Emedan vi ha olika sagor i oss, så behöva vi ingalunda jämt samma sagor

¤
¤¤
¤¤¤

ur Harry Martinsons NÄSSLORNA BLOMMA (1935):

"Bristen på jämnåriga lekkamrater gjorde honom fördrömd. Han fick syssla med sig själv och förföll till självmedlidande och melankoli. Han "tänkte" fär mycket, men hade för litet förstånd.
Under dessa förhållanden var det nästan till olycka att han fick överta Bertas "Alice i Underlandet". Hans inbillning var rätt virrig som den var och hade behövt en smula renhårighet och kärlek istället för sagor.
Det var så bekvämt för de vuxna att sticka en sagobok i händerna på den som sträckte fram dem för att få köpa lite ömhet. "Alice" är en bok för ömhetsdästa barn och för de vuxna. Martin var alltför lättledd, alltför fallen för just drömsagor. Att ge honom sagor om underlanden var som att ge honom ett paket parfymerat krut för egen sprängning.......
.......De visste inte att han långt innan hade kunde läsa hade sett syner, syner som inga andra sågo, golvmattor som fingo liv och eldgafflar som blevo ormar. De visste inte att Inez hade måst vakta honom för de inbillningar som krälade kring hans ben ifall bara de minsta ljusfläckar dansade."


och ur uppföljaren VÄGEN UT (1936):

"Indianboken tillåter dig att låtsas-döda.
Men akta dig, akta dig för att nedsjunken i mossan låtsas-älska, låtsas-befrukta, låtsas-föda.
Flickorna få kanske låtsas-föda lite, för de få leka med dockor. Men -
Ja, konstigt är det, min gosse. Något konstigt är det med människorna. De älskar bara barnets ytterfasader. Och fast de alltid säger att "du skall tala sanning" älskar de dig dock aldrig förrän du ljuger för dem. Mest av allt hatar de det brådmognaste barnet. Det barn som av allt uppjagas.
Den som skickligast ljuger kallas snart den sundaste ungen. Men den som överhettad ljuger så att det syns, han blir "ansedd" därefter och "fostrad" därefter, och blir därav mera överhettad och mera brådmogen och hamnar kanske på anstalt och agas i kärlek, halléeluja."



¤¤¤
¤¤
¤