kom gåendes längs sidoskeppet. Med händerna stelt fingrandes längs kostymen.....

Människopubliken märkte det inte först, men du fick desto mer uppenbart syn på honom. Trots dunklet omkring hans matta, djupt självlysande skepnad, där som sammeten glänste likt mardrömska vatten... Ja, du kunde inte ta miste. Allvaret var alltför påtagligt där han kisade mot mörkret. Och leendet var alltför frånvarande där det lurade mellan de hårt kontrollerade mungiporna. Som om han lika gärna kunde börja gapskratta i vilket ögonblick somhelst.....

Det var din clown som du hade lämnat tidigare samma morgon. Det var din älskade hatade man, din livsvän och eviga fiende som kom här mitt under din föreställning.

Han förstörde ju alltihop! Kunde han inte för en gångs skull acceptera att du hade ett helt eget uppträdande?! Måste ni jämt som två små lekkamrater agera under samma tälthimmel?!

Hade han kommit för att hämta hem dig igen nu!?

Du kunde ovanligt nog inte riktigt tolka hans kroppspråk. Men så fick han fram något som du aldrig hade väntat dig:

-Jo, väste han med gällt gråtig röst, det är jag som är Adrian.

Publiken gav ifrån sig ett kvävt utrop. Du tittade totalt oförstående in i hans osynliga ögon. Inte fan hette det missfostret Adrian! Även om det skulle passat rätt fint..... Du kände ju din dystra spelevink utan och innan. Han fick vara så god och förklara sig:

-Som barn var mitt namn Adrian. Det var mig du såg på fotografiet.

Hur hade han kunnat se att du sett på fotografiet!?

Nå, du förstod genast att det var som han sa. Likheten var i själva verket skrämmande, som den delvis stämde mitt i prick, och delvis inte alls. Du hade velat att det skulle vara någon annan, så du hade utan minsta misstanke om ditt självbedrägeri föreställt dig så vara fallet. Men det är klart att det var han - det var ju alltid han.

-Jag var död en gång i åtta minuter. Sedan dess förändrade jag mig..... tillade Adrian, i ett förundransvärt ärligt försök att ge en trovärdig bild, som med svansen mellan benen. Hans röst var nu grumligmörk. Han såg mycket moloken ut, och du måste tro honom.

Men därpå gnistrade det till igen i hans ansiktsdrag. Och samtidigt såg du det:

Adrian hade något i handen. Han höll det tätt mot midjan framför sig, uppåtriktat. Du kunde inte urskilja saken klart, men du tyckte det blänkte glimtvis om föremålet i mörkret, som var det blött eller av metall eller bara förtrollat.


-Vad tolkade du det som att det var han höll i?!?

35. en kniv

46. en bläckdoppad fjäderpenna

57. nån sorts fjärrkontroll

68. sin erigerade manslem

79. en trollstav

90. en oljemålarpensel

101. ett svärd av typen värja




[Hon valde värja, men den scenen är censurerad härifrån nu]



....... ....... ....... ....... ....... ....... .......




[intermezzo mellan första och andra akten]


Du hade just fört sammetsdraperiet åt sidan. Nu stod du framför vad du trodde skulle vara det gamla rummet högst upp, det med det vårsoliga sammelsuriumet i.

Det var det inte. Istället var där ännu ett draperi. Snarare ett skynke, av vaxdukskaraktär, med många blommor på. Du var förvånad, men inte alltför förvånad.

Bakom skynket fanns ett tredje draperi. Du slet otåligt bort det, och fann ett fjärde. Det var genomskinligt med vattendroppar på. Innanför såg man något som påminde om ett draperi. Det var det förstås också. En doft av någon mysko krydda böljade från dess dimmiga slöja. Din hand drunknade och löstes nästan upp i dimman när du skulle avlägsna slöjan. Men du lyckades stiga igenom hel och hållen.

Här var ett rakt, tjockt svart draperi - lika obevekligt som tystnaden. Du hade härvidlag börjat bli en aning skrämd. -Hur långt kunde detta få fortsätta.....?

Varje nytt skynke fanns ett par steg framför det föregående. Lampor från taket lyste helt naturligt hela tiden - som att det åtminstone var meningen man skulle gå här.

Du forcerade raskt fjorton stackars skynken ytterligare, utan att komma till något rum. Det var bara du och draperierna. Och så Sirius då! Du kände åter din katts levande kropp i din famn och slappnade av. Det var nog inte så farligt ändå. Strax måste ju raden av draperier vara förbi.....

Bakom nästa, en liten ljuslila historia med ljusrosa struktur i, kom helt oväntat CHOCKEN. Det stod en yngling där! Han tittade uppspärrat rakt på dig, som om han precis kommit fram genom nästa förhänge framför dig, och nu fått syn på dig.



-Var är vi? frågade du så snart hjärtat sjunkit ned från hårfästet.

Ynglingen glodde länge på dig; sög på tankarna före han svarade:
-Om du är på samma ställe som jag, så är vi någonstans mittemellan.

-Mittemellan vadå?

-Två akter. Som på teater. Det är jag som har skrivit pjäsen.

-Är du också Adrian?!

-Nej, jag är allvarlig.

-Jaså... Men är Adrian du också?

-Nej, Adrian är en av rollerna. Jag är författaren.

-Jag trodde Adrian var han som hade hittat på alltihop.

-Nej, det är jag.

-Jaha, så du ser ut SÅ!

-Ja, tydligen. Och du ser ut... ja, khm...

-JA, det gör jag minsann! Men det visste du väl redan, om du nu har
hittat på mig!?

-Mmm, men du ser ännu mer ut i verkligheten!

-Så detta är verkligheten då!?

-Nja, för mig är det det.

-Men inte för mig!?

-Nä, dessvärre. Du är invävd i en fantasi. Du ingår inte i publiken. Du
kan aldrig betrakta dig själv utifrån.

-Kan jag väl visst det! Och du ingår ju inte heller i publiken för den
delen!

-Jodå, sedan jag skrivit färdigt pjäsen kan jag sitta och åskåda den.

-Men du sitter minsann ej och åskådar nu! Du står ju här och pratar
fullt upp med mig!

-Det är blott såsom situationen ser ut att vara. Jag har skrivit manuset så.

-Hurdå, menar du?

-Jag skrev att jag skulle dyka upp här. Och då kommer du självfallet att
uppleva det sålunda.

-Men hör nu, herrn! För Er borde det här vara rena fantasien, ehuru du
bara tittar på och har hittat på alltsammans. För MIG däremot borde det
vara rena verkligheten, emedan jag är MED och agerar.

-Det är ju en läcker synpunkt. Som du kanske förstår har jag redan tänkt
på den aspekten...

-Varför skulle jag förstå det?

-För att jag har skrivit det såklart!

-Jaja... Men vad jag inte fattar - vad gör du HÄR då!? Om du inte är med
i din egen föreställning...

-Älskade sötnosen! Det är din egna tolkning att jag är här.

-Det vet jag nog! Men det är ju för faan du som har skapat min tolkning!
Varför gjorde du den såhär!?

-Åh, det var faktiskt en bra fråga.

-Just det!

-Nå, för att jag är Adrian. Jag gör så.

-Va! Varför säger du att du är Adrian? ÄR du honom nu i alla fall!?

-Ja, det är klart. Avsikten var helt enkelt att du skulle bli lurad.

-Ha! Och det trodde du jag blev!?. Nejnej. Det var ju uppenbart.

-Ja, det är klart det var!

-Mm, när man redan tror sig veta allting verkar det ju uppenbart. Bara för att man har komponerat ihop en usel pjäs som man kan kolla i facit på...

-Det är inte sant. Det finns öppningar. Andra akten har dessutom aldrig börjat än.

-Jag har noterat det. Och du bara svamlar dålig, oändlig dialog, i väntan på att någon eller något skall bestämma hur fortsättningen skall bli...

-Detta är ett välregisserat intermezzo som griper utöver själva handlingen. Det trodde jag du var medveten om.

-JO, det är klart jag tog för givet, men... Man kan ändå aldrig riktigt veta hur det fungerar här, tycker jag! Det mesta är nån sorts halvtaskiga intermezzon, kan man nästan säga.

-Du försöker genomskåda mig?!

-Ja, Adrian, du vill ju bli genomskådad.

-Vill jag?

-Mm, om det icke sker för uppenbart. Men det är enbart därför du placerar in dig själv här, mellan lager av skynken.

-Det tror jag inte! Det är DINA reaktionsmönster som ligger i mitt intresse.

-Icke! Det är min kraft du vill ha - inte min sanna natur. Du vill bara att jag skall hjälpa dig.

-Med vaddå?

-Du förväntar dig att jag skall påminna dig om någonting hos dig själv. Inser du inte det, Adrian?!




Ynglingen tycktes begrunda detta omdöme en stund.

Därpå öppnade han en liten lucka mitt i väggen på sidan. Det syntes bara svart däri.

Författaren visade med en stum gest att det var hög tid för dig att kliva in på scenen.

Sirius uppvisade i samma stund en obändig vilja att lösgöra sig och slinka före..... Du lät det ske. Spänt inväntade du reaktionerna från din ögonsten.










ANDRA AKTEN

[Sjunde scenen]


Du kröp ut ur krukan. Locket hade legat halvt över, men nu landade det ljudligt på grusgången. Där hördes även duvorna som sökte rätt på russin människorna tappat från någon ask. Solen badade i fontänen. En jungfru kom svävandes längre bortom terasserna. Där låg slottet redan i behaglig kvällsskugga.

Det kändes som om du just drömt en sagolikt massa. Du gäspade tyst och började snabbt tassa fram genom trädgården. Här och var var den skönt övervuxen. Törnena rispade i ditt hår. De ljusgröna dofterna pulserade av ett avlägset prat. Det närmade sig. Snart reflekterades rösterna i varenda vrå.

-Var det DOM som var på väg?!

Ack ja. Dom sjöng jämt när de talade - en sorts opera hela dagarna. Och halva nätterna. Och så dansade dom med både armar och nackar också. Det gick icke att ta miste. Du iakttog länge det håll varifrån sällskapet närmade sig. Små vitrosa parasoller blinkade till mellan snårigheten i buskarna du gömt dig ini.

Dom var minst åtta individer den här gången. Kvinnfolket var i klar majoritet. Ett par farbröder hostade sig vänligen ledsagandes fram vid damernas sidor. Nu anade du härtill det fulla frasandet från deras pompösa aftontoaletter. Alltmedan herrarnas manchetter gentilt snurrade och visade färdriktningen - med förtjusta arior till svar och uppmuntran.

Mitt i karusellen ropade dom på dig!! -Sirjla! -Sirjla Mirdani! Din närvaro var dessvärre förrådd. Dom ville du skulle dansa för dem. Dom kom med sina snörliv och höll ned patetiska rosetter mot din nos. Det mesta var mycket vitt och rosa. Molnet av röster regnade olustigt över dig. Dom stod med parasollerna i spridda klasar och andades in solskenet. Flera av kvinnorna suckade högt och en liten pojke grep tag runt din svans.

...Var hade HAN kommit ifrån nu då?! Hade pojken smugit ut ur endera damens enorma kjolar?!...

-No, Adriano! Signora e molto sensibile! hördes en äldre fröken förmana. Åtminstone lät det något åt den stilen. Du var fortfarande i väsentliga drag en rysk-sibirisk katt, med koreanska släktdrag, och hade inte fått fattning på all denna italienskan ännu. Mirdani var mest bara ditt adopterade efternamn.

Du skuttade lättad upp på ett trappsteg, för pojken hade slutat undersöka din stolthet. Nu nöjde han sig med att stryka din rygg, i långa klumpiga vågor som skulle föreställa försiktiga. Trappsteget var i själva verket blott en stenskärva av en bortnött trappa, ingrodd i gräs.

Och medan sällskapet skrattade bort sig längs den väldiga, kungliga trädgården, och strålarna mattades uns för uns, så fann du någonting helt annat och oanat. Du nosade under skärvan medan pojken, Androido eller vad han hette, nu hade börjat klappa rumpan istället för ryggen. Men du brydde dig inte om den saken, ty här fanns uppenbarligen något intressant under det forna trappsteget.

Du kunde redan lukta det. Strax fick du också smaka och vidröra det, men inte riktigt se det, omgärdat av mörk jord som det var. Ändå var du bergsäker på din sak.


-Vad var det?


S. en förtrollad puderdosa, sån som man har på cirkus

I. ett ark skrift, av förmodat filosofiskt slag

R. en död flicka från 1400-talet, alternativt en docka

J. ett enda hålrum som ruvar på en underjordisk ingång, som döljer ett ofantligt mysterium

L. en mobiltelefon från framtiden, med ett nyss mottaget sms

A. Adrians hemliga leksak, dvs en trollstav, som man absolut inte får hitta







[Åttonde scenen]


Nej, nu kände du det ordentligt. Det var åtskilligt hårdare, men lika slätt och rent som ett barn. Det var marmor. Det var mörka ådror i blek hy. Snart var jorden helt bortklöst, så du såg henne också. Det var en blind kvinnas ansikte, följt av vidhängande hals och bröst. Sedan tog hon slut.

Adriano hade upphört med klappandet av din kropp. Nu riktade han hela sin stora lilla häpenhet mot den framgrävda varelsen. Hennes drag sken outgrundliga i aftonrodnaden. Inga pupiller avslöjade hennes inre.

Kvinnan påminde dig om dom andra människorna runtom i trädgården, det vill säga ej operasällskapet, men väl dom som jämt stod alldeles stilla. -Hur stod dom ut!? Det som emellertid skilde dem från denna, var att hon hade hår. Trots att hon måste legat hemskt länge under trappsteget, utan luft eller ljus, så levde hennes hår.

Du hörde Adriano treva sig igenom några ljud, samtidigt som han förde fingern över mystiska skåror vid kvinnans bröst. F-L-O-R-nej-ÅÅR-ja-E-N-nej-ÄN-ja-...S. -Florence heter hon, konstaterade han stolt till slut.

Jaha - men det namnet bar ju staden bortanför berget också! Du tittade dit och såg en kolfjäril virra in sig bland solens långsträckta strålar. Då du blickade tillbaka fann du att Florence hår hade växt. Det var längre än alldeles nyss! Dessutom hade en blomma börjat spira ur jorden just där Florence haft sitt gömsle. Det rörde sig om en mörkrosa narcissus.

Ditt studium hejdades av att en människa nu placerat sin skugga över din rygg. Det var inte Adriano - var hade den pojken försvunnit nu?! Nej, det var en herre med hatt högst upp. Hans svarta mustascher fladdrade likt sorgsna trollsländor i den av lätthet fyllda juniluften.

Så lyfte herren upp Florence och smekte henne oblygt över både kinder och bröst. Han kände efter på pannan om hon hade feber. Florence sa inte ett knyst - hon blott log så man knappt kunde skönja leendet. Två nya narcisser hade hittat upp vid den svarthåriges stövlar.

Du kände sedermera igen herren med hatten. Han var en av marskalkarna. En värja och ett äpple fanns fästade vid hans sidor. När han stirrade i dina ögon var det på vippen du hade sprungit därifrån. Men nu visste du att marskalken skulle behöva sätta ned Florence först, före han tog itu med någonting eljest. Och dylikt verkade han icke ha för avsikt. Florence förbryllade honom för starkt.

Marskalken ropade till sig en av jungfrurna som hette Cecilia Theresia. Hon skyndade till bortifrån terasserna, där det odlades levande druvor. Hon torkade sig raskt i förklädet och neg tre gånger. Därpå mottog Cecilia Theresia marskalkens teatrala viskningar, alltmedan denne sneglade morskt ned mot dig. Värjan lösgjorde han och högg en instruktion i luften.

Proceduren utmynnade i att jungfrun världsvant lyfte upp dig från marken, utan att du ens hunnit fundera på att bjuda motstånd. Så promenerade ni, eller hon, mot en av pelargångarna kring slottet, och in under dess valv, där det dolde sig en stor port.

Cecilia Theresia bar dig genom en oändlig korridor. Det var riktigt skönt att vagga fram där mot hennes guppande barm. Utan att du fattade vitsen vek båten plötsligt av och in i en annan korridor. Denna var ännu längre - den var väldigt lång. Men plötsligt inträffade samma sak som
innan. Cecilia Theresia vek av och in i en tredje korridor. Den var tvärtom rätt kort.

Du hade vid det här laget blivit alltför störd i din meditation. Fjärde korridoren var återigen oändlig. Men här vek kammarjungfrun aldrig av med dig, utan stannade vid en gammal vit dörr
där blommor växte på tapeten. Det luktade finsnickrat barock-trä. Cecilia Theresia drog upp kjolen och lirkade fram en guldnyckel från strumpebandshållaren. Den passade precis i låset.

Cecilia Theresia släppte ned dig i en enorm säng som bara bestod av mjukt och vitt. Du jamade djupt. Kammarjungfrun sköt upp ett fönster på fullaste gavel. Du kunde långt därute mellan träd och buskar höra marskalken konferera med Konungen. Ämnet bestod förstås i Florence, även om du långt ifrån uppfattade alltsammans.


-Vad lät det som man dryftade för planer?


F. Att fara in till staden med Florence för att höra om hon rymt från något konstigt museum.

L. Vad man skulle ta sig till med Florences hår, som vid det här laget växt flera meter, flitigare än summan av varenda planta i hela trädgården - snart torde det försvinna ut över gränserna för slottets ägor...

O. Att låta halshugga Drottningen och sedermera placera Florence ombord på hennes post.

R. Att leta rätt på Adriano för att få ur honom hur han trollade fram detta otyg.

E. Hur man skulle kunna omarbeta historieskrifterna utan att det märktes, nu när Florence kommit tillrätta.

N. Att sända såväl dig som Florence i present till prästerna i Neapel eller nunnorna på Capri - illa kvickt.

S. Hur man bäst skulle avlägsna alla tusen narcisser som redan hunnit spira från det svunna mysteriets återuppståndelse...






Och sedan blev det ingen fortsättning, åtminstone inte den gången...
Och senare samma sommar upptäckte jag Italien i verkligheten.






¤




¤¤
¤