I dokusåpan MULLVADEN (den enda jag varit sjukligt nyfiken att följa, därsom alla spelar mullvadar i informationskriget om vem som är den äkta infiltratören) beskrev en av deltagarna ljugandets ultimata metodik:
"Det går mycket bättre om man nästan lurar sig själv också, så är det lättare att göra en bortförklaring till de andra och göra det trovärdigt. "
En annan iakktog denna sanning:
"En bra lögn innehåller väldigt stor mängd sanning."
Det fina med en bra sanning, däremot, är att den innehåller ingen lögn alls!
Eller gör den...? Ett par procent...?
Varför skall jag börja sabotera den fina insikten meddetsamma...!? ;)
Sanningen är helt sann.
Hur vi skall kunna se sanningen har alltid varit en annan fråga.
Människan, eller i varje fall jag, förefaller hysa tendensen att inringa allting genom uteslutningsmetoden [falsifiering som Popper kallade det].
Är det ett fruktbart eller destruktivt fokus??
Kanske måste vi fortsätta ägna oss åt lögner, öva oss i ljugandets dimensioner [för att få kännedom INifrån problemets kärna]
...........för att sedermera lära oss UTifrån genomskåda det som ej var sant... ej är sant.
Intesant!?
Att misstro och betvivla det som uppenbart tycks sant, det kan skada förmågan att hålla sig till sanningen.
Men att låta bli att betvivla det som uppenbart tycks sant, det kan göra att man fastnar och aldrig kommer att nå sanningen...........
Det viktiga är emellertid att vi har sanningen som ständig målsättning.
Och tron som positiv drivkraft...!
Tvivlet som kreativt motstånd...!!
Harmoni genom konflikt...!!!
För utan det idealet kommer vi ju ännu mindre någon vart...!?!
¤
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
¤
Hellre än att gå ut och testa hurpass sann en viss föreställning är, har jag en tendens att kontemplera över hur svårt det är att veta när man nått sanningen eller lögnen. Jag är livrädd för att missta mig; därmed intar jag redan på förhand en neutral försvarsposition.
Emellertid, att inte ens försöka nå det sanna, det lär i sig vara en förljugen inställning. Vi måste fråga för att få svar av varandra. Risken att låta sig luras och fastna i falska förespeglingar kommer alltid att vara överhängade. Så just därför är det så viktigt att ideligen söka öka dosen sanning i livets provrör - även när det innebär att man tillfälligtvis bedrar sig.
Parallellt hänger jag mig passionerat åt föreställningar som jag "vet" är illusioner och fiktioner. Kanhända gör jag det för att testa ifall fantasierna trots allt kan vara sanna. För övrigt är jag övertygad om att somligt av det som människor brukar benämna fantasier är rena rama realiteterna. Det är väl därför ordet "fantasi" alltid burit en sådan positiv klang för mig, på gott och ont.
p.s. Azaléadalen blommar ännu.
[egentligen 3e juni nu ; kommentaren här var ett inlägg som bytt plats med e1evatorn vecka 22 från framtiden]
¤
Skicka en kommentar