FÖRVÄNTAN

Varför känns det sällan intressant att säga/göra det som någon förväntar sig att man ska säga/göra, ja, just det som någon går och väntar på att man ska säga/göra??

Är det för att det känns mycket roligare att överraska?!?

Att ge betygelser på kärlek när den andre säger/tänker "Varför visar du inte att du älskar mig!?", är som att söka tala från hjärtat med journalister som stuckit upp en fruktansvärd mikrofon i käften på en. Det blir inte helt naturligt.

Visst, utsattheten är kanhända nödvändig för att man överhuvudtaget skall minnas att låta bli att glömma bort att klargöra den kärlek som man känner inom sig. Inte desto mindre - KRÄVER en kärleksförklaring ej snarast att man ger den med hjälp av fler redskap än själva känslan ifråga!?

För en tjej känns det kanske så att om killen sitter som på nålar och iakttar varje signal som må avslöja hennes attraktion, så känns det som "bara för mycket" att visa intresse just då, hur gärna hon än skulle vilja gå honom till mötes. Hon har väl tillräckligt med att hantera själva uppmärksamheten, och smaka på vilka känslor den skänker.

Om jag hade en son och han mest av allt önskade sig en krigsarmé i födelsedagspresent, så skulle det - trots att jag vill göra honom lycklig - ta emot att ge honom just det. Särskilt om han har skrivit ned det på en önskelista. Det är ju som att gåvan EJ KOMMER FRÅN MIG - att min gåva blott skulle bli en förlängning av hans redan uttalade tanke. Jag vill ju ge honom något som HAN INTE VISSTE att han helst av allt i världen ville ha (åtminstone som han inte föreställde sig just då).

När jag omedelbart gick till J:s mottagning i somras, så var det med känslan och tanken att jag ville överraska (såväl mig själv som mina vänner) med att faktiskt undersöka saken. Och jag blev knappast besviken. Nu förefaller det emellertid inte bättre än att jag måste invänta läget där alla (inklusive jag) har givit upp hoppet om att en försumlig idiot som jag någonsin skall fortsätta på den tråden. DÅ FÖRST kan jag skrida till verket med liv och lust!

Ty än så länge går jag bara runt och tänker på att jag skall gå dit igen, och på att jag inte har tid (för allting annat som jag inte heller har tillräckligt med tid för...) Trots att det U berättar om mötena med J stadigt ökar på min genuina nyfikenhet, ja både över hur det går för U och att personligen dra nytta av dessa möjligheter, så tar själva tanken på att jag FÖRVÄNTAS gå dit emot för själva handlandet.

(Observera - det behöver inte ens finnas en sådan ihärdig förväntan, vare sig från mig själv eller andra människor vars viljor/kunskaper/upplevelser jag värdesätter - det räcker med att jag går omkring och tänker att det borde göra det.)

Samma sak gäller uteslutande för all plan- och schema-läggning jag försökt mig på. Finns en kravlik förväntan där sedan ett bra tag innan det är dags för handling, så blir det "bara för mycket" med att dessutom faktiskt handla. Sammalunda med att söka genomföra ett intimt möte i verkligheten med en kvinna jag redan börjat gå runt och drömma om.

Jag anser att somliga krav är bra och måste ställas, men att det uppenbarligen blir problem om man i sin föreställningsvärld förhåller sig till prövningarna på fel sätt, vilket man lätt gör om man ser dem som krav.


¤