SkådeSpelande o IgenKänning

Det här avsnittet hjälper mig reflektera över huruvida det är självlekande spel eller utåtriktat skådespel som jag ägnar mig åt (t.ex. genom denna bloggen). Samt huruvida jag vill gömma mig eller visa mig, dölja något eller klargöra något. Från "Sanning och metod" av hermeneutikens moderna fader, Hans-Georg Gadamer (1960), ur andra kapitlet om Konstverkets ontologi:


"All framställning rymmer möjligheten av en framställning för någon. Det speciella med konstens karaktär av spel hänger samman med att konsten syftar till just denna möjlighet. Spelvärldens slutna rum låter så att säga en vägg falla. Kultens och skådespelets framställningar har uppenbart inte samma innebörd som det lekande barnets. Skådespelet går inte upp i framställningen utan visar dessutom utöver sig självt till den, som är delaktig som åskådare. Spel är här inte bara den ordnade rörelsens blotta självframställning... ...Barn leker för eget bruk, också när de föreställer. Och inte ens de sportsliga lekar, som utspelas inför åskådare, riktar sig till dessa. Ja, deras egentliga spelkaraktär som tävlingsspel hotar gå förlorad om de blir till skådespel. Däremot är t.ex. den procession, som är en del av en kultisk handling, mer än en uppvisning, eftersom den får sin mening av att omfatta hela det kultiska samfundet. Likväl är den kultiska akten verkligen en framställning för samfundet. Likaså är skådespelet i enlighet med sitt väsen ett spelförlopp, som når fram till åskådaren. Framställingen av guden i kulten, av myten i spelet, är alltså inte bara spel i den meningen att deltagande spelare så att säga går upp i spelet och i detta finner sin förhöjda självframställning. Dessa spel överskrider dessutom sig själva genom att de spelande framställer en meningsfull helhet för åskådaren. Det är därför verkligen inte någon felande fjärde vägg, som gjorde spelet till uppvisning. Öppenheten mot åskådaren är istället en del av spelets slutenhet. Åskådaren fullbordar bara det som spelet redan är......."



".......Den som efterbildar något låter det, som han har kännedom om, vara till i enlighet med denna kännedom. Det lilla barnet börjar leka i efterbildning, och styrker därmed det redan kända och sig självt. Inte heller barnets glädje över att klä ut sig, som redan Aristoteles åberopar, syftar till att gömma sig eller till förställning utan, tvärtemot, till en framställning där bara det framställda gäller. Barnet vill absolut inte ertappas bakom sin förklädnad. Det som framställs skall gälla och är det något som man skall gissa sig till, så är det just detta. Man skall känna igen, vad det är som 'är'.

.......Igenkänningens fulla innebörd förstår man inte, om man däri endast uppfattar att något redan känt blir känt på nytt, dvs att det redan igenkända känns igen. Igenkänningens glädje består snarare i att man känner igen mer, än det man redan kände. Som i en illumination, ut ur omständigheternas alla betingade tillfälligheter och skiftningar, träder det redan kända fram med igenkänningen och fattas till sitt väsen. Man inser något.

Detta är så platonismens centrala motiv. Platon har i sin lära om anamnesis [återerinring; andriAngelus anm.] tänkt samman den mytiska föreställningen om igenkänning med sin dialektik, som söker Varats sanning i språkets idealitet, dess logoi. I själva verket är en dylik väsens-idealism förberedd av igenkänningens fenomen. Det är i kraft av igenkänningen, som det 'kända' uppnår sitt sanna Vara och visar sig vara vad det är. Genom att kännas igen blir det styrkt till sitt väsen och befriat från tillfälligheter."


¤