Den Introvert Tänkande Typen

Återigen känner jag igen mig själv väldigt väl i dessa Carl Gustav Jungs utmålanden av den introvert tänkande typen (i kontrast till den extravert tänkande typen).

Trots att det är mycket vetenskapligt beskrivet, kan jag ändå inte låta bli att le hjärtligt som åt en romanfigur. Tycker mig skymta många smulor humor i Jungs knastertorra, supermedvetna iakttagelser -

- eller så är jag bara glad att se hur min egen roll ser ut (eller har sett ut ännu mer förut, eller ibland mer än någonsin ser ut mer och mer nu.......) Ja, försöker bli av med de mest ahumana, ofruktsamma dragen och ta vara på det mänskligt fruktbara som ändå måste finnas här.

Alltså från "Psykologiska Typer" (ursprungligen publicerad 1921):



"Han är en dålig lärare, eftersom han i undervisningen ständigt tänker över själva ämnet och inte nöjer sig med dess framställning."

"Hur klar hans tankars struktur än är för honom, så är han inte alls klar över var och hur dom hör samman med den verkliga världen. Han kan endast med svårighet finna sig i antagandet, att det som är klart för honom själv inte också är klart för alla andra. Hans stil tyngs vanligen av alla möjliga tillägg, reservationer, förbehåll och tvivel, som härrör från hans betänkligheter."

"Även om han inte ryggar tillbaka från någon fara när han bygger ut sin idévärld och aldrig avstår från att tänka en tanke för att den skulle vara farlig, omstörtande, kättersk eller sårande, överfalls han likväl av den största ängslan om han måste förvandla sin tanke till yttre verklighet. Det går emot hans beräkning."

"Även om han skickar ut sina tankar i världen, gör han det inte som en omtänksam mor skickar ut sina barn, utan han släpper bara ut dem och förargar sig våldsamt om dom inte banar sig väg av egen kraft."

"Han är ett lätt offer för ärelystna kvinnor som förstår att utnyttja hans aningslöshet i praktiska ting, eller också utvecklas han till en misantropisk ungkarl med ett barnahjärta. Hans beteende är ofta tafatt, eller pinsamt pedantiskt för att inte väcka uppseende, eller också uppträder han frapperande sorglöst, barnsligt naivt."

"Han märker inte om han på omvägar utplundras och skadas i sitt praktiska liv, ty förhållandet till objektet är för honom sekundärt och han är omedveten om den objektiva värderingen av sina prestationer. Medan han tänker ut sina problem så långt som möjligt, blir dom alltmer komplicerade och han fastnar därför i alla möjliga betänkligheter."

"Därigenom uppträder visserligen föreställningar av otaliga möjligheter, men ingen av dem förverkligas någonsin, och till slut skapas bilder som inte längre uttrycker någon yttre verklighet utan nu bara är symboler för det absolut ovetbara. Därav blir detta tänkande mystiskt och precis lika ofruktbart som ett tänkande som endast rör sig inom ramen för objektiva fakta."

"På samma sätt som den rent empiriska anhopningen av fakta förlamar tanken och förkväver meningen, visar det introverta tänkandet en riskabel tendens att tvinga in fakta i den bild det gjort upp eller att rentav ignorera dem för att kunna utveckla sin fantasibild."

"...inriktningen på objektet, saknas nästan helt hos honom liksom hos varje introvert typ. Om objektet är en människa, så känner denna människa tydligt att hon endast betyder något på ett negativt sätt: i lindrigare fall är hon medveten om att vara överflödig, men en extremare typ känner hon sig som ett störande påhäng."

"Allt hos honom har en tendens att försvinna och dölja sig."

"Liksom det extraverta tänkandet sjunker ned på en nivå av rena framställningar av fakta, förflyktigas det introverta tänkandet till framställningar av det som inte kan framställas, som till och med ligger bortom alla bilder."

"Darwin ger sig ut på den objektiva verklighetens vida fält, Kant förbehåller sig en kritik av kunskapen över huvud. Tar vi istället Cuvier som exempel och ställer honom gentemot Nietzsche skärper vi motsatserna ännu mer."

"Ifråga om upptäckten av nya fakta är detta tänkande huvudsakligen av indirekt värde, genom att det i första hand förmedlar nya åsikter snarare än kännedom om nya fakta. Det skapar frågeställningar och teorier, det öppnar utblickar och inblickar, men inför fakta visar det ett reserverat förhållningssätt."

"Vad som ter sig viktigast för det är istället utvecklingen och framställningen av den subjektiva idén, av den ursprungliga symboliska bilden som dunkelt står fram för dess inre syn."

"Det vill se hur yttre fakta passar in i ramen för dess idé, och den skapande kraften hos detta tänkande visar sig när det faktiskt skapar en idé som, trots att den inte låg i de yttre fakta ändå är det bästa abstrakta uttrycket för dem."

"Den introverta typens tänkande är positivt och syntetiskt i utvecklandet av idéer, som i stigande grad närmar sig urbildernas eviga giltighet. Men när deras samband med den objektiva erfarenheten försvagas, blir de mytologiska och är inte längre giltiga för den samtida situationen. Därför är detta tänkande endast värdefullt för hans samtida så länge som det står i ett påtagligt och begripligt samband med samtidens kända fakta."


¤