Om "källan" använder sig själv som "material" för att skapa materia,
då måste alla materiabitar vara av "samma natur" som källan - eller
hur ?
Om källan alltså är ursprunglig, d v s enhetlig och inte uppdelad, då
måste ett stycke som särskiljs från källan vara identiskt med varje
annat stycke som särskiljs därur.
Detta tror jag faktiskt kan lösas med följande resonemang: Källan innehåller allt (bokstavligen). Nyckelordet här är synpunkt, i ordets ursprungliga betydelse, alltså en plats varifrån något betraktas. Källan innehåller alltså alla synpunkter (bokstavligen).
Själva "skapandet" av individuella medvetandeenheter (vi kan ju kalla dem monader) innebär att källan ger dessa en mer begränsad synpunkt än sin egen obegränsade. Enligt t.ex. Leibniz kan en specifik synpunkt bara innehas av en monad, det är "storleken" ("vidden") hos synpunkten som avgör vilken typ av monad vi har att göra med. Du och jag har t.ex. en betydligt större synpunkt än en myra, men inget annat skiljer oss åt egentligen.
Vid varje givet ögonblick är då summan av alla existerande synpunkter inklusive de som finns "inne i" (för tillfället "oskapade" i) källan lika med källan.
En intressant fråga blir då om källan faktiskt har avskiljt dessa monader (synpunkter) från sig själv eller ej. Logiskt sett kan den inte ha gjort det - källan måste hela tiden vara "hel". Vilket återigen talar för idén om existensens skenbarhet.
Min logik är denna : Ur ett (ensamt) fenomen kan inte ett annat
(annorlunda) fenomen framavlas. Det krävs minst två (olika) fenomen
för att ett tredje (genom de förras relation) ska kunna uppstå.
Relationer är vad som skapar något nytt - relationer ligger till grund
för all skapelse överhuvudtaget.
Detta kan i så fall lösas genom idén om att det finns flera källor, var och en av dem "allsmäktig". Källorna kan sedan tillsammans skapa mycket mer intressanta skenbarheter. Jag tycker själv att denna idé känns mer tilltalande än idén om enbart en källa.
¤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar