den Sanna Sagan om C (min första uppsats i kärlek, omskriven skiss)

¤


Det sällsamma med mig och Cecilia var att vårt allra första möte varade i så gott som en hel vecka. Icke skilda åt annat än i sömn, var vi varandras sällskap under de våldsamt soliga majdagarna (och deras oändliga nattskuggor). Vi levde instängda i hennes höga lägenhet mitt i staden, intima till såväl tanke som lekamen. Vartenda bestyr, varenda meter och minut av rumtiden, mötte vi tillsammans. Vi ville klä av oss mer ensamhet än jag trodde fanns, eller åtminstone vaka åt varann över våra irrande livslågor.

Vi möttes i stora parken dit hon kommit en vårfruktig fredagseftermiddag för att studera religionsfilosofi. Hon var just på jakt efter rätta trädet att sitta invid. I stråhatt och rosalätt kjol fick hennes småstränga vuxenhet en förunderlig inramning av docka. Cecilia var lika kärleksfull som kärv som bräcklig, lika lynnig som principfast som rolig. Hennes medvetenhet iakttog mig likt rovfåglar genom en dimmigdisig slöja. När hon lite senare, nu hemma hos sig, ställde ifrån sig thékoppen och fattade mina händer, så förstod jag med ens att vi måste kyssas, ja, komma ännu närmare ändå. Det var som att sugas in i en spegel som avslöjade att "det här är ditt liv som talar".

Denna kvinna, på den tiden lika gammal som jag är nu, utgjorde på sätt och vis ett hot - stämde ej överens med min idealtjej, mitt drömobjekt - men var inte minst ett överskridande in i sanningens sfär. Har nästan aldrig sökt mig till kvinnor äldre än jag själv, trots att chansen till faktiska utbyten har visat sig vara större än med yngre fägringar. Cecilia besatt en kuslig förmåga att förstå vad som skulle ske och inte skulle ske. Kanske var det hon själv som dirigerade alla trådarna...!?

Det gavs mig inget utrymme att hinna drömlängta efter henne. Var det därför det verkligen blev ett äkta möte för en gångs skull...!? All energi åtgick till att vara närvarande, närvarande i vanmäktiga virvlar av inlevelse och förståelse. Sålunda skapades inget tomrum för ett fantiserande, kanske inte ens för misstro. Allting som uppkom konfronterade vi omedelbart. Jag hade behövt en återkommande distans. Var så nära Cecilia att det var svårt att se henne, svårt att se mig själv, svårt att se oss. Tiden utspelade sig hela tiden då, och när jag klivit ut ur hennes hus låg hela horisonten omvandlad. Parallellt med våra andliga samtal introducerade hon mig i jordelivets påtagliga villkor. Ändå förmådde jag inte förnya min egen tillvaro i den rasande takt som jag ville då, just efteråt. Är fortfarande kvar på samma schackruta.

Var det alls en kärleksrelation? Det hann aldrig bildas några bindande löften mellan oss. Men emellan samtalen om död och isolation var vi på sätt och vis förälskade. Under Cecilias nattlinne behövde jag varken belysning eller kamera som i mina annars alltid så överfokuserade fantasisyner. Jag förmådde förlita mig på blott luktens, smakens och känselns lockelser. Vi dansade till "Kom Ge Mig Kroppen" i hennes rum och sjöng "Jag Är Inte Rädd Att Flyga" ute vid havet. Det var djupaste oro och starkaste glädje. Vi kunde ha somnat under ett träd. Senare under sommaren sågs vi hemskt lite. Saknade varandra gjorde vi tydligen knappt alls sedan vi väl skilts åt. Ändå tog det oss timmar och dygn att säga hejdå.

Det är först numera som jag ibland känner den uteblivna längtan, en längtan efter mitt livs starkaste minne, när jag tänker på vad jag och Cecilia gjorde och sa. Det är inte i första hand en lust att möta henne igen, men väl en vilja att spinna vidare på den värld av existentiell utsatthet som hon uppenbarade, och som jag först på senare år börjat finna mig själv invävd i. Jag drömmer gärna om den ofattbara atmosfären i hennes våning, hettan och folket utanför medan vi sussade dagarna långa efter nätternas analyser och utforskningar, hennes filtar, hennes skrifter, hennes vattenglas, hennes rädslor, som nu är mina rädslor. Det är också först nu jag börjat få klart för mig att Cecilia verkligen var vacker, både som kvinna och människoöde.



¤