maximal onärvaro

Människorna funkar som simpla batterier, går igång på en gnutta sol men går sönder av för gott om regn, som om de icke kunde använda sin energi som de vill. Till råge på allt gör de inget annat än spekulerar över utsikterna.

När solstrålarna till sist låste upp vårt fängelse av regn, fick jag äntligen lust att sitta inne och fiffla färdigt med alla fotografierna.

Föreställer mig sällan att min vän kan befinna sig i självmordsstämning i samma stund som jag tänker på henne som det bästa som finns, eller att min vän minns mig med plötslig värme medan jag tror hon går runt och ser mig som ett kylskåp instängt i sig självt.


Jag föraktar mig för att det finns många människor som gör långt fler goda handlingar än jag någonsin tror jag skulle orka.
Jag beundrar mig för att det finns många människor som gör långt fler onda handlingar än jag någonsin tror jag skulle orka.
I bägge fallen är känslan allra renaste egoism, på sin höjd en önskan men knappast en vilja att göra något gott.



Bara när jag har sovit dåligt, känner mig deprimerad, kritiserad och är misstänksam mot allt - det är bara då som jag kan se realistiskt på min sociala belägenhet på denna jorden, ja, hur jag aldrig har sett till att ta tag i det som jag verkligen behöver, det som jag måste be om för att inte stå ensam kvar här.
När jag är yang, pigg och vaken däremot, och tar mig tid att fördjupa(?) tanken i aldrig sinande aktiviteter - då ägnar jag mig glatt utan att blinka åt de mest fantastiska fantasier och upplyftande idéer; då sover mitt förstånd.

Eller är den drömska åskådningen trots allt verkligare än den reella? Jag är övertygad om det! Tror jag lurar mig just för att jag är trött. I bristen på fartfylld fantasi inbillar jag mig att jag ej hanterar saker som jag vill och redan kan.
Eller måste jag ha nedtyngande yin-energi för att skåda klart, för att undgå önsketänkandets fiktioner - för att se konkreta bilder istället för abstrakta föreställningar??


¤¤