Psykiskt Projicerade Föreställningar

posthumt publicerat


¤¤¤
¤¤
¤

Carl Gustav Jung har ordet, ur "En modern myt angående ting som synas på himmelen" (1958):

"Slutsatsen är: Man ser faktiskt något, men man vet inte vad. Det är till och med svårt, ja nästan omöjligt, att göra sig en riktig föreställning om dessa objekt, ty de uppför sig inte som kroppar utan är tyngdlösa som tankar. Det har hittills inte funnits några otvivelaktiga bevis för den fysiska existensen av ufon....... .......Som psykolog saknar jag medel och metoder för att kunna bidra med användbart material angående frågan om ufonas fysiska existens. Således kan jag endast ta mig an den - otvivelaktigt existerande - psykiska aspekten och kommer nedan att nästan uteslutande befatta mig med de psykiska följdföreteelserna."


Jag gillar Jungs ödmjukhet, denna försiktighet parad med öppenhet. Ändå undrar jag varför många lärda män inte ställer frågorna om det okändas natur lite längre ut på sin metafysiska spets. Jung konstaterar ju: "De uppför sig inte som kroppar". Så - varför överhuvudtaget förmoda den psykiska upplevelsen såsom en följd av fysiskt förmedlade sinnesintryck...? Må vara korrekta eller förvrängda... Tänk ifall det psykiska elementet är själva DET - ja, att känslorna och/eller tankarna utgör UFOts faktiska existensform....... Man talar då om psykiska projektioner, att våra medvetanden blir en sorts filmduk för utifrånkommande tankevirus. Inre bilder och minnen skulle ha blivit "inplanterade". Fast varför tala om dem som "mind viruses" o dyl...? Tänk om det snarare rör sig om godhjärtade bilder, en sorts hjälpsändningar....... Tror man att ens vetenskapliga, kritiska blick redan är såld för all framtid om man försöker föreställa sig den möjligheten...?




¤
¤¤
¤¤¤