Sagan om Sagan (.......omskriven ännu en gång.......)

¤


Det var en gång en saga. Sagan låg i sin säng och tänkte: "Det var en gång en saga." Hon skrattade tyst under täcket. Var det av vansinne eller av sannaste lycka? Sagan såg blott en stråle av sand som rann igenom ett hål. Sanden blev till ingenting annat än mer och mer sand, ty strålen slutade ej rinna genom hålet. Sedan mindes hon inte hur det fortsatte.

Emellertid var sagan mycket nyfiken, så till sist klättrade hon upp ur lakanen och fram till fönstret. Där lyste det svarta universum över alla hustaken. Staden såg ut som om den drunkat i sina egna vinklar och vrår. Tinnarna och tornen böljade och vred sig som master ombord på fyrkantiga vågor därnere. En hisnande överblick hade sagan, ty hon bodde på 111:e våningen. Ibland var hon rädd att hon skulle ramla ner. Hon kunde höra hissen utanför lägenhetsdörren, hur den kom och försvann, upp och ner, utan att hon visste om någon åkte i den. Sagan ägde ingen aning om hur många våningar som fanns ovanför henne.

Djupt inunder sina ögon urskiljde sagan små människofigurer bakom stadens oräkneliga hörn. Emellanåt trädde den ena efter den andra fram. De rusade ofantligt fort genom labyrinten. Sagan såg dem irra upp och ner längs var och evinnerliga trappa. Hon begrep ej ifall människofigurerna var på väg någonstans. De påminde om förvirrade fåglar, som inte visste vilken årstid de skulle tro att det var, men som fann det säkrast att låtsas som att det regnade. Här inuti sagans boning hade ingen någonsin varit. Hon önskade titt som tätt sträcka ut sin hand genom glasrutan och plocka upp någon utav människofigurerna, sätta honom på sin säng och vira in honom i sina längtansfulla kjolar.

Dock var ju sagan blott och bart en saga, och en sådan kunde aldrig ingripa i verkligheten. Aldrig någonsin....... Det hade sagan läst i en skrift. Förmodligen var det någon bland människofigurerna därnere som hade skrivit den boken. Det hade sagan undrat över många gånger. Vem som hittat på henne själv hade hon ingen aning om. Om det nu alls var någon som kommit på henne...? Såvitt hon mindes hade hon ju funnits jämt. Hon kunde inte minnas någon tidpunkt där hon börjat finnas.



¤