¤
Här har vi synpunkter ur Gianni Vattimo's (Daidalos 1996). Min magister påpekade att titeln möjligen borde varit ""Utöver Tolkningen - Hermeneutikens betydelse"Bortom tolkningen" [Oltre l'interpretazione].
Hursomhelst började jag kämpa ihjäl mig med denna hybridmässiga skrift i slutet av förra decenniet; det blev en B-essä och skulle utgöra underlag för en C-uppsats med jämförelser till sanningens historiska "upplåtenhet" [aletheia] hos H-G Gadamer, men jag insåg mer och mer hur svårt det var att avgöra om Vattimo (alternativt översättaren William Fovet) snackar smörja eller anför en kreativ syntes, och hur liten erfarenhet jag hade av alla referenserna.
Inte för att mina kunskaper kring källtexter är vidare djupare idag, men det kulturella bevandrandet i allmänhet är rikare och jag upplever att jag kan se somliga linjer hos texten i ett klarare perspektiv (samt vad jag instämmer i eller inte). Framför allt börjar jag ana att denna bok tar ställning lika mycket för praktik som teoreti - att Vattimo vill tala om varats metafysiska grund i form av själva skeendet där något visar sig i mötet med konstverk genom historiens omvandlande gång...........
Ur kapitlet om "Hermeneutik och Konst":
" Men vad alltså? Det är sant att så snart man begripit hela räckvidden hos Gadamers kritik av det estetiska medvetandet (vilket, som jag på annat håll försökt visa, får en motsvarighet i det historiska avantgardets poetiker och deras ofördragsamhet mot den estetiska differentiering som dominerar filosofin under 1800- och 1900-talen), så förlorar man intresset för de "systematiska" estetikerna, som håller fast vid att vilja definiera det specifika i konstupplevelsen och att därifrån dra värderingskriterier eller i alla fall skapa ett underlag för att omordna erfarenheten i ljuset av en uppfattning om filosofin betraktad à la Kant som reflektion över dess möjlighetsbetingelser.
Från denna synpunkt kan estetiken inte längre bestå i en reflektion över de rena transcendentala betingelserna för möjligheten till konstens och det skönas upplevelse, utan måste bli ett lyssnande på den sanning som "upplåter sig" i konstverken. Men hur kommer detta lyssnande att förverkligas?
.......enligt Gadamer uppfattas som en förändringsprocess där verkets läsare är inblandad (tillsammans med verket självt - låt oss inte glömma det - som mottar en verklig varaökning från tolkningarna).
.......Ernst Bloch prioriterar utan vidare framtidens dimension, så att den världsupplåtenhet som konstverket ger upphov till egentligen är av profetiskt slag.
.......Dufrenne... talar om konstverket som ett "kvasi-subjekt", och tycks prioritera nuets dimension; åtminstone i den meningen att mötet med konstverket är ett möte med en annan världsbild... som ändrar vår bild, och inte med ett "ting" som fredligt tar del i världen sådan den är.
.......Heidegger, som mest radikalt uttalat tesen om konstverket som sanningens sättande-i-verket....... med det förbehållet att konstens och poesins egen förmåga att avslöja sanningen hos de olika historiska världarna hos honom är beroende av den upplåtande kraft som det poetiska ordet besitter i förhållande till dessa världar.......
...den konstsanning som filosofin måste söka förstå är inte så mycket det som poeter och konstnärer säger... utan istället den ontologiska betydelse, betydelsen för historien om varats mening, som kan uppfattas i konstens och poesins öde när metafysiken är slut; poesin manar oss att betrakta denna tid som de försvunna gudarnas tid och som väntans tid, väntan på en kommande Gud......."
¤
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hur konstens ontologi motiveras och fördjupas genom filosofi-historiens största elefant...........
Här ur HEGELs "Föreläsningar i Estetik", via "Hegel i Urval" (i urval och översättning av Kurt Wickman):
"Konstnären är därför ur denna synvinkel inte hänvisad till självproducerade inbillningar, utan från de platta, s.k. idealen har han att träda fram till verkligheten. En idealisk debut i konst och poesi är alltid mycket misstänkt, ty konstnären har att skapa ur livets överflöd och inte ur överflödet på abstrakta allmängiltigheter, eftersom i konsten inte som i filosofin tanken avges, utan den verkliga, yttre gestaltningen av produktionens element. Konstnären måste därför befinna sig i detta element och bli hemtam där; han måste ha sett mycket, hört mycket och hos sig ha registrerat mycket, såsom i allmänhet de stora personligheterna nästan alltid brukar utmärka sig genom ett gott minne. Ty vad som intresserar människan, det bevarar hon och en djup ande utbreder området för sina intressen över otaliga objekt. Goethe har t.ex. börjat på detta vis och under hela sitt liv alltmer utvidgat området för sina betraktelser.
...........
Ty utan eftertanke ger inte människan det som finns i hennes medvetande och därför märker man att stoffet i varje stort konstverk har övervägts och genomtänkts i alla sina riktningar både länge och på djupet. Ur fantasins lättfärdighet framgår inget gediget konstverk. Därmed inte sagt, att konstnären måste begripa det sanna i alla ting som utgör den allmäna grundvalen såsom i religionen eller i filosofien och konsten. Filosofin är inte nödvändig för honom och tänker han i filosofiska termer, så driver han därmed konsten, om man ser till kunskapens form, in på ett motsatt område. Ty fantasins uppgift består endast däri, att ge den inre förnuftigheten medvetande - inte i form av allmänna satser och föreställningar, utan i konkret gestalt och individuell verklighet."
¤
Skicka en kommentar