såsom genom berättandet (...från ej längre till ännu.......)

ur essän "Den Berättade Tiden" av Paul Ricoeur
som återfinns i "Från Text Till Handling (en antologi om hermeneutik)":


" Den fråga jag skall försöka besvara är: På vilket sätt omvandlas den vardagliga erfarenheten av tiden - som föds ur vardagens handlande och lidande - när den silas genom berättelsens spektrum?
.......
Denna koppling är inget annat än spåret... ...Ett spår är alltså något närvarande som gäller för ett frånvarande förflutet. Hela spårets gåtfullhet ligger i detta. .......att följa ett spår är att genomföra en förmedling mellan passagens inte längre och märkets ännu.......







...så markerar användandet av dokument en skiljelinje mellan historia och fiktion...

Den historiska tiden är berättigad därför att den utgör en förbindelse mellan den upplevda tiden - i dess egenskap av dödlig tid - och den kosmiska tiden, som i sin oändlighet inte tar hänsyn till oss. Härigenom har vi börjat - men bara börjat - att ge ett poetiskt svar på tidens aporetik.
.......
Hur kan distansen i tid uppträda som genomlöpt, för att tala med Proust, som en distans som över-för, en Überlieferung? Kort sagt, hur kan en frånvaro, en skillnad eller en avvikelse fungera som ställföreträdare, hur kan det träda istället för det som idag är frånvarande och dött.......
.......Man har gjort narr av anspråket på en total återgivning och inte uppmärksammat den metaforiska innebörden av ordet såsom....... Att säga såsom, det innebär att se tingen som, i en metaforisk assimileringsrelation, i vilken både identitet och skillnad ingår. "


¤¤



...vidare ur förordet av Kemp & Kristensson till densamma essä-antologin (1986) kring Ricoeur:

".......vi berättar historier, som är uppdiktade eller som skett "i verkligheten", för att orientera vårt tidsliga liv, dvs handlingen: historien har en "handling" som angår oss som handlande människor när vi tillägnar oss det som berättas...
...Konflikten kommer, enligt Ricoeur, av att man inte har räknat med den tid som är grundvalen för både den vetenskapliga och den existentiella tiden. Denna grundläggande tid är just den historiska tiden... ...både något yttre, därför att den refererar till dagar, månader och år och därmed ursprungligen bygger på observationer av solen, månen och stjärnorna, och något inre, därför att den beräknas utifrån en händelse som tillerkänts stor mänsklig betydelse....... Vi glömmer emellertid ofta att vårt liv är historiskt, dvs att det både måste observeras utifrån och upplevas inifrån för att få mening."




¤¤
¤



Och Här Ur "Utöver Tolkningen - Hermeneutikens Betydelse"
[Oltre L'interpretazione; borde kanhända varit "Bortom Tolkningen"]; hursomhelst skriven av Gianni Vattimo (1994):


"...tycks den samtida hermeneutiken bara eller framför allt vara en teori som befriar förnuftet från ett beroende av det scientistiska objektivitetsidealet, men enbart för att bana väg för en kulturfilosofi vars gränser (och vars betydelse) till slut bleknar bort. När hermeneutiken, framför allt tack vare Heidegger, likviderat det metafysiska idealet om sanning som överensstämmelse, förser den religionen, ja till och med myten, med förnyad plausibilitet, helt oberoende av varje historiskt rättfärdigande i hegelsk tappning (som skulle betrakta dem som nödvändiga etapper i förnuftets utveckling.......).

Från denna synpunkt kan man, som ett annat tecken på att det hermeneutiska 'koine' sprider sig överallt, betrakta den i det senaste filosofiska skriftställeriet - åtminstone i det italienska, men inte bara - allt vanligare användningen av termer och begrepp från västerlandets mytologiska och religiösa tradition, vilka utan något explicit teoretiskt rättfärdigande tas upp igen utanför sitt ursprungliga sammanhang. ....... Denna tendens legitimeras ibland av att filosofin insett nödvändigheten av att föra en dialog med poesin - vilken alltså skulle fungera som medlare mellan den religiösa myten och det rationella tänkandet....... Ett annat motiv bakom spridningen av den mytologisk-religiös-poetiska terminologin i den samtida filosofiska prosan måste även sökas i den betydelse som modell eller bildrepertoar som psykoanalysen antagit: i sin jungska form talar den uttryckligen om polyteism; och de teorier som vill göra anspråk på andevetenskapernas värde talar inte sällan just om polyteism, i en bemärkelse som ligger ganska nära hermeneutiken uppfattad som kulturfilosofi. Till sist är det troligt att den hermeneutiska kritiken av det objektivistiska sanningsidealet leder till ett erkännande av varje språks väsentligen metaforiska karaktär, något som utgör ett tillräckligt skäl för att avstå från varje avsikt att reducera metaforerna (myten, poesin o.s.v.) till den "egentliga" diskursen, vilken skulle vara den som utmärker det filosofiska 'logos' (en position man uttryckligen möter hos "hermeneutiska" tänkare som Paul Ricoeur och Jacques Derrida). ......."






}¤¤{