MIRACOLO A MILANO [Miracle in Milan]

i regi av Vittorio De Sica (Italien, 1951)
med Francesco Golisano i huvudrollen

(sedd för andra gången nu)


Toto hittas som nyfödd baby bland kålhuvudena i en gummas trädgård. Gumman blir som barn på nytt, men redan efter några scener måste hon lämna över sin lekkamrat till barnhemmet. I nästa scen vandrar den nu vuxne pojken ut i världen. Snart blir han bestulen på sin enda väska. Han följer förundrad efter förövaren, får tillbaks innehållet, men skänker väskan till tjuven, som i sin tur ger Toto natthärbärge i världens minsta tält. När en solstråle i taget tittar fram om morgonen, rusar alla uteliggare huttrande hit och dit mellan strålarna i ohejdad surrealism. Deras sång slocknar synkront när värmekällan åter går i moln. Detta skulle kunna vara filmhistoriens genuint roligaste scen. Den lille pojkmannen är själv en enda glädjeblossande stråle av sol som rycker in vart än han ser att någon behöver ett handtag, en uppmuntran eller en lärdom. I alla möjliga situationer griper han in, och lyckas imponerande ofta låta bli att förarga medmänniskorna genom sin oombedda hjälp. Ty Toto är ingen ren dummerjöns - han fattar samtidigt andras bevekelsegrunder. Tjänsteflickan som av misstag häller ut dricksglaset på honom och blir utskälld av sin matmor, räddas av Toto som demonstrerar att han minsann älskar att få vatten över sig. Tjänsteflickan tror honom verkligen och ger honom leende en större dusch som gengåva. Han överser med hennes dumhet just p g a livsglädjen i det hela.

Och i samma hjärtligt naiva stil rullar Totos liv på bland invånarna som är i full färd med att snickra ihop kulisserna till sin egen stad. Strax kommer de att utsättas för krösusen signore Mobbi och hans planer att kontrollera stadens vara, men det blir snarast Mobbi som tvingas rädda ansiktet och visa att han äger varken mer eller mindre än tio fingrar precis som folket. Sedan glider filmen mer och mer över i en sagomässig surrealism och kollektiv yra ala Fellini, som jag personligen upplever en smula övermättad. Filmens relationsteman hade kunnat bära sig helt av egen kraft. Maktkampen kring marken för folket till Mobbis högkvarter, där han återigen avväpnar all deras upprorsglöd genom vänlighet samt thé. Ja, genom filmen får vi se hur en leende inställning till livet ställer dilemmat om äkthet och tillförlitlighet på sin spets. Som om Totos egen godhet inte skulle vara nog får han en magisk fågel till skänks som kan ge allesammans det de vill ha. Men vet de vad de egentligen vill ha? Borde deras frälsare vänja dem vid lite stränghet också? Är det månne bara Edwige, tjänsteflickan som har svårast att önska sig, som verkligen förmår önska sig...?

Liksom Vittorio De Sicas andra filmer handlar denna om moralisk levnadskonst (javisst, utan pekpinnar). Men medan mästerverken från samma tid, Cykeltjuven och Umberto D, följer sina utsatta själars kamp genom högsta allvar, förnedring och tunga emotioner, så gestaltar Miraklet i Milano samma problem fast genom humor, snälla karikatyrer och ett fantastiskt anslag som gränsar till den muntrare sortens musikalfilm. Sarkasm och negativism lyser med sin frånvaro, och jag saknar det verkligen inte alls i denna film. Pojkmannen har måhända inga livshotande motiv till hämnd eller självmord, men det som han gör och utstår är minst lika krävande, inte minst för att han gör det frivilligt, med hjärtats plikt. Toto är en clown, men en som inte gör sig till, utan som ÄR en clown. Det är som om Buster Keaton skulle gå runt och dessutom göra allt han kan för att vara GLAD. Kanske vill Vittorio visa att människan är just vad hon gör utav sin belägenhet, och att de figurer som sätter käppar i ens hjul förblir ens fiender bara så länge man låter bli att omvandla dem till något bättre...!?




¤