ur Susannis SagBok (omskriven, avskalad version) via Sagan om Sagan

¤


onsdag 31 juni

Hejsan, Susanni! Sitter nu på sängen i mitt rum och spelar elektrisk harpa. Skriver i min gamla dagbok som jag fann instoppad i en av de andra böckerna.



onsdag 32 juni

Går omkring i rummet och låtsas att jag är här. Varje vrå är någon av mina kroppsdelar. Från vartenda skivomslag, Susanni, tittar dina blickar på mig. Går fram till fönstret för att få frid. Men djupt därnere liknar staden sjuhundra skepp, vars miljoner master har trasslat in sig i snurriga solstrålar. Jag försöker minnas, Susanni, att det är ett enda fartyg. De tusen husen är en och samma stad. Från maskinrummet klättrar Gudmar upp och slår ett slag om mitt sjösjuka hjärta. Hur klarar han av att hålla styr på varenda marionett på en och samma gång!?



onsdag 33 juni

Harpan slutade spela mitt i min älsklingssång. STRÖMAVBROTT. Strängarna har trasslat sig alldeles förfärligt. Samma visa med kassettbandet förstås! Sången, Susanni, kommer aldrig någonsin kunna spela sig igen........... Hinner inte med det här livet längre. Får ta nästa liv istället.



onsdag 34 juni

Hörde en ljusgrön gråsparv i gryningen. Fick god lust att dricka dess klara lilla bjällerkvitter!! Insåg, Susanni, att sången finns på två sidor samtidigt - utanför rutan hos fågeln och här innanför hos mig.



onsdag 35 juni

Godmorgon, Gudmar! Är det DU som sänder brev hela nätterna till Susannis skrivmaskin...?! Har just fått ett helt vitt. Hur ska jag veta vad du har skrivit...!?



onsdag 36 juni

Sitter alltjämt i min cell och ritar självporträtt. Somliga föreställer din mun, andra dina ögon. En gång i tiden, Susanni, tecknade jag den här våningen, dess väggar och gluggar. Jag ritade porten där jag trädde in. Så småningom bleknade dörrkarmarna bort, och jag hade glömt vem du är.



onsdag 37 juni

Gudmar susar omkring nere vid hamnen. Jag känner för lite färg nu. Dricker akvarell ikväll. Målar människoansikten jag någonsin mött. Märkligt, Susanni, ju fler jag målar desto mer liknar de varann!! Måste vara en glömd lekkamrat jag letar efter. Eller så beror det bara på att jag hållit muggen odiskad under alla dessa år...



onsdag 38 juni

Idag såg jag en riktig människa. Hon stod i ett gapande fönster på andra sidan gatan. Bakom henne ringlade sig Zapple Peeple's musik i svart sirap. Plötsligt mötte hon min blick. Hon tänkte JAG ÄR ENSAM I HELA UNIVERSUM. DET ÄR BARA ATT INSE DET. SKALL ALDRIG MERA INBILLA MIG ATT NÅGON VILL HA EN RELATION MED MIG. Jag visste, Susanni, att jag hade stått just där i hennes lägenhet och glott ut. Det måste ha varit ögonblicket före jag dog.



onsdag 39 juni

Innan jag hinner misstänka mig har jag tagit hissen ner till gatuplanet. Det är första gången i historien, Susanni, som jag hittar ut från det här huset.



fridag 40 juni

I antikvariatets skyltfönster får du syn på universums första och längsta skrift. Du iakttar, Susanni, mitt ansikte på bokens omslag. Därinnanför vandrar en sjöfarare till fots, ända till andra sidan livet. Genom stupande gränder av stenblock och spetsiga klockklanger klättrar han. Han skär sina fötter med sitt hjärtas hårda kärlek. Bakom en träpersienn blickar ett par blommor fram. Det är Gudmars ögon. Susanni, varför vill du inte se honom helt och hållet som han är!?



fridag 41 juni

Denna förmiddag, Susanni, hälsar du på hos farbror doktorn. Du har inte varit där sedan du var fyra år. I sin alltför vita rock ler doktorn likt en präst ifrån självaste solen, omänskligt frisk. Eller ÄR han trots allt såhär glad...?! Du tvingas erkänna att du inte hittar något att vara rädd för ändå. Dock behöver dina öron rensas från lock, ja, från alla musikaliska skuggor som silat sig in under tidernas varv. Klangerna har klibbat fast i dina fantasier, svullnat till hela huskomplex som aldrig förmått ta sig ut igen. Du får en dos inspelad tystnad att bearbeta med.



fridag 42 juni

När solen har lyckats dränka varenda gata gör jag äntligen ett biblioteksbesök. Boken jag skall återlämna existerar tydligen inte längre. Den förbryllade bibliotekarien förmår omöjligen finna volymen hur hon än trycker, nej, inte någonstans i hela systemet. Men hon minns historien hemskt väl ifrån sin egen ungdom, menar hon, medan hon snor sina beniga fingrar kring pärlhalsbandet över polokragen. Det är sant, Susanni, det har ju tagit mig några år att bli färdig med alla styckena. Pärmen blänker tungt i en dammig solstråle: DEN SALTADE JESUS - Religionspsykosofiska essäer av Cecilia Skulderblad. Jag bär med mig berättelsen ut på gatan igen. Kanske är jag faktiskt ej klar med denna skriften ännu.......






¤