¤
¤
¤
Om det inte finns något slut på universum
och ingen början på universum
ja, om allt är oändligt
och därmed allting finns -
- finns det då även ett yttersta slut
och en innersta början!?
¤
¤
¤
¤
31 maj 2007
VI SER DIG (neptunus tretrådiga pussel)
¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤
Vi ser dig medan du sitter och skriver.
Du lutar ditt leende mot din rädsla.
Du plockar med fingrarna bland halvfärdiga fantasier.
Vi ser hur du sorterar alla dina bilder.
Pusselbitarna kommer till sist att föreställa någon av oss...
VEM beror på vilka bitar du väljer.
Vi har räknat alla gånger du gått ut genom dörren.
Du har gått in igen fler gånger än du har gått ut.
Vi vet vilken dag du skall dö, men varför skulle du behöva veta det?
Ditt uppdrag är att iaktta vad som är fallet.
Under tiden förstår du varför du håller på att förstå något.
Utomhus är det alldeles snart juni nu.
Mayas slöjor kommer falla från din kvinna när du hittar henne.
Du är mycket närmare än förut...
Du har svårare att verkligen vilja möta henne.
Förut ville du, men visste uppenbarligen inte hur du skulle nå dit.
Du kan få bestämma vilken dag du skall födas på nytt.
Vi har inget att förlora på din frihet.
Det är bara för att hjälpa dig som vi sätter upp dessa gränser.
Du skulle inte kunna hantera kaos.
Du låser in dig så fort du känner minsta obehag.
Vi ser hur du gömmer ditt ansikte bakom ditt ansikte.
En gång i tiden gick du in genom spegeln...
in till det här livet.
Vad du aldrig anade var att det var på riktigt.
Du mindes en sång och ville känna lukten lite närmare.
Så du klev in.
Det springer barn omkring på torget.
De är på väg till sin springbrunn.
Men de rusar bara runt ikring den.
Det regnar en stund.
Duvorna följer med i morgonsolen.
Katten dricker upp de sista skuggorna och somnar.
Du passar på att lämna filmrutan.
Nu sitter du här med alldeles för många trådar i din tanke.
Den är lika ofärdig som någonsin.
Hur skall du kunna koppla ihop allihop med din kropp?
Plötsligt finner du att tre trådar möter varandra.
De virar sig kring ditt hjärta.
Vi stannar upp ditt blod ett ögonblick.
Du slungas ut i junivinden.
Du tror att det här är det bästa du någonsin har skrivit.
Måhända är det sant, men du har redan skrivit det flera gånger.
Vi tittar på dig upp från pusslet.
Vi spanar på dig ned från tornen.
Du anar att det här är nu.
Vi brukar berätta allting för dig när du just skall till att vakna.
Somlig poesi är som samtal mellan gudarna.
Du måste bara lyssna och sedan skriva.
Då är du på väg att komma ut ur spegeln igen.
¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤
Vi ser dig medan du sitter och skriver.
Du lutar ditt leende mot din rädsla.
Du plockar med fingrarna bland halvfärdiga fantasier.
Vi ser hur du sorterar alla dina bilder.
Pusselbitarna kommer till sist att föreställa någon av oss...
VEM beror på vilka bitar du väljer.
Vi har räknat alla gånger du gått ut genom dörren.
Du har gått in igen fler gånger än du har gått ut.
Vi vet vilken dag du skall dö, men varför skulle du behöva veta det?
Ditt uppdrag är att iaktta vad som är fallet.
Under tiden förstår du varför du håller på att förstå något.
Utomhus är det alldeles snart juni nu.
Mayas slöjor kommer falla från din kvinna när du hittar henne.
Du är mycket närmare än förut...
Du har svårare att verkligen vilja möta henne.
Förut ville du, men visste uppenbarligen inte hur du skulle nå dit.
Du kan få bestämma vilken dag du skall födas på nytt.
Vi har inget att förlora på din frihet.
Det är bara för att hjälpa dig som vi sätter upp dessa gränser.
Du skulle inte kunna hantera kaos.
Du låser in dig så fort du känner minsta obehag.
Vi ser hur du gömmer ditt ansikte bakom ditt ansikte.
En gång i tiden gick du in genom spegeln...
in till det här livet.
Vad du aldrig anade var att det var på riktigt.
Du mindes en sång och ville känna lukten lite närmare.
Så du klev in.
Det springer barn omkring på torget.
De är på väg till sin springbrunn.
Men de rusar bara runt ikring den.
Det regnar en stund.
Duvorna följer med i morgonsolen.
Katten dricker upp de sista skuggorna och somnar.
Du passar på att lämna filmrutan.
Nu sitter du här med alldeles för många trådar i din tanke.
Den är lika ofärdig som någonsin.
Hur skall du kunna koppla ihop allihop med din kropp?
Plötsligt finner du att tre trådar möter varandra.
De virar sig kring ditt hjärta.
Vi stannar upp ditt blod ett ögonblick.
Du slungas ut i junivinden.
Du tror att det här är det bästa du någonsin har skrivit.
Måhända är det sant, men du har redan skrivit det flera gånger.
Vi tittar på dig upp från pusslet.
Vi spanar på dig ned från tornen.
Du anar att det här är nu.
Vi brukar berätta allting för dig när du just skall till att vakna.
Somlig poesi är som samtal mellan gudarna.
Du måste bara lyssna och sedan skriva.
Då är du på väg att komma ut ur spegeln igen.
¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤
30 maj 2007
MIRACOLO A MILANO [Miracle in Milan]
i regi av Vittorio De Sica (Italien, 1951)
med Francesco Golisano i huvudrollen
(sedd för andra gången nu)
Toto hittas som nyfödd baby bland kålhuvudena i en gummas trädgård. Gumman blir som barn på nytt, men redan efter några scener måste hon lämna över sin lekkamrat till barnhemmet. I nästa scen vandrar den nu vuxne pojken ut i världen. Snart blir han bestulen på sin enda väska. Han följer förundrad efter förövaren, får tillbaks innehållet, men skänker väskan till tjuven, som i sin tur ger Toto natthärbärge i världens minsta tält. När en solstråle i taget tittar fram om morgonen, rusar alla uteliggare huttrande hit och dit mellan strålarna i ohejdad surrealism. Deras sång slocknar synkront när värmekällan åter går i moln. Detta skulle kunna vara filmhistoriens genuint roligaste scen. Den lille pojkmannen är själv en enda glädjeblossande stråle av sol som rycker in vart än han ser att någon behöver ett handtag, en uppmuntran eller en lärdom. I alla möjliga situationer griper han in, och lyckas imponerande ofta låta bli att förarga medmänniskorna genom sin oombedda hjälp. Ty Toto är ingen ren dummerjöns - han fattar samtidigt andras bevekelsegrunder. Tjänsteflickan som av misstag häller ut dricksglaset på honom och blir utskälld av sin matmor, räddas av Toto som demonstrerar att han minsann älskar att få vatten över sig. Tjänsteflickan tror honom verkligen och ger honom leende en större dusch som gengåva. Han överser med hennes dumhet just p g a livsglädjen i det hela.
Och i samma hjärtligt naiva stil rullar Totos liv på bland invånarna som är i full färd med att snickra ihop kulisserna till sin egen stad. Strax kommer de att utsättas för krösusen signore Mobbi och hans planer att kontrollera stadens vara, men det blir snarast Mobbi som tvingas rädda ansiktet och visa att han äger varken mer eller mindre än tio fingrar precis som folket. Sedan glider filmen mer och mer över i en sagomässig surrealism och kollektiv yra ala Fellini, som jag personligen upplever en smula övermättad. Filmens relationsteman hade kunnat bära sig helt av egen kraft. Maktkampen kring marken för folket till Mobbis högkvarter, där han återigen avväpnar all deras upprorsglöd genom vänlighet samt thé. Ja, genom filmen får vi se hur en leende inställning till livet ställer dilemmat om äkthet och tillförlitlighet på sin spets. Som om Totos egen godhet inte skulle vara nog får han en magisk fågel till skänks som kan ge allesammans det de vill ha. Men vet de vad de egentligen vill ha? Borde deras frälsare vänja dem vid lite stränghet också? Är det månne bara Edwige, tjänsteflickan som har svårast att önska sig, som verkligen förmår önska sig...?
Liksom Vittorio De Sicas andra filmer handlar denna om moralisk levnadskonst (javisst, utan pekpinnar). Men medan mästerverken från samma tid, Cykeltjuven och Umberto D, följer sina utsatta själars kamp genom högsta allvar, förnedring och tunga emotioner, så gestaltar Miraklet i Milano samma problem fast genom humor, snälla karikatyrer och ett fantastiskt anslag som gränsar till den muntrare sortens musikalfilm. Sarkasm och negativism lyser med sin frånvaro, och jag saknar det verkligen inte alls i denna film. Pojkmannen har måhända inga livshotande motiv till hämnd eller självmord, men det som han gör och utstår är minst lika krävande, inte minst för att han gör det frivilligt, med hjärtats plikt. Toto är en clown, men en som inte gör sig till, utan som ÄR en clown. Det är som om Buster Keaton skulle gå runt och dessutom göra allt han kan för att vara GLAD. Kanske vill Vittorio visa att människan är just vad hon gör utav sin belägenhet, och att de figurer som sätter käppar i ens hjul förblir ens fiender bara så länge man låter bli att omvandla dem till något bättre...!?
¤
med Francesco Golisano i huvudrollen
(sedd för andra gången nu)
Toto hittas som nyfödd baby bland kålhuvudena i en gummas trädgård. Gumman blir som barn på nytt, men redan efter några scener måste hon lämna över sin lekkamrat till barnhemmet. I nästa scen vandrar den nu vuxne pojken ut i världen. Snart blir han bestulen på sin enda väska. Han följer förundrad efter förövaren, får tillbaks innehållet, men skänker väskan till tjuven, som i sin tur ger Toto natthärbärge i världens minsta tält. När en solstråle i taget tittar fram om morgonen, rusar alla uteliggare huttrande hit och dit mellan strålarna i ohejdad surrealism. Deras sång slocknar synkront när värmekällan åter går i moln. Detta skulle kunna vara filmhistoriens genuint roligaste scen. Den lille pojkmannen är själv en enda glädjeblossande stråle av sol som rycker in vart än han ser att någon behöver ett handtag, en uppmuntran eller en lärdom. I alla möjliga situationer griper han in, och lyckas imponerande ofta låta bli att förarga medmänniskorna genom sin oombedda hjälp. Ty Toto är ingen ren dummerjöns - han fattar samtidigt andras bevekelsegrunder. Tjänsteflickan som av misstag häller ut dricksglaset på honom och blir utskälld av sin matmor, räddas av Toto som demonstrerar att han minsann älskar att få vatten över sig. Tjänsteflickan tror honom verkligen och ger honom leende en större dusch som gengåva. Han överser med hennes dumhet just p g a livsglädjen i det hela.
Och i samma hjärtligt naiva stil rullar Totos liv på bland invånarna som är i full färd med att snickra ihop kulisserna till sin egen stad. Strax kommer de att utsättas för krösusen signore Mobbi och hans planer att kontrollera stadens vara, men det blir snarast Mobbi som tvingas rädda ansiktet och visa att han äger varken mer eller mindre än tio fingrar precis som folket. Sedan glider filmen mer och mer över i en sagomässig surrealism och kollektiv yra ala Fellini, som jag personligen upplever en smula övermättad. Filmens relationsteman hade kunnat bära sig helt av egen kraft. Maktkampen kring marken för folket till Mobbis högkvarter, där han återigen avväpnar all deras upprorsglöd genom vänlighet samt thé. Ja, genom filmen får vi se hur en leende inställning till livet ställer dilemmat om äkthet och tillförlitlighet på sin spets. Som om Totos egen godhet inte skulle vara nog får han en magisk fågel till skänks som kan ge allesammans det de vill ha. Men vet de vad de egentligen vill ha? Borde deras frälsare vänja dem vid lite stränghet också? Är det månne bara Edwige, tjänsteflickan som har svårast att önska sig, som verkligen förmår önska sig...?
Liksom Vittorio De Sicas andra filmer handlar denna om moralisk levnadskonst (javisst, utan pekpinnar). Men medan mästerverken från samma tid, Cykeltjuven och Umberto D, följer sina utsatta själars kamp genom högsta allvar, förnedring och tunga emotioner, så gestaltar Miraklet i Milano samma problem fast genom humor, snälla karikatyrer och ett fantastiskt anslag som gränsar till den muntrare sortens musikalfilm. Sarkasm och negativism lyser med sin frånvaro, och jag saknar det verkligen inte alls i denna film. Pojkmannen har måhända inga livshotande motiv till hämnd eller självmord, men det som han gör och utstår är minst lika krävande, inte minst för att han gör det frivilligt, med hjärtats plikt. Toto är en clown, men en som inte gör sig till, utan som ÄR en clown. Det är som om Buster Keaton skulle gå runt och dessutom göra allt han kan för att vara GLAD. Kanske vill Vittorio visa att människan är just vad hon gör utav sin belägenhet, och att de figurer som sätter käppar i ens hjul förblir ens fiender bara så länge man låter bli att omvandla dem till något bättre...!?
¤
28 maj 2007
SkådeSpelande o IgenKänning
Det här avsnittet hjälper mig reflektera över huruvida det är självlekande spel eller utåtriktat skådespel som jag ägnar mig åt (t.ex. genom denna bloggen). Samt huruvida jag vill gömma mig eller visa mig, dölja något eller klargöra något. Från "Sanning och metod" av hermeneutikens moderna fader, Hans-Georg Gadamer (1960), ur andra kapitlet om Konstverkets ontologi:
"All framställning rymmer möjligheten av en framställning för någon. Det speciella med konstens karaktär av spel hänger samman med att konsten syftar till just denna möjlighet. Spelvärldens slutna rum låter så att säga en vägg falla. Kultens och skådespelets framställningar har uppenbart inte samma innebörd som det lekande barnets. Skådespelet går inte upp i framställningen utan visar dessutom utöver sig självt till den, som är delaktig som åskådare. Spel är här inte bara den ordnade rörelsens blotta självframställning... ...Barn leker för eget bruk, också när de föreställer. Och inte ens de sportsliga lekar, som utspelas inför åskådare, riktar sig till dessa. Ja, deras egentliga spelkaraktär som tävlingsspel hotar gå förlorad om de blir till skådespel. Däremot är t.ex. den procession, som är en del av en kultisk handling, mer än en uppvisning, eftersom den får sin mening av att omfatta hela det kultiska samfundet. Likväl är den kultiska akten verkligen en framställning för samfundet. Likaså är skådespelet i enlighet med sitt väsen ett spelförlopp, som når fram till åskådaren. Framställingen av guden i kulten, av myten i spelet, är alltså inte bara spel i den meningen att deltagande spelare så att säga går upp i spelet och i detta finner sin förhöjda självframställning. Dessa spel överskrider dessutom sig själva genom att de spelande framställer en meningsfull helhet för åskådaren. Det är därför verkligen inte någon felande fjärde vägg, som gjorde spelet till uppvisning. Öppenheten mot åskådaren är istället en del av spelets slutenhet. Åskådaren fullbordar bara det som spelet redan är......."
".......Den som efterbildar något låter det, som han har kännedom om, vara till i enlighet med denna kännedom. Det lilla barnet börjar leka i efterbildning, och styrker därmed det redan kända och sig självt. Inte heller barnets glädje över att klä ut sig, som redan Aristoteles åberopar, syftar till att gömma sig eller till förställning utan, tvärtemot, till en framställning där bara det framställda gäller. Barnet vill absolut inte ertappas bakom sin förklädnad. Det som framställs skall gälla och är det något som man skall gissa sig till, så är det just detta. Man skall känna igen, vad det är som 'är'.
.......Igenkänningens fulla innebörd förstår man inte, om man däri endast uppfattar att något redan känt blir känt på nytt, dvs att det redan igenkända känns igen. Igenkänningens glädje består snarare i att man känner igen mer, än det man redan kände. Som i en illumination, ut ur omständigheternas alla betingade tillfälligheter och skiftningar, träder det redan kända fram med igenkänningen och fattas till sitt väsen. Man inser något.
Detta är så platonismens centrala motiv. Platon har i sin lära om anamnesis [återerinring; andriAngelus anm.] tänkt samman den mytiska föreställningen om igenkänning med sin dialektik, som söker Varats sanning i språkets idealitet, dess logoi. I själva verket är en dylik väsens-idealism förberedd av igenkänningens fenomen. Det är i kraft av igenkänningen, som det 'kända' uppnår sitt sanna Vara och visar sig vara vad det är. Genom att kännas igen blir det styrkt till sitt väsen och befriat från tillfälligheter."
¤
"All framställning rymmer möjligheten av en framställning för någon. Det speciella med konstens karaktär av spel hänger samman med att konsten syftar till just denna möjlighet. Spelvärldens slutna rum låter så att säga en vägg falla. Kultens och skådespelets framställningar har uppenbart inte samma innebörd som det lekande barnets. Skådespelet går inte upp i framställningen utan visar dessutom utöver sig självt till den, som är delaktig som åskådare. Spel är här inte bara den ordnade rörelsens blotta självframställning... ...Barn leker för eget bruk, också när de föreställer. Och inte ens de sportsliga lekar, som utspelas inför åskådare, riktar sig till dessa. Ja, deras egentliga spelkaraktär som tävlingsspel hotar gå förlorad om de blir till skådespel. Däremot är t.ex. den procession, som är en del av en kultisk handling, mer än en uppvisning, eftersom den får sin mening av att omfatta hela det kultiska samfundet. Likväl är den kultiska akten verkligen en framställning för samfundet. Likaså är skådespelet i enlighet med sitt väsen ett spelförlopp, som når fram till åskådaren. Framställingen av guden i kulten, av myten i spelet, är alltså inte bara spel i den meningen att deltagande spelare så att säga går upp i spelet och i detta finner sin förhöjda självframställning. Dessa spel överskrider dessutom sig själva genom att de spelande framställer en meningsfull helhet för åskådaren. Det är därför verkligen inte någon felande fjärde vägg, som gjorde spelet till uppvisning. Öppenheten mot åskådaren är istället en del av spelets slutenhet. Åskådaren fullbordar bara det som spelet redan är......."
".......Den som efterbildar något låter det, som han har kännedom om, vara till i enlighet med denna kännedom. Det lilla barnet börjar leka i efterbildning, och styrker därmed det redan kända och sig självt. Inte heller barnets glädje över att klä ut sig, som redan Aristoteles åberopar, syftar till att gömma sig eller till förställning utan, tvärtemot, till en framställning där bara det framställda gäller. Barnet vill absolut inte ertappas bakom sin förklädnad. Det som framställs skall gälla och är det något som man skall gissa sig till, så är det just detta. Man skall känna igen, vad det är som 'är'.
.......Igenkänningens fulla innebörd förstår man inte, om man däri endast uppfattar att något redan känt blir känt på nytt, dvs att det redan igenkända känns igen. Igenkänningens glädje består snarare i att man känner igen mer, än det man redan kände. Som i en illumination, ut ur omständigheternas alla betingade tillfälligheter och skiftningar, träder det redan kända fram med igenkänningen och fattas till sitt väsen. Man inser något.
Detta är så platonismens centrala motiv. Platon har i sin lära om anamnesis [återerinring; andriAngelus anm.] tänkt samman den mytiska föreställningen om igenkänning med sin dialektik, som söker Varats sanning i språkets idealitet, dess logoi. I själva verket är en dylik väsens-idealism förberedd av igenkänningens fenomen. Det är i kraft av igenkänningen, som det 'kända' uppnår sitt sanna Vara och visar sig vara vad det är. Genom att kännas igen blir det styrkt till sitt väsen och befriat från tillfälligheter."
¤
SURR
I EN MINUT BEFANN JAG MIG UTANFÖR LIVET
UTANFÖR ALLT DET HÄR
MEN EGENTLIGEN VAR DET FÖRST DÅ
FÖRST DÄR SOM JAG VAR DELAKTIG
SOM JAG VAR MED ER
INNANFÖR ALLT
SKRIDER FRAM I EN SOLSTRÅLE INNE I VARUHUSET
JAG HAR MILJONER FOTON I DATORN
DÄRFÖR ORKAR JAG INTE VISA ETT I TAGET
FÖR ALLTING MÅSTE BLI FÄRDIGT FÖRST
MEDAN ANSIKTENA FÖRÖKAR SIG
JAG GLÖMMER VEM DOM TILLHÖR
JAG SER INGA-MAJ INHANDLA SIN SISTA BOK NÅGONSIN
DEN HANDLAR OM ANDRE BRETON SOM SKA SKRIVA OM NADJA
HENNES VÄNINNOR STÅR OCH TISSLAR OM ORGASMER
JAG HAR ÄNTLIGEN BÖRJAT PÅ DEN LJUVA SORGEN AV BOHUMIL HRABAL
JAG ÄR HUR IVRIG SOMHELST
DÄRFÖR GÅR DET HUR TRÖGT SOMHELST
JAG SER JUNI KOMMA UT UR GARDINBUTIKEN
HON DANSAR FRAM ÖVER SPÅRVAGNARNA
SEGLAR ÄNDA BORT TILL NEPALSKA KAPELLET
INSPIRERAD SLÄPPER JAG TAGET OM VARENDA TANKE
HELA SPINDELNÄTET KLIRRAR TILL OCH KROSSAS MOT ASFALTEN
DET KÄNNS OÄNDLIGT SKÖNT ATT INTE HA NÅGONTING KVAR
JAG HADE KUNNAT BÖRJA LEVA NU
MEN I NÄSTA MINUT MÅSTE JAG SKAFFA NY KONTROLL
BÄTTRE KONTROLL
ATT BARA SLÄPPA ALLTING SÅDÄR ÄR EN FALSK GENVÄG
JAG VILL INGEN REVOLUTION
JAG VILL BARA FORTSÄTTA PYSSLA MED ALLTSAMMANS ETT VARV TILL
DESSUTOM MÅSTE JAG HA GLÖMT ATT FÖDAS
SIMMAR FORTFARANDE OMKRING I HENNES URIN
I EN FRÄMMANDE LIVMODER
1975
JAG TROR JAG SKALL GÖRA ETT COLLAGE AV PRECIS ALLTING
OCKSÅ AV BARA VISSA SAKER
ÄVEN AV LUFT
MEN DET TAR SIN TID ATT ÄTA UPP SITT LIV
FÖR ATT INTE TALA OM ATT SMÄLTA ALLT MATERIALET
DET HÄR BYGGET KOMMER BLI ETT SLOTT EN VACKER MORGON
ANNARS KOMMER DET BLI MIN RUIN
FÖR EN MINUT VAR JAG INTE LÄNGRE EN POJKE
JAG INSÅG ATT JAG MÅSTE FATTA ETT BESLUT
NÅGOT SOM JAG INTE KAN ÄNDRA PÅ
SEDAN BLEV JAG ÅTER LIVRÄDD
MEN JAG KAN FÖRESTÄLLA MIG ATT MAN INTE MÅSTE BLI OROLIG BARA FÖR ATT DET ÄR PÅ RIKTIGT
DET KANSKE ÄR RIKTIGT ROLIGT ATT DET ÄR PÅ RIKTIGT
VAD VET JAG
MEN IBLAND HAR JAG REDAN FATTAT DET DÄR BESLUTET
DET GJORDE JAG LÅNGT FÖRE JAG FÖDDES
FÖRSÖKER HITTA DEN RÄTTA FRISÉRSALONGEN
DEN MED MITT LIVS FRISÖRSKA
DET FINNS MINST FYRA LÄNGS VARJE GATA
MEN ALLTING SER LIKADANT UT
JAG VILL INTE VÄLJA OM DET INTE FINNS NÅGON BRA ANLEDNING ATT VÄLJA
MEN JAG VILL VÄLJA
JAG ÄR HÄR NU
JAG MÅSTE VÄLJA DET SOM JAG BARA KAN VÄLJA NU
NEJ, DET ÄR EN STOR ILLUSION
JAG KOMMER ATT KOMMA HIT IGEN
OM JAG VILL
MAN KAN INTE DRÖMMA PRECIS VADSOMHELST
SÅ BERÄTTELSEN KOMMER UPPREPA SIG
PÅ DET ENA ELLER ANDRA VISET
ETT GARNNYSTAN LIGGER UTSPRITT ÖVER HELA STADEN
KÄNNER SOLEN GÅ UPP ÖVER VARTENDA TAK SAMTIDIGT
FRAMIFRÅN OCH BAKIFRÅN
FASTÄN DET REDAN ÄR SENT PÅ EFTERMIDDAGEN
DET LYSER INIFRÅN FOTOGRAFIERNA
JAG KLIVER IN I ETT AV DEM OCH BLIR KVAR DÄR EN MÅNAD
¤
UTANFÖR ALLT DET HÄR
MEN EGENTLIGEN VAR DET FÖRST DÅ
FÖRST DÄR SOM JAG VAR DELAKTIG
SOM JAG VAR MED ER
INNANFÖR ALLT
SKRIDER FRAM I EN SOLSTRÅLE INNE I VARUHUSET
JAG HAR MILJONER FOTON I DATORN
DÄRFÖR ORKAR JAG INTE VISA ETT I TAGET
FÖR ALLTING MÅSTE BLI FÄRDIGT FÖRST
MEDAN ANSIKTENA FÖRÖKAR SIG
JAG GLÖMMER VEM DOM TILLHÖR
JAG SER INGA-MAJ INHANDLA SIN SISTA BOK NÅGONSIN
DEN HANDLAR OM ANDRE BRETON SOM SKA SKRIVA OM NADJA
HENNES VÄNINNOR STÅR OCH TISSLAR OM ORGASMER
JAG HAR ÄNTLIGEN BÖRJAT PÅ DEN LJUVA SORGEN AV BOHUMIL HRABAL
JAG ÄR HUR IVRIG SOMHELST
DÄRFÖR GÅR DET HUR TRÖGT SOMHELST
JAG SER JUNI KOMMA UT UR GARDINBUTIKEN
HON DANSAR FRAM ÖVER SPÅRVAGNARNA
SEGLAR ÄNDA BORT TILL NEPALSKA KAPELLET
INSPIRERAD SLÄPPER JAG TAGET OM VARENDA TANKE
HELA SPINDELNÄTET KLIRRAR TILL OCH KROSSAS MOT ASFALTEN
DET KÄNNS OÄNDLIGT SKÖNT ATT INTE HA NÅGONTING KVAR
JAG HADE KUNNAT BÖRJA LEVA NU
MEN I NÄSTA MINUT MÅSTE JAG SKAFFA NY KONTROLL
BÄTTRE KONTROLL
ATT BARA SLÄPPA ALLTING SÅDÄR ÄR EN FALSK GENVÄG
JAG VILL INGEN REVOLUTION
JAG VILL BARA FORTSÄTTA PYSSLA MED ALLTSAMMANS ETT VARV TILL
DESSUTOM MÅSTE JAG HA GLÖMT ATT FÖDAS
SIMMAR FORTFARANDE OMKRING I HENNES URIN
I EN FRÄMMANDE LIVMODER
1975
JAG TROR JAG SKALL GÖRA ETT COLLAGE AV PRECIS ALLTING
OCKSÅ AV BARA VISSA SAKER
ÄVEN AV LUFT
MEN DET TAR SIN TID ATT ÄTA UPP SITT LIV
FÖR ATT INTE TALA OM ATT SMÄLTA ALLT MATERIALET
DET HÄR BYGGET KOMMER BLI ETT SLOTT EN VACKER MORGON
ANNARS KOMMER DET BLI MIN RUIN
FÖR EN MINUT VAR JAG INTE LÄNGRE EN POJKE
JAG INSÅG ATT JAG MÅSTE FATTA ETT BESLUT
NÅGOT SOM JAG INTE KAN ÄNDRA PÅ
SEDAN BLEV JAG ÅTER LIVRÄDD
MEN JAG KAN FÖRESTÄLLA MIG ATT MAN INTE MÅSTE BLI OROLIG BARA FÖR ATT DET ÄR PÅ RIKTIGT
DET KANSKE ÄR RIKTIGT ROLIGT ATT DET ÄR PÅ RIKTIGT
VAD VET JAG
MEN IBLAND HAR JAG REDAN FATTAT DET DÄR BESLUTET
DET GJORDE JAG LÅNGT FÖRE JAG FÖDDES
FÖRSÖKER HITTA DEN RÄTTA FRISÉRSALONGEN
DEN MED MITT LIVS FRISÖRSKA
DET FINNS MINST FYRA LÄNGS VARJE GATA
MEN ALLTING SER LIKADANT UT
JAG VILL INTE VÄLJA OM DET INTE FINNS NÅGON BRA ANLEDNING ATT VÄLJA
MEN JAG VILL VÄLJA
JAG ÄR HÄR NU
JAG MÅSTE VÄLJA DET SOM JAG BARA KAN VÄLJA NU
NEJ, DET ÄR EN STOR ILLUSION
JAG KOMMER ATT KOMMA HIT IGEN
OM JAG VILL
MAN KAN INTE DRÖMMA PRECIS VADSOMHELST
SÅ BERÄTTELSEN KOMMER UPPREPA SIG
PÅ DET ENA ELLER ANDRA VISET
ETT GARNNYSTAN LIGGER UTSPRITT ÖVER HELA STADEN
KÄNNER SOLEN GÅ UPP ÖVER VARTENDA TAK SAMTIDIGT
FRAMIFRÅN OCH BAKIFRÅN
FASTÄN DET REDAN ÄR SENT PÅ EFTERMIDDAGEN
DET LYSER INIFRÅN FOTOGRAFIERNA
JAG KLIVER IN I ETT AV DEM OCH BLIR KVAR DÄR EN MÅNAD
¤
26 maj 2007
Långsam Läsning
Jag läser allt långsammare för varje år.
Numera läser jag vanligen högst en mening innan jag "måste" stanna upp.
På gott och ont.
Det avgörande är av vilken anledning som min uppmärksamhet inte genast vill gå vidare.
Ibland är det för att hinna iaktta några sekunder vilka ord det i själva verket var.
Minnet måste få en chans att ta emot intrycket.
Då är det bra.
Då har jag fattat även om jag ännu inte har förstått.
Då vet jag att jag har rätt bild att reflektera över.
Ibland, emellertid, är det för att fantasin drar iväg åt många håll samtidigt, långt ifrån det just lästa, och blir kvar därute i en halvtimma, i tron att jag just blivit enormt inspirerad och måste skriva något.
Då är det i regel mindre bra.
Då har jag redan för många tankar i kroppen och bör först bortse från dem för att förmå fortsätta läsningen.
Fantisera skall jag kunna göra när jag bestämmer mig för att göra det.
Det måste inte ske mitt under läsningen.
Var minnet tillräckligt gott så kan man plocka fram textens andemeningar i sitt eget huvud när man vill.
Och det lyckas jag alltför sällan göra.
Kommer jag att behöva läsa ännu långsammare...?
¤
Numera läser jag vanligen högst en mening innan jag "måste" stanna upp.
På gott och ont.
Det avgörande är av vilken anledning som min uppmärksamhet inte genast vill gå vidare.
Ibland är det för att hinna iaktta några sekunder vilka ord det i själva verket var.
Minnet måste få en chans att ta emot intrycket.
Då är det bra.
Då har jag fattat även om jag ännu inte har förstått.
Då vet jag att jag har rätt bild att reflektera över.
Ibland, emellertid, är det för att fantasin drar iväg åt många håll samtidigt, långt ifrån det just lästa, och blir kvar därute i en halvtimma, i tron att jag just blivit enormt inspirerad och måste skriva något.
Då är det i regel mindre bra.
Då har jag redan för många tankar i kroppen och bör först bortse från dem för att förmå fortsätta läsningen.
Fantisera skall jag kunna göra när jag bestämmer mig för att göra det.
Det måste inte ske mitt under läsningen.
Var minnet tillräckligt gott så kan man plocka fram textens andemeningar i sitt eget huvud när man vill.
Och det lyckas jag alltför sällan göra.
Kommer jag att behöva läsa ännu långsammare...?
¤
25 maj 2007
hursom Sanningens Historia VISAR SIG i Verket
¤
Här har vi synpunkter ur Gianni Vattimo's (Daidalos 1996). Min magister påpekade att titeln möjligen borde varit ""Utöver Tolkningen - Hermeneutikens betydelse"Bortom tolkningen" [Oltre l'interpretazione].
Hursomhelst började jag kämpa ihjäl mig med denna hybridmässiga skrift i slutet av förra decenniet; det blev en B-essä och skulle utgöra underlag för en C-uppsats med jämförelser till sanningens historiska "upplåtenhet" [aletheia] hos H-G Gadamer, men jag insåg mer och mer hur svårt det var att avgöra om Vattimo (alternativt översättaren William Fovet) snackar smörja eller anför en kreativ syntes, och hur liten erfarenhet jag hade av alla referenserna.
Inte för att mina kunskaper kring källtexter är vidare djupare idag, men det kulturella bevandrandet i allmänhet är rikare och jag upplever att jag kan se somliga linjer hos texten i ett klarare perspektiv (samt vad jag instämmer i eller inte). Framför allt börjar jag ana att denna bok tar ställning lika mycket för praktik som teoreti - att Vattimo vill tala om varats metafysiska grund i form av själva skeendet där något visar sig i mötet med konstverk genom historiens omvandlande gång...........
Ur kapitlet om "Hermeneutik och Konst":
" Men vad alltså? Det är sant att så snart man begripit hela räckvidden hos Gadamers kritik av det estetiska medvetandet (vilket, som jag på annat håll försökt visa, får en motsvarighet i det historiska avantgardets poetiker och deras ofördragsamhet mot den estetiska differentiering som dominerar filosofin under 1800- och 1900-talen), så förlorar man intresset för de "systematiska" estetikerna, som håller fast vid att vilja definiera det specifika i konstupplevelsen och att därifrån dra värderingskriterier eller i alla fall skapa ett underlag för att omordna erfarenheten i ljuset av en uppfattning om filosofin betraktad à la Kant som reflektion över dess möjlighetsbetingelser.
Från denna synpunkt kan estetiken inte längre bestå i en reflektion över de rena transcendentala betingelserna för möjligheten till konstens och det skönas upplevelse, utan måste bli ett lyssnande på den sanning som "upplåter sig" i konstverken. Men hur kommer detta lyssnande att förverkligas?
.......enligt Gadamer uppfattas som en förändringsprocess där verkets läsare är inblandad (tillsammans med verket självt - låt oss inte glömma det - som mottar en verklig varaökning från tolkningarna).
.......Ernst Bloch prioriterar utan vidare framtidens dimension, så att den världsupplåtenhet som konstverket ger upphov till egentligen är av profetiskt slag.
.......Dufrenne... talar om konstverket som ett "kvasi-subjekt", och tycks prioritera nuets dimension; åtminstone i den meningen att mötet med konstverket är ett möte med en annan världsbild... som ändrar vår bild, och inte med ett "ting" som fredligt tar del i världen sådan den är.
.......Heidegger, som mest radikalt uttalat tesen om konstverket som sanningens sättande-i-verket....... med det förbehållet att konstens och poesins egen förmåga att avslöja sanningen hos de olika historiska världarna hos honom är beroende av den upplåtande kraft som det poetiska ordet besitter i förhållande till dessa världar.......
...den konstsanning som filosofin måste söka förstå är inte så mycket det som poeter och konstnärer säger... utan istället den ontologiska betydelse, betydelsen för historien om varats mening, som kan uppfattas i konstens och poesins öde när metafysiken är slut; poesin manar oss att betrakta denna tid som de försvunna gudarnas tid och som väntans tid, väntan på en kommande Gud......."
¤
Här har vi synpunkter ur Gianni Vattimo's (Daidalos 1996). Min magister påpekade att titeln möjligen borde varit ""Utöver Tolkningen - Hermeneutikens betydelse"Bortom tolkningen" [Oltre l'interpretazione].
Hursomhelst började jag kämpa ihjäl mig med denna hybridmässiga skrift i slutet av förra decenniet; det blev en B-essä och skulle utgöra underlag för en C-uppsats med jämförelser till sanningens historiska "upplåtenhet" [aletheia] hos H-G Gadamer, men jag insåg mer och mer hur svårt det var att avgöra om Vattimo (alternativt översättaren William Fovet) snackar smörja eller anför en kreativ syntes, och hur liten erfarenhet jag hade av alla referenserna.
Inte för att mina kunskaper kring källtexter är vidare djupare idag, men det kulturella bevandrandet i allmänhet är rikare och jag upplever att jag kan se somliga linjer hos texten i ett klarare perspektiv (samt vad jag instämmer i eller inte). Framför allt börjar jag ana att denna bok tar ställning lika mycket för praktik som teoreti - att Vattimo vill tala om varats metafysiska grund i form av själva skeendet där något visar sig i mötet med konstverk genom historiens omvandlande gång...........
Ur kapitlet om "Hermeneutik och Konst":
" Men vad alltså? Det är sant att så snart man begripit hela räckvidden hos Gadamers kritik av det estetiska medvetandet (vilket, som jag på annat håll försökt visa, får en motsvarighet i det historiska avantgardets poetiker och deras ofördragsamhet mot den estetiska differentiering som dominerar filosofin under 1800- och 1900-talen), så förlorar man intresset för de "systematiska" estetikerna, som håller fast vid att vilja definiera det specifika i konstupplevelsen och att därifrån dra värderingskriterier eller i alla fall skapa ett underlag för att omordna erfarenheten i ljuset av en uppfattning om filosofin betraktad à la Kant som reflektion över dess möjlighetsbetingelser.
Från denna synpunkt kan estetiken inte längre bestå i en reflektion över de rena transcendentala betingelserna för möjligheten till konstens och det skönas upplevelse, utan måste bli ett lyssnande på den sanning som "upplåter sig" i konstverken. Men hur kommer detta lyssnande att förverkligas?
.......enligt Gadamer uppfattas som en förändringsprocess där verkets läsare är inblandad (tillsammans med verket självt - låt oss inte glömma det - som mottar en verklig varaökning från tolkningarna).
.......Ernst Bloch prioriterar utan vidare framtidens dimension, så att den världsupplåtenhet som konstverket ger upphov till egentligen är av profetiskt slag.
.......Dufrenne... talar om konstverket som ett "kvasi-subjekt", och tycks prioritera nuets dimension; åtminstone i den meningen att mötet med konstverket är ett möte med en annan världsbild... som ändrar vår bild, och inte med ett "ting" som fredligt tar del i världen sådan den är.
.......Heidegger, som mest radikalt uttalat tesen om konstverket som sanningens sättande-i-verket....... med det förbehållet att konstens och poesins egen förmåga att avslöja sanningen hos de olika historiska världarna hos honom är beroende av den upplåtande kraft som det poetiska ordet besitter i förhållande till dessa världar.......
...den konstsanning som filosofin måste söka förstå är inte så mycket det som poeter och konstnärer säger... utan istället den ontologiska betydelse, betydelsen för historien om varats mening, som kan uppfattas i konstens och poesins öde när metafysiken är slut; poesin manar oss att betrakta denna tid som de försvunna gudarnas tid och som väntans tid, väntan på en kommande Gud......."
¤
24 maj 2007
Expedition BLOGGBOKEN : 1a etappen
¤
ciSOlia SinOMtid
ombord på en blogg
vi bygger vår bok
som speglar sin bild
i minnen från nu
vi väntar på tid
att inringa allt
men i slutet blir början ändå annorlunda
eMiliaN heMifråN
Vad jag gör ombord på den här bloggen...?
Hade tänkt komma vidare i mitt liv, äntligen släppa dörrhandtaget och kliva ut.
Men som vanligt letar jag ihjäl mig efter början till det som redan har varit.
Vill först veta orsaken till varför jag föddes när jag föddes.
Vissa dagar tror jag att döden kommer hinna ikapp mig innan jag kommer fram till Prag igen.
Andra dagar är jag övertygad om att varje liten förståelse bygger upp en gemensamt växande stad.
Somliga stunder drömmer jag om Rom, Nepali eller Paradis, men i verkligheten stannar jag helst av allt kvar i Sverige.
mARjonA AllsindAR
VAD GÖR JAG OMBORD PÅ BLOGGEN
DEN HÄRINGA UPPREPADE E.P.n
JAG MÅSTE SKRIVA
DRIVER MIG TILL VANSINNE ELLER UPPVAKNANDE
VI DANSAR RUNT DÖDEN
VEM AV MINA MARIONETTDOCKOR ÄR JAG
VILL VAKNA MEN INTE ÄNNU
teoDRöM tiDeRyMD
I fantasin finns den sannaste viljan att förstå livet.
Fantasierna förhåller sig till hela livet, alla aspekter samtidigt.
Livet är en enda evinnerlig spiral av fantiserande, av föreställningsförmåga.
Sålunda ämnar denna bloggbok fortsätta fantisera.
Det finns lagar som bestämmer hur vi fantiserar, men även dessa sker i någons fantasi.
Det är möjligt att man borde använda ordet "medvetande" isället för "fantasi".
Fast "fantasi" har än så länge den allra mest upplyftande klangen i mina öron.
ingEn längEsEn
Då Det Nu
Allt Nu Är
Kommer En Gång
Då Skall Så
Minnas Här Det
Vara Ett Nu
Är Nu Nu
SUSanni inUTi
Juni närmar sig på allvar nu.
Utanför fönstret simmar människor i ljusgrönaste glädje.
Jag ligger i min säng och kan inte vakna.
Ändå når fågelsången hit in och frälser mig; så jag måste.
Mitt strängaspel står i garderoben, men nyckeln har jag stoppat djupt in i livmodern.
Vem skulle egentligen vilja höra mig spela?
Om människorna ingår i min dröm så vågar jag aldrig vakna upp till ensamheten.
iRik kRinG
dET sKULLE jU bLI eN tEATER dET hÄR!
nU hAR jAG iNGEN aNING vART rAKETEN äR pÅ vÄG.......
dE aNDRA tYCKS i aLLA fALL hA sTARTAT uTAN aTT fRÅGA mIG.
dOM hAR vÄL fÅTT iNSTRUKTIONER pRECIS sOM jAG.
vARFÖR vI mÅSTE sITTA i vARSIN kABIN fATTAR jAG iNTE hELLER.
vI kUNDE jU hA sKRIVIT dEN hÄR rESAN tILLSAMMANS!!
nÄR dOM hAR kÖRT oSS fRAM tILL pLANETEN sKALL jAG äLSKA iGEN!!!
¤
ciSOlia SinOMtid
ombord på en blogg
vi bygger vår bok
som speglar sin bild
i minnen från nu
vi väntar på tid
att inringa allt
men i slutet blir början ändå annorlunda
eMiliaN heMifråN
Vad jag gör ombord på den här bloggen...?
Hade tänkt komma vidare i mitt liv, äntligen släppa dörrhandtaget och kliva ut.
Men som vanligt letar jag ihjäl mig efter början till det som redan har varit.
Vill först veta orsaken till varför jag föddes när jag föddes.
Vissa dagar tror jag att döden kommer hinna ikapp mig innan jag kommer fram till Prag igen.
Andra dagar är jag övertygad om att varje liten förståelse bygger upp en gemensamt växande stad.
Somliga stunder drömmer jag om Rom, Nepali eller Paradis, men i verkligheten stannar jag helst av allt kvar i Sverige.
mARjonA AllsindAR
VAD GÖR JAG OMBORD PÅ BLOGGEN
DEN HÄRINGA UPPREPADE E.P.n
JAG MÅSTE SKRIVA
DRIVER MIG TILL VANSINNE ELLER UPPVAKNANDE
VI DANSAR RUNT DÖDEN
VEM AV MINA MARIONETTDOCKOR ÄR JAG
VILL VAKNA MEN INTE ÄNNU
teoDRöM tiDeRyMD
I fantasin finns den sannaste viljan att förstå livet.
Fantasierna förhåller sig till hela livet, alla aspekter samtidigt.
Livet är en enda evinnerlig spiral av fantiserande, av föreställningsförmåga.
Sålunda ämnar denna bloggbok fortsätta fantisera.
Det finns lagar som bestämmer hur vi fantiserar, men även dessa sker i någons fantasi.
Det är möjligt att man borde använda ordet "medvetande" isället för "fantasi".
Fast "fantasi" har än så länge den allra mest upplyftande klangen i mina öron.
ingEn längEsEn
Då Det Nu
Allt Nu Är
Kommer En Gång
Då Skall Så
Minnas Här Det
Vara Ett Nu
Är Nu Nu
SUSanni inUTi
Juni närmar sig på allvar nu.
Utanför fönstret simmar människor i ljusgrönaste glädje.
Jag ligger i min säng och kan inte vakna.
Ändå når fågelsången hit in och frälser mig; så jag måste.
Mitt strängaspel står i garderoben, men nyckeln har jag stoppat djupt in i livmodern.
Vem skulle egentligen vilja höra mig spela?
Om människorna ingår i min dröm så vågar jag aldrig vakna upp till ensamheten.
iRik kRinG
dET sKULLE jU bLI eN tEATER dET hÄR!
nU hAR jAG iNGEN aNING vART rAKETEN äR pÅ vÄG.......
dE aNDRA tYCKS i aLLA fALL hA sTARTAT uTAN aTT fRÅGA mIG.
dOM hAR vÄL fÅTT iNSTRUKTIONER pRECIS sOM jAG.
vARFÖR vI mÅSTE sITTA i vARSIN kABIN fATTAR jAG iNTE hELLER.
vI kUNDE jU hA sKRIVIT dEN hÄR rESAN tILLSAMMANS!!
nÄR dOM hAR kÖRT oSS fRAM tILL pLANETEN sKALL jAG äLSKA iGEN!!!
¤
23 maj 2007
om oss
¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤
Det var en gång en historia.
Vi satt och läste i skriften.
Den handlade om drömmar som red genom verkligheterna.
Vi hade kommit till den allomfattande tiden.
Där brinner skuggorna av ett osynligt ljus.
På omslaget fanns en spegel.
Vi sitter i skriften och minns att vi läser.
¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤
Det var en gång en historia.
Vi satt och läste i skriften.
Den handlade om drömmar som red genom verkligheterna.
Vi hade kommit till den allomfattande tiden.
Där brinner skuggorna av ett osynligt ljus.
På omslaget fanns en spegel.
Vi sitter i skriften och minns att vi läser.
¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤ ¤
22 maj 2007
såsom genom berättandet (...från ej längre till ännu.......)
ur essän "Den Berättade Tiden" av Paul Ricoeur
som återfinns i "Från Text Till Handling (en antologi om hermeneutik)":
" Den fråga jag skall försöka besvara är: På vilket sätt omvandlas den vardagliga erfarenheten av tiden - som föds ur vardagens handlande och lidande - när den silas genom berättelsens spektrum?
.......
Denna koppling är inget annat än spåret... ...Ett spår är alltså något närvarande som gäller för ett frånvarande förflutet. Hela spårets gåtfullhet ligger i detta. .......att följa ett spår är att genomföra en förmedling mellan passagens inte längre och märkets ännu.......
...så markerar användandet av dokument en skiljelinje mellan historia och fiktion...
Den historiska tiden är berättigad därför att den utgör en förbindelse mellan den upplevda tiden - i dess egenskap av dödlig tid - och den kosmiska tiden, som i sin oändlighet inte tar hänsyn till oss. Härigenom har vi börjat - men bara börjat - att ge ett poetiskt svar på tidens aporetik.
.......
Hur kan distansen i tid uppträda som genomlöpt, för att tala med Proust, som en distans som över-för, en Überlieferung? Kort sagt, hur kan en frånvaro, en skillnad eller en avvikelse fungera som ställföreträdare, hur kan det träda istället för det som idag är frånvarande och dött.......
.......Man har gjort narr av anspråket på en total återgivning och inte uppmärksammat den metaforiska innebörden av ordet såsom....... Att säga såsom, det innebär att se tingen som, i en metaforisk assimileringsrelation, i vilken både identitet och skillnad ingår. "
¤¤
...vidare ur förordet av Kemp & Kristensson till densamma essä-antologin (1986) kring Ricoeur:
".......vi berättar historier, som är uppdiktade eller som skett "i verkligheten", för att orientera vårt tidsliga liv, dvs handlingen: historien har en "handling" som angår oss som handlande människor när vi tillägnar oss det som berättas...
...Konflikten kommer, enligt Ricoeur, av att man inte har räknat med den tid som är grundvalen för både den vetenskapliga och den existentiella tiden. Denna grundläggande tid är just den historiska tiden... ...både något yttre, därför att den refererar till dagar, månader och år och därmed ursprungligen bygger på observationer av solen, månen och stjärnorna, och något inre, därför att den beräknas utifrån en händelse som tillerkänts stor mänsklig betydelse....... Vi glömmer emellertid ofta att vårt liv är historiskt, dvs att det både måste observeras utifrån och upplevas inifrån för att få mening."
¤¤
¤
Och Här Ur "Utöver Tolkningen - Hermeneutikens Betydelse"
[Oltre L'interpretazione; borde kanhända varit "Bortom Tolkningen"]; hursomhelst skriven av Gianni Vattimo (1994):
"...tycks den samtida hermeneutiken bara eller framför allt vara en teori som befriar förnuftet från ett beroende av det scientistiska objektivitetsidealet, men enbart för att bana väg för en kulturfilosofi vars gränser (och vars betydelse) till slut bleknar bort. När hermeneutiken, framför allt tack vare Heidegger, likviderat det metafysiska idealet om sanning som överensstämmelse, förser den religionen, ja till och med myten, med förnyad plausibilitet, helt oberoende av varje historiskt rättfärdigande i hegelsk tappning (som skulle betrakta dem som nödvändiga etapper i förnuftets utveckling.......).
Från denna synpunkt kan man, som ett annat tecken på att det hermeneutiska 'koine' sprider sig överallt, betrakta den i det senaste filosofiska skriftställeriet - åtminstone i det italienska, men inte bara - allt vanligare användningen av termer och begrepp från västerlandets mytologiska och religiösa tradition, vilka utan något explicit teoretiskt rättfärdigande tas upp igen utanför sitt ursprungliga sammanhang. ....... Denna tendens legitimeras ibland av att filosofin insett nödvändigheten av att föra en dialog med poesin - vilken alltså skulle fungera som medlare mellan den religiösa myten och det rationella tänkandet....... Ett annat motiv bakom spridningen av den mytologisk-religiös-poetiska terminologin i den samtida filosofiska prosan måste även sökas i den betydelse som modell eller bildrepertoar som psykoanalysen antagit: i sin jungska form talar den uttryckligen om polyteism; och de teorier som vill göra anspråk på andevetenskapernas värde talar inte sällan just om polyteism, i en bemärkelse som ligger ganska nära hermeneutiken uppfattad som kulturfilosofi. Till sist är det troligt att den hermeneutiska kritiken av det objektivistiska sanningsidealet leder till ett erkännande av varje språks väsentligen metaforiska karaktär, något som utgör ett tillräckligt skäl för att avstå från varje avsikt att reducera metaforerna (myten, poesin o.s.v.) till den "egentliga" diskursen, vilken skulle vara den som utmärker det filosofiska 'logos' (en position man uttryckligen möter hos "hermeneutiska" tänkare som Paul Ricoeur och Jacques Derrida). ......."
}¤¤{
som återfinns i "Från Text Till Handling (en antologi om hermeneutik)":
" Den fråga jag skall försöka besvara är: På vilket sätt omvandlas den vardagliga erfarenheten av tiden - som föds ur vardagens handlande och lidande - när den silas genom berättelsens spektrum?
.......
Denna koppling är inget annat än spåret... ...Ett spår är alltså något närvarande som gäller för ett frånvarande förflutet. Hela spårets gåtfullhet ligger i detta. .......att följa ett spår är att genomföra en förmedling mellan passagens inte längre och märkets ännu.......
...så markerar användandet av dokument en skiljelinje mellan historia och fiktion...
Den historiska tiden är berättigad därför att den utgör en förbindelse mellan den upplevda tiden - i dess egenskap av dödlig tid - och den kosmiska tiden, som i sin oändlighet inte tar hänsyn till oss. Härigenom har vi börjat - men bara börjat - att ge ett poetiskt svar på tidens aporetik.
.......
Hur kan distansen i tid uppträda som genomlöpt, för att tala med Proust, som en distans som över-för, en Überlieferung? Kort sagt, hur kan en frånvaro, en skillnad eller en avvikelse fungera som ställföreträdare, hur kan det träda istället för det som idag är frånvarande och dött.......
.......Man har gjort narr av anspråket på en total återgivning och inte uppmärksammat den metaforiska innebörden av ordet såsom....... Att säga såsom, det innebär att se tingen som, i en metaforisk assimileringsrelation, i vilken både identitet och skillnad ingår. "
¤¤
...vidare ur förordet av Kemp & Kristensson till densamma essä-antologin (1986) kring Ricoeur:
".......vi berättar historier, som är uppdiktade eller som skett "i verkligheten", för att orientera vårt tidsliga liv, dvs handlingen: historien har en "handling" som angår oss som handlande människor när vi tillägnar oss det som berättas...
...Konflikten kommer, enligt Ricoeur, av att man inte har räknat med den tid som är grundvalen för både den vetenskapliga och den existentiella tiden. Denna grundläggande tid är just den historiska tiden... ...både något yttre, därför att den refererar till dagar, månader och år och därmed ursprungligen bygger på observationer av solen, månen och stjärnorna, och något inre, därför att den beräknas utifrån en händelse som tillerkänts stor mänsklig betydelse....... Vi glömmer emellertid ofta att vårt liv är historiskt, dvs att det både måste observeras utifrån och upplevas inifrån för att få mening."
¤¤
¤
Och Här Ur "Utöver Tolkningen - Hermeneutikens Betydelse"
[Oltre L'interpretazione; borde kanhända varit "Bortom Tolkningen"]; hursomhelst skriven av Gianni Vattimo (1994):
"...tycks den samtida hermeneutiken bara eller framför allt vara en teori som befriar förnuftet från ett beroende av det scientistiska objektivitetsidealet, men enbart för att bana väg för en kulturfilosofi vars gränser (och vars betydelse) till slut bleknar bort. När hermeneutiken, framför allt tack vare Heidegger, likviderat det metafysiska idealet om sanning som överensstämmelse, förser den religionen, ja till och med myten, med förnyad plausibilitet, helt oberoende av varje historiskt rättfärdigande i hegelsk tappning (som skulle betrakta dem som nödvändiga etapper i förnuftets utveckling.......).
Från denna synpunkt kan man, som ett annat tecken på att det hermeneutiska 'koine' sprider sig överallt, betrakta den i det senaste filosofiska skriftställeriet - åtminstone i det italienska, men inte bara - allt vanligare användningen av termer och begrepp från västerlandets mytologiska och religiösa tradition, vilka utan något explicit teoretiskt rättfärdigande tas upp igen utanför sitt ursprungliga sammanhang. ....... Denna tendens legitimeras ibland av att filosofin insett nödvändigheten av att föra en dialog med poesin - vilken alltså skulle fungera som medlare mellan den religiösa myten och det rationella tänkandet....... Ett annat motiv bakom spridningen av den mytologisk-religiös-poetiska terminologin i den samtida filosofiska prosan måste även sökas i den betydelse som modell eller bildrepertoar som psykoanalysen antagit: i sin jungska form talar den uttryckligen om polyteism; och de teorier som vill göra anspråk på andevetenskapernas värde talar inte sällan just om polyteism, i en bemärkelse som ligger ganska nära hermeneutiken uppfattad som kulturfilosofi. Till sist är det troligt att den hermeneutiska kritiken av det objektivistiska sanningsidealet leder till ett erkännande av varje språks väsentligen metaforiska karaktär, något som utgör ett tillräckligt skäl för att avstå från varje avsikt att reducera metaforerna (myten, poesin o.s.v.) till den "egentliga" diskursen, vilken skulle vara den som utmärker det filosofiska 'logos' (en position man uttryckligen möter hos "hermeneutiska" tänkare som Paul Ricoeur och Jacques Derrida). ......."
}¤¤{
KÄLLORNA
För sju år sedan utspelade sig följande brev-dialog där jag undrar och en vän till mig svarar:
Detta tror jag faktiskt kan lösas med följande resonemang: Källan innehåller allt (bokstavligen). Nyckelordet här är synpunkt, i ordets ursprungliga betydelse, alltså en plats varifrån något betraktas. Källan innehåller alltså alla synpunkter (bokstavligen).
Själva "skapandet" av individuella medvetandeenheter (vi kan ju kalla dem monader) innebär att källan ger dessa en mer begränsad synpunkt än sin egen obegränsade. Enligt t.ex. Leibniz kan en specifik synpunkt bara innehas av en monad, det är "storleken" ("vidden") hos synpunkten som avgör vilken typ av monad vi har att göra med. Du och jag har t.ex. en betydligt större synpunkt än en myra, men inget annat skiljer oss åt egentligen.
Vid varje givet ögonblick är då summan av alla existerande synpunkter inklusive de som finns "inne i" (för tillfället "oskapade" i) källan lika med källan.
En intressant fråga blir då om källan faktiskt har avskiljt dessa monader (synpunkter) från sig själv eller ej. Logiskt sett kan den inte ha gjort det - källan måste hela tiden vara "hel". Vilket återigen talar för idén om existensens skenbarhet.
Detta kan i så fall lösas genom idén om att det finns flera källor, var och en av dem "allsmäktig". Källorna kan sedan tillsammans skapa mycket mer intressanta skenbarheter. Jag tycker själv att denna idé känns mer tilltalande än idén om enbart en källa.
¤
Om "källan" använder sig själv som "material" för att skapa materia,
då måste alla materiabitar vara av "samma natur" som källan - eller
hur ?
Om källan alltså är ursprunglig, d v s enhetlig och inte uppdelad, då
måste ett stycke som särskiljs från källan vara identiskt med varje
annat stycke som särskiljs därur.
Detta tror jag faktiskt kan lösas med följande resonemang: Källan innehåller allt (bokstavligen). Nyckelordet här är synpunkt, i ordets ursprungliga betydelse, alltså en plats varifrån något betraktas. Källan innehåller alltså alla synpunkter (bokstavligen).
Själva "skapandet" av individuella medvetandeenheter (vi kan ju kalla dem monader) innebär att källan ger dessa en mer begränsad synpunkt än sin egen obegränsade. Enligt t.ex. Leibniz kan en specifik synpunkt bara innehas av en monad, det är "storleken" ("vidden") hos synpunkten som avgör vilken typ av monad vi har att göra med. Du och jag har t.ex. en betydligt större synpunkt än en myra, men inget annat skiljer oss åt egentligen.
Vid varje givet ögonblick är då summan av alla existerande synpunkter inklusive de som finns "inne i" (för tillfället "oskapade" i) källan lika med källan.
En intressant fråga blir då om källan faktiskt har avskiljt dessa monader (synpunkter) från sig själv eller ej. Logiskt sett kan den inte ha gjort det - källan måste hela tiden vara "hel". Vilket återigen talar för idén om existensens skenbarhet.
Min logik är denna : Ur ett (ensamt) fenomen kan inte ett annat
(annorlunda) fenomen framavlas. Det krävs minst två (olika) fenomen
för att ett tredje (genom de förras relation) ska kunna uppstå.
Relationer är vad som skapar något nytt - relationer ligger till grund
för all skapelse överhuvudtaget.
Detta kan i så fall lösas genom idén om att det finns flera källor, var och en av dem "allsmäktig". Källorna kan sedan tillsammans skapa mycket mer intressanta skenbarheter. Jag tycker själv att denna idé känns mer tilltalande än idén om enbart en källa.
¤
21 maj 2007
Elva Allra ÖverVäldigandaste Styckena Musik ; upptäcka vecka 20-21
¤
11. TVÅ TUNGOR (har mitt hjärta
Två viljor har mitt sinn
Jag älskar dig för evigt
och jag blir aldrig din
Djupt ner i det röda mörkret
fick livet dubbel form
Där kuttrar det en duva
Där väser det en orm)
Sofia Karlsson
[musik: Finn Kalvik ; originallyrik: Inger Hagerup]
från Visor Från Vinden (-07)
(I Would Have Given You All Of My Heart
But That SomeOne Is Torn It Apart
And She's Taken Almost All That I Got
But If You Want I'll Try To Love Again
But Baby I Know
10. THE FIRST CUT IS THE DEEPEST
(Cause... She's Worst)
Cat Stevens
(born Steven Demetre Georgiou;
son of a swedish mother and greek father)
from New Masters (-69)
9. THE LITTLE SWALLOW [VLASTOVICKA]
She Has Arisen, Arisen, Arisen
She Has Flown Over Nine Little Fields
And Are You Still Asleep?
[Vstala, vstala, vstala
devet policek oblitala
a ty jeste spis?]
Olga Cerna & Jitka Cechova
(Musik: Bohuslav Martinu
Lyrik: Karel Jaromir Erben)
fra "Vier KinderLiedern und KinderReimen" (1932)
+
+
+
THE HIGH TOWER [VYSOKÁ VEZA]
Ah, Tower, Tower, High Tower
[Aj, veza, veza, vysoká veza]
I Lost A Little Feather, Running From My Beloved
[ztratil sem pérko, od milej beza]
And WhoEver Has Found It - Let Him Return It To Me
[A kdo ho nasel, nech mne ho vráti]
For My Beloved Will ReCompense Him Well
[sak mu milenka dobre zaplati]
from New Anthology [Nový Spalicek] (1942)
via MARTINU : Peach Blossom - The Orphan (and other songs) (-03)
(I Don't Want To Own The Key
To Some Ghostly Mansion Where Souls Are Set Free
I Don't Remember Where She Said She Would Be
Back In The City Or) 8. ON THE HIGH SEAS
Gordon Lightfoot
from Dream Street Rose (-80)
7. SEAGULL SUNDAY
(Your Happiness Is Hurting Me
Your Highness Overpowers Me
And I Want To be Alone)
Bridget St. John [Nigel Beresford, Bridget Saint John]
from Songs For The Gentle Man (-71)
6. STUPID GIRL
(You're Such A Beautiful Fish
Floppin' On The Summer Sand
Lookin' For The Wave You Missed
When Another One Is Close At Hand
nAnna-nAnna nAnna-nAnna nAnna-nAnna)
Neil Young & Crazy Horse
from ZUMA (-75)
(Vi besteg alla berg på mindre än en sekund,
segla' skeppen över haven utan att gå på grund
Det är aldrig du, det är alltid nån annan stackare som dör.
Och du sliter som ett lastdjur i Babylons trakt
Allt du lämnat bakom dig skall komma ikapp
Och det känns som om något skall hända inatt
Något är annorlunda mot förr
Jag hör hur) 5. MÖRKRET KNACKAR PÅ MIN DÖRR
Eldkvarn
från Svart Blogg (-07)
4. ROTE MELODIE
(Ich bin allein
Es sollt nicht sein
Mein Sohn stand bei den Russen)
[Friedrich Hollaender, Kurt Tucholsky]
en grammofonuppspelning med Gisela May
med levande medsång av Anna Westberg alias Karin Boye
i dansföreställningen KARINS KRIG, på Teater Trixter (-07)
(Outside The Street's On Fire, In A Real Death Waltz
Between What's Flesh And What's Fantasy)
3. Down In JUNGLE LAND
(Kids Flash Guitars Just Like Switch-Blades
Hustling For The Record Machine)
Bruce Springsteen & The E Street Band
from Hammersmith Odeon, London '75 [Live]
origin on Born To Run (-75)
(...We Relive In Seagull's Pages...
...Allow Other Skylines To Hold You...
...Relayer, All The Passion Spent On One Cross)
2. THE REMEMBERING - HIGH THE MEMORY
Yes (Jon Anderson and friends)
from Tales From The Topographic Oceans (-74)
(He Who Knows Love Knows Who You Are)
1 A). STAR OF SIRIUS
(Again Renewed By The Vessels Of Isis
You're Ready To Fly)
1 Z). SHADOW OF THE HIEROPHANT
Steve Hackett (guitarist of Genesis)
with the voice of Phil Collins
with the voice of Sally Oldfield
from Voyage Of The Acolyte (-75)
¤
11. TVÅ TUNGOR (har mitt hjärta
Två viljor har mitt sinn
Jag älskar dig för evigt
och jag blir aldrig din
Djupt ner i det röda mörkret
fick livet dubbel form
Där kuttrar det en duva
Där väser det en orm)
Sofia Karlsson
[musik: Finn Kalvik ; originallyrik: Inger Hagerup]
från Visor Från Vinden (-07)
(I Would Have Given You All Of My Heart
But That SomeOne Is Torn It Apart
And She's Taken Almost All That I Got
But If You Want I'll Try To Love Again
But Baby I Know
10. THE FIRST CUT IS THE DEEPEST
(Cause... She's Worst)
Cat Stevens
(born Steven Demetre Georgiou;
son of a swedish mother and greek father)
from New Masters (-69)
9. THE LITTLE SWALLOW [VLASTOVICKA]
She Has Arisen, Arisen, Arisen
She Has Flown Over Nine Little Fields
And Are You Still Asleep?
[Vstala, vstala, vstala
devet policek oblitala
a ty jeste spis?]
Olga Cerna & Jitka Cechova
(Musik: Bohuslav Martinu
Lyrik: Karel Jaromir Erben)
fra "Vier KinderLiedern und KinderReimen" (1932)
+
+
+
THE HIGH TOWER [VYSOKÁ VEZA]
Ah, Tower, Tower, High Tower
[Aj, veza, veza, vysoká veza]
I Lost A Little Feather, Running From My Beloved
[ztratil sem pérko, od milej beza]
And WhoEver Has Found It - Let Him Return It To Me
[A kdo ho nasel, nech mne ho vráti]
For My Beloved Will ReCompense Him Well
[sak mu milenka dobre zaplati]
from New Anthology [Nový Spalicek] (1942)
via MARTINU : Peach Blossom - The Orphan (and other songs) (-03)
(I Don't Want To Own The Key
To Some Ghostly Mansion Where Souls Are Set Free
I Don't Remember Where She Said She Would Be
Back In The City Or) 8. ON THE HIGH SEAS
Gordon Lightfoot
from Dream Street Rose (-80)
7. SEAGULL SUNDAY
(Your Happiness Is Hurting Me
Your Highness Overpowers Me
And I Want To be Alone)
Bridget St. John [Nigel Beresford, Bridget Saint John]
from Songs For The Gentle Man (-71)
6. STUPID GIRL
(You're Such A Beautiful Fish
Floppin' On The Summer Sand
Lookin' For The Wave You Missed
When Another One Is Close At Hand
nAnna-nAnna nAnna-nAnna nAnna-nAnna)
Neil Young & Crazy Horse
from ZUMA (-75)
(Vi besteg alla berg på mindre än en sekund,
segla' skeppen över haven utan att gå på grund
Det är aldrig du, det är alltid nån annan stackare som dör.
Och du sliter som ett lastdjur i Babylons trakt
Allt du lämnat bakom dig skall komma ikapp
Och det känns som om något skall hända inatt
Något är annorlunda mot förr
Jag hör hur) 5. MÖRKRET KNACKAR PÅ MIN DÖRR
Eldkvarn
från Svart Blogg (-07)
4. ROTE MELODIE
(Ich bin allein
Es sollt nicht sein
Mein Sohn stand bei den Russen)
[Friedrich Hollaender, Kurt Tucholsky]
en grammofonuppspelning med Gisela May
med levande medsång av Anna Westberg alias Karin Boye
i dansföreställningen KARINS KRIG, på Teater Trixter (-07)
(Outside The Street's On Fire, In A Real Death Waltz
Between What's Flesh And What's Fantasy)
3. Down In JUNGLE LAND
(Kids Flash Guitars Just Like Switch-Blades
Hustling For The Record Machine)
Bruce Springsteen & The E Street Band
from Hammersmith Odeon, London '75 [Live]
origin on Born To Run (-75)
(...We Relive In Seagull's Pages...
...Allow Other Skylines To Hold You...
...Relayer, All The Passion Spent On One Cross)
2. THE REMEMBERING - HIGH THE MEMORY
Yes (Jon Anderson and friends)
from Tales From The Topographic Oceans (-74)
(He Who Knows Love Knows Who You Are)
1 A). STAR OF SIRIUS
(Again Renewed By The Vessels Of Isis
You're Ready To Fly)
1 Z). SHADOW OF THE HIEROPHANT
Steve Hackett (guitarist of Genesis)
with the voice of Phil Collins
with the voice of Sally Oldfield
from Voyage Of The Acolyte (-75)
¤
20 maj 2007
till mitten kommen av din levnads vandring
¤
idag kom du fram till mitten av livet
här som tvivel och tro väger lika tunga
oro och mod drar i samma tråd
du stannade och såg dig i varenda korridor
ja, vilsnare än nu blev du aldrig
ej åter dina blickar gick åt lika många håll
DÄR MINNENA STRÅLAR LIKA STARKA SOM FRAMTIDENS SKUGGA
du står blyg och förmår ej säga två ord
sedan talar du så självklart som om världen var ditt rum
ty vart ditt liv kom att bära sin utgång - det måste din vilja bestämma nu
så du aldrig blev kvarglömd mitt i detta livet
så du hinner komma ut
innan allting här har tagit slut
¤
idag kom du fram till mitten av livet
här som tvivel och tro väger lika tunga
oro och mod drar i samma tråd
du stannade och såg dig i varenda korridor
ja, vilsnare än nu blev du aldrig
ej åter dina blickar gick åt lika många håll
DÄR MINNENA STRÅLAR LIKA STARKA SOM FRAMTIDENS SKUGGA
du står blyg och förmår ej säga två ord
sedan talar du så självklart som om världen var ditt rum
ty vart ditt liv kom att bära sin utgång - det måste din vilja bestämma nu
så du aldrig blev kvarglömd mitt i detta livet
så du hinner komma ut
innan allting här har tagit slut
¤
19 maj 2007
sköna människor
¤¤¤¤¤¤¤
Den här våren är människor vackrare än jag sett förut. De har förstås jämt varit vackra, men jag tittar efter lite mer nu. Känns fullt tillräckligt att gå genom stan bara för att iaktta allt och alla. Måste inte fotografera, men vill gärna börja göra det igen, på riktigt nu. Kan också se ännu mer fulhet än förut, men genom den lyser skönheten allt starkare igenom.
¤¤¤¤¤¤¤
Den här våren är människor vackrare än jag sett förut. De har förstås jämt varit vackra, men jag tittar efter lite mer nu. Känns fullt tillräckligt att gå genom stan bara för att iaktta allt och alla. Måste inte fotografera, men vill gärna börja göra det igen, på riktigt nu. Kan också se ännu mer fulhet än förut, men genom den lyser skönheten allt starkare igenom.
¤¤¤¤¤¤¤
18 maj 2007
Sanning + Lögn = SANT...?
I dokusåpan MULLVADEN (den enda jag varit sjukligt nyfiken att följa, därsom alla spelar mullvadar i informationskriget om vem som är den äkta infiltratören) beskrev en av deltagarna ljugandets ultimata metodik:
"Det går mycket bättre om man nästan lurar sig själv också, så är det lättare att göra en bortförklaring till de andra och göra det trovärdigt. "
En annan iakktog denna sanning:
"En bra lögn innehåller väldigt stor mängd sanning."
Det fina med en bra sanning, däremot, är att den innehåller ingen lögn alls!
Eller gör den...? Ett par procent...?
Varför skall jag börja sabotera den fina insikten meddetsamma...!? ;)
Sanningen är helt sann.
Hur vi skall kunna se sanningen har alltid varit en annan fråga.
Människan, eller i varje fall jag, förefaller hysa tendensen att inringa allting genom uteslutningsmetoden [falsifiering som Popper kallade det].
Är det ett fruktbart eller destruktivt fokus??
Kanske måste vi fortsätta ägna oss åt lögner, öva oss i ljugandets dimensioner [för att få kännedom INifrån problemets kärna]
...........för att sedermera lära oss UTifrån genomskåda det som ej var sant... ej är sant.
Intesant!?
Att misstro och betvivla det som uppenbart tycks sant, det kan skada förmågan att hålla sig till sanningen.
Men att låta bli att betvivla det som uppenbart tycks sant, det kan göra att man fastnar och aldrig kommer att nå sanningen...........
Det viktiga är emellertid att vi har sanningen som ständig målsättning.
Och tron som positiv drivkraft...!
Tvivlet som kreativt motstånd...!!
Harmoni genom konflikt...!!!
För utan det idealet kommer vi ju ännu mindre någon vart...!?!
¤
"Det går mycket bättre om man nästan lurar sig själv också, så är det lättare att göra en bortförklaring till de andra och göra det trovärdigt. "
En annan iakktog denna sanning:
"En bra lögn innehåller väldigt stor mängd sanning."
Det fina med en bra sanning, däremot, är att den innehåller ingen lögn alls!
Eller gör den...? Ett par procent...?
Varför skall jag börja sabotera den fina insikten meddetsamma...!? ;)
Sanningen är helt sann.
Hur vi skall kunna se sanningen har alltid varit en annan fråga.
Människan, eller i varje fall jag, förefaller hysa tendensen att inringa allting genom uteslutningsmetoden [falsifiering som Popper kallade det].
Är det ett fruktbart eller destruktivt fokus??
Kanske måste vi fortsätta ägna oss åt lögner, öva oss i ljugandets dimensioner [för att få kännedom INifrån problemets kärna]
...........för att sedermera lära oss UTifrån genomskåda det som ej var sant... ej är sant.
Intesant!?
Att misstro och betvivla det som uppenbart tycks sant, det kan skada förmågan att hålla sig till sanningen.
Men att låta bli att betvivla det som uppenbart tycks sant, det kan göra att man fastnar och aldrig kommer att nå sanningen...........
Det viktiga är emellertid att vi har sanningen som ständig målsättning.
Och tron som positiv drivkraft...!
Tvivlet som kreativt motstånd...!!
Harmoni genom konflikt...!!!
För utan det idealet kommer vi ju ännu mindre någon vart...!?!
¤
17 maj 2007
återerinran av något helt nytt
¤
ibland när jag går förbi ett främmande fönster
och minns en glimt av hur det faktiskt ser ut därinne
att någon finns som lever sitt liv i det rummet
ett liv som jag inte känner till...
...då känns det som jag just har kommit hit
ja, just har landat på den här planeten
rest bort från mitt förra liv och skall bosätta mig i den nya staden
* * * * * * *
ibland när vi suttit och samtalat längre än på mycket länge
när lampljuset tér sig så gåtfullt
därsom sinnena nått sin högre klarhet
fastän tankarna irrar i strimman mellan majskymning och junigryning
då inser jag att jag missat hela livet
att vi likafullt håller allt i våra händer
ty livet skall börja nu
* * * * * * *
livet är för kort för att bara levas en gång
jag måste leva minst två gånger
den tredje gången skall jag bygga en utblickspunkt, en akademisk kvart,
en syntetisk brygga för en marionettör
därifrån kan jag vända och vrida på mina liv hur länge jag vill
ända tills jag bestämmer att få tältet färdigt
beboeligt för fler än mig
¤¤¤¤¤¤¤
ibland när jag går förbi ett främmande fönster
och minns en glimt av hur det faktiskt ser ut därinne
att någon finns som lever sitt liv i det rummet
ett liv som jag inte känner till...
...då känns det som jag just har kommit hit
ja, just har landat på den här planeten
rest bort från mitt förra liv och skall bosätta mig i den nya staden
* * * * * * *
ibland när vi suttit och samtalat längre än på mycket länge
när lampljuset tér sig så gåtfullt
därsom sinnena nått sin högre klarhet
fastän tankarna irrar i strimman mellan majskymning och junigryning
då inser jag att jag missat hela livet
att vi likafullt håller allt i våra händer
ty livet skall börja nu
* * * * * * *
livet är för kort för att bara levas en gång
jag måste leva minst två gånger
den tredje gången skall jag bygga en utblickspunkt, en akademisk kvart,
en syntetisk brygga för en marionettör
därifrån kan jag vända och vrida på mina liv hur länge jag vill
ända tills jag bestämmer att få tältet färdigt
beboeligt för fler än mig
¤¤¤¤¤¤¤
16 maj 2007
Var Finns Fantasins Gränser...?
ur Surrealismens (första) Manifest
av André Breton (1924)
en betraktelse med många bottnar
" Så hårt prövas tron på livet, på det mest osäkra i livet, alltså på det verkliga livet, att den till sist går förlorad. Människan, denna oförbätterliga drömmare, får för varje dag allt svårare att fördra sitt öde och vankar plågad bland de ting hon blivit tvungen att nyttja... .......Om hon har någon klarsynthet kvar, kan hon inte göra annat än vända tillbaka till sin barndom, som, hur lemlästad den än blivit av dressörer, ändå inte bryter sin förtrollning över henne. Befriad från varje tvång vi känner till anar hon en möjlighet att kunna leva flera liv samtidigt, och i den illusionen blir människan rotfast; hon vill numera bara känna det flyktiga, det oerhört lätta i allting. Det finns barn som varje morgon går ut utan oro.
....... ....... .......
Att slå fantasin i bojor, även om det gällde det som man vulgärt kallar lyckan, det är att avskära sig från vår djupaste rättrådighet. Endast fantasin ger mig besked om vad som kan ske, och det räcker för att upphäva det förfärliga förbudet en smula; det räcker också för att jag skall överlämna mig åt fantasin utan fruktan att misstaga mig (som om man kunde taga mera miste). Var börjar fantasin bli skadlig, och var slutar den andliga säkerheten? Möjligheten att gå vilse ger kanske vår själ en möjlighet att råka på det goda? ....... Rädslan att bli vansinnig skall inte få oss att låta fantasins flagga stanna på halv stång. Det är nu dags att inleda en process mot realismen.......
...........
Jag tror på den framtida upplösningen av de två till synes så motsägelsefulla tillstånd som drömmen och verkligheten utgör, tror på deras upplösning i en sorts absolut verklighet, en öververklighet (surréalité), om man kan säga så. Min föresats är att erövra den, men jag är säker på att aldrig lyckas; ändå är jag alltför ointresserad av min egen död för att inte tänka mig in i glädjen av ett sådant besittningstagande. "
¤
av André Breton (1924)
en betraktelse med många bottnar
" Så hårt prövas tron på livet, på det mest osäkra i livet, alltså på det verkliga livet, att den till sist går förlorad. Människan, denna oförbätterliga drömmare, får för varje dag allt svårare att fördra sitt öde och vankar plågad bland de ting hon blivit tvungen att nyttja... .......Om hon har någon klarsynthet kvar, kan hon inte göra annat än vända tillbaka till sin barndom, som, hur lemlästad den än blivit av dressörer, ändå inte bryter sin förtrollning över henne. Befriad från varje tvång vi känner till anar hon en möjlighet att kunna leva flera liv samtidigt, och i den illusionen blir människan rotfast; hon vill numera bara känna det flyktiga, det oerhört lätta i allting. Det finns barn som varje morgon går ut utan oro.
....... ....... .......
Att slå fantasin i bojor, även om det gällde det som man vulgärt kallar lyckan, det är att avskära sig från vår djupaste rättrådighet. Endast fantasin ger mig besked om vad som kan ske, och det räcker för att upphäva det förfärliga förbudet en smula; det räcker också för att jag skall överlämna mig åt fantasin utan fruktan att misstaga mig (som om man kunde taga mera miste). Var börjar fantasin bli skadlig, och var slutar den andliga säkerheten? Möjligheten att gå vilse ger kanske vår själ en möjlighet att råka på det goda? ....... Rädslan att bli vansinnig skall inte få oss att låta fantasins flagga stanna på halv stång. Det är nu dags att inleda en process mot realismen.......
...........
Jag tror på den framtida upplösningen av de två till synes så motsägelsefulla tillstånd som drömmen och verkligheten utgör, tror på deras upplösning i en sorts absolut verklighet, en öververklighet (surréalité), om man kan säga så. Min föresats är att erövra den, men jag är säker på att aldrig lyckas; ändå är jag alltför ointresserad av min egen död för att inte tänka mig in i glädjen av ett sådant besittningstagande. "
¤
15 maj 2007
FÖRVÄNTAN
Varför känns det sällan intressant att säga/göra det som någon förväntar sig att man ska säga/göra, ja, just det som någon går och väntar på att man ska säga/göra??
Är det för att det känns mycket roligare att överraska?!?
Att ge betygelser på kärlek när den andre säger/tänker "Varför visar du inte att du älskar mig!?", är som att söka tala från hjärtat med journalister som stuckit upp en fruktansvärd mikrofon i käften på en. Det blir inte helt naturligt.
Visst, utsattheten är kanhända nödvändig för att man överhuvudtaget skall minnas att låta bli att glömma bort att klargöra den kärlek som man känner inom sig. Inte desto mindre - KRÄVER en kärleksförklaring ej snarast att man ger den med hjälp av fler redskap än själva känslan ifråga!?
För en tjej känns det kanske så att om killen sitter som på nålar och iakttar varje signal som må avslöja hennes attraktion, så känns det som "bara för mycket" att visa intresse just då, hur gärna hon än skulle vilja gå honom till mötes. Hon har väl tillräckligt med att hantera själva uppmärksamheten, och smaka på vilka känslor den skänker.
Om jag hade en son och han mest av allt önskade sig en krigsarmé i födelsedagspresent, så skulle det - trots att jag vill göra honom lycklig - ta emot att ge honom just det. Särskilt om han har skrivit ned det på en önskelista. Det är ju som att gåvan EJ KOMMER FRÅN MIG - att min gåva blott skulle bli en förlängning av hans redan uttalade tanke. Jag vill ju ge honom något som HAN INTE VISSTE att han helst av allt i världen ville ha (åtminstone som han inte föreställde sig just då).
När jag omedelbart gick till J:s mottagning i somras, så var det med känslan och tanken att jag ville överraska (såväl mig själv som mina vänner) med att faktiskt undersöka saken. Och jag blev knappast besviken. Nu förefaller det emellertid inte bättre än att jag måste invänta läget där alla (inklusive jag) har givit upp hoppet om att en försumlig idiot som jag någonsin skall fortsätta på den tråden. DÅ FÖRST kan jag skrida till verket med liv och lust!
Ty än så länge går jag bara runt och tänker på att jag skall gå dit igen, och på att jag inte har tid (för allting annat som jag inte heller har tillräckligt med tid för...) Trots att det U berättar om mötena med J stadigt ökar på min genuina nyfikenhet, ja både över hur det går för U och att personligen dra nytta av dessa möjligheter, så tar själva tanken på att jag FÖRVÄNTAS gå dit emot för själva handlandet.
(Observera - det behöver inte ens finnas en sådan ihärdig förväntan, vare sig från mig själv eller andra människor vars viljor/kunskaper/upplevelser jag värdesätter - det räcker med att jag går omkring och tänker att det borde göra det.)
Samma sak gäller uteslutande för all plan- och schema-läggning jag försökt mig på. Finns en kravlik förväntan där sedan ett bra tag innan det är dags för handling, så blir det "bara för mycket" med att dessutom faktiskt handla. Sammalunda med att söka genomföra ett intimt möte i verkligheten med en kvinna jag redan börjat gå runt och drömma om.
Jag anser att somliga krav är bra och måste ställas, men att det uppenbarligen blir problem om man i sin föreställningsvärld förhåller sig till prövningarna på fel sätt, vilket man lätt gör om man ser dem som krav.
¤
Är det för att det känns mycket roligare att överraska?!?
Att ge betygelser på kärlek när den andre säger/tänker "Varför visar du inte att du älskar mig!?", är som att söka tala från hjärtat med journalister som stuckit upp en fruktansvärd mikrofon i käften på en. Det blir inte helt naturligt.
Visst, utsattheten är kanhända nödvändig för att man överhuvudtaget skall minnas att låta bli att glömma bort att klargöra den kärlek som man känner inom sig. Inte desto mindre - KRÄVER en kärleksförklaring ej snarast att man ger den med hjälp av fler redskap än själva känslan ifråga!?
För en tjej känns det kanske så att om killen sitter som på nålar och iakttar varje signal som må avslöja hennes attraktion, så känns det som "bara för mycket" att visa intresse just då, hur gärna hon än skulle vilja gå honom till mötes. Hon har väl tillräckligt med att hantera själva uppmärksamheten, och smaka på vilka känslor den skänker.
Om jag hade en son och han mest av allt önskade sig en krigsarmé i födelsedagspresent, så skulle det - trots att jag vill göra honom lycklig - ta emot att ge honom just det. Särskilt om han har skrivit ned det på en önskelista. Det är ju som att gåvan EJ KOMMER FRÅN MIG - att min gåva blott skulle bli en förlängning av hans redan uttalade tanke. Jag vill ju ge honom något som HAN INTE VISSTE att han helst av allt i världen ville ha (åtminstone som han inte föreställde sig just då).
När jag omedelbart gick till J:s mottagning i somras, så var det med känslan och tanken att jag ville överraska (såväl mig själv som mina vänner) med att faktiskt undersöka saken. Och jag blev knappast besviken. Nu förefaller det emellertid inte bättre än att jag måste invänta läget där alla (inklusive jag) har givit upp hoppet om att en försumlig idiot som jag någonsin skall fortsätta på den tråden. DÅ FÖRST kan jag skrida till verket med liv och lust!
Ty än så länge går jag bara runt och tänker på att jag skall gå dit igen, och på att jag inte har tid (för allting annat som jag inte heller har tillräckligt med tid för...) Trots att det U berättar om mötena med J stadigt ökar på min genuina nyfikenhet, ja både över hur det går för U och att personligen dra nytta av dessa möjligheter, så tar själva tanken på att jag FÖRVÄNTAS gå dit emot för själva handlandet.
(Observera - det behöver inte ens finnas en sådan ihärdig förväntan, vare sig från mig själv eller andra människor vars viljor/kunskaper/upplevelser jag värdesätter - det räcker med att jag går omkring och tänker att det borde göra det.)
Samma sak gäller uteslutande för all plan- och schema-läggning jag försökt mig på. Finns en kravlik förväntan där sedan ett bra tag innan det är dags för handling, så blir det "bara för mycket" med att dessutom faktiskt handla. Sammalunda med att söka genomföra ett intimt möte i verkligheten med en kvinna jag redan börjat gå runt och drömma om.
Jag anser att somliga krav är bra och måste ställas, men att det uppenbarligen blir problem om man i sin föreställningsvärld förhåller sig till prövningarna på fel sätt, vilket man lätt gör om man ser dem som krav.
¤
14 maj 2007
Master MirrorMind hos Frisörskorna
¤
Här har vi en för minst sjätte gången omknådad historia, som jag skrattleende återkommit till varje gång det är dags att gå och klippa sig. Har aldrig fått till ett riktigt bra slut på den, förmodligen ej heller nu....... Nå, det är själva atmosfären, språket, fantasin och situationen som som vanligt i mina "berättelser" betyder åtskilligt mer än intrigen.
{}
En muskotdoftande måndag i maj befinner sig Master MirrorMind i frisérsalongen. Där sitter mastern personligen, ensam tillsammans med fjorton frisörskor i page, samtliga koreanskor. Salongen har en ohyggligt mysig atmosfär, överbelamrad med orangea tapetblommor och hungriga rakapparater. Master MirrorMind har bokat in sju av sina allra mest dyrbara timmar, i syfte att låta ansa sin mysteriösa mustasch. Det hela måste ske i all hemlighet. För fönstren har man hängt vaxade duschdrapperier hela morgonen. Ingen frisörska får sedan en ledig sekund. Speglarna måste oavbrutet putsas. Parfymeringsvätskorna måste oförtrutet sprutas. Hela inredningen måste ideligen omförflyttas. Ty mastern får ej förargas, nej, icke under några villkor får han tråkas ut. I transistorradion spelas nätta trumvirvlar och raffinerade riff. IT'S A STRANGE STRANGE WORLD WE LIVE IN, MASTER JACK! Krukväxterna svänger nyfiket med i tongångarna. Låten är en liten pärla ifrån sextiosex, eller om det var sextionio. Frisörskorna klipper i luften med saxarna i takt. Allesammans småskrattar och svassar omkring på tå i orangeblommiga arbetsklänningar. YOU TAUGHT ME ALL I KNOW AND I'LL NEVER LOOK BACK. På bestämda intervall måste man studsa högt och länge. I annat fall vägrar Master MirrorMind att sitta still. Då flaxar han livsfarligt med sina mustascher. Då glömmer han att saxarna är av det mest exakta, sydkoreanska snittet. Då måste frisörskorna smeka hans blodsprängda tinningar med sina bröst och ta in honom en stund i hårstruten. Därinne har man monterat in ett självbläddrande motorcykel-magasin, ett gammalt nummer med världens mest originella modeller, så att mastern skall återfå lite självförtroende. YOU'RE A VERY STRANGE MAN AND I THANK YOU, MASTER JACK!
När Master MirrorMind tittar ut på nytt får han syn på sin världsberömda mustasch i några speglar som han icke lagt märke till innan. Dessa dolda reflektionsytor hänger liksom inuti de vanliga spegelbilderna, långt därinne i själva vinklarna mellan deras avsmalnande konturer. På det hela taget ser första etappen utmärkt ut. Inte ett hårstrå på fel ställe! Spotlightsen glimmar i de blankpolerade tvättfaten. Däri speglar mastern sitt mycket religiösa leende. Han är sällsamt nöjd nu. Var och en av frisörskorna är minst lika supersöt som någon av de andra. Ingen är över tjugosex år fyllda - det är minimikrav för mastern.
YOU TOOK A CURRENT RIBBON FROM OUT OF THE SKY
AND TAUGHT ME HOW TO USE IT AS THE YEARS WENT BY
Sångerskan Jill gör sitt bästa för att låta på samma gång nonchalant och uppmuntrande. Sarkasmen kommer inte riktigt fram, om den nu ens finns där. Stundtals försvinner melodin i surrningarna från någon av alla polisongputsarna. Master MirrorMind sitter nu bakåtstruken i den elektroniska galonfåtöljen och får sin kindmuskulatur förbestyrd av vårfuktiga läppar. Strax slappnar han av maximalt och behöver inte tänka en enda oönskad emotion i hela universum. Mustaschens astralfält har redan funnit en relation med masterns öron. Han hör nakna fåglar. Den mest erfarna frisörskan markerar med känslolösa nålar när masterns allra kärleksfullaste nerver visar sin existens.
TO TIE UP ALL YOUR PROBLEMS AND MAKE THEM LOOK NEAT
AND THEN TO SELL THEM TO THE PEOPLE IN THE STREET
Master MirrorMind vet helhjärtat att man kan manipulera fram människors sannaste viljor. Det sker genom Sirius-strålning, som mastern personligen varit ett av essen i att utveckla. Få har sådan kontroll som mastern över mänsklighetens mest förvirrande fantasier. Samtliga hans besök utomlands har resulterat i närmare en miljon nya medvetenheter. Som en konsekvens av hans enorma ansvar kräver Master MirrorMind med jämna mellanrum att saxarnas antal skall räknas igenom. Om någon skulle saknas kan mastern få bestående hallucinationer, som i sin tur kan skada hans medmänniskor. Och det är det sista mastern har för avsikt.
I SAW RIGHT THROUGH THE WAY YOU STARTED TEACHING ME NOW
SO SOMEDAY SOON YOU COULD GET TO USE ME SOMEHOW
Ingen av frisörskorna tror egentligen att några parapsykologiska förmågor bor hos Master MirrorMinds mustasch. Den är precis som alla andra mäns. Men de tycker om att låtsas just det som han fantiserar att de önskar att han vill. När man hissar upp mastern ännu en halvmeter i fåtöljen får han nästan utlösning av saligaste lycka.
I THANK YOU VERY MUCH, AND THOUGH YOU'VE BEEN VERY KIND
I'D BETTER MOVE ALONG BEFORE YOU CHANGE MY MIND
Master MirrorMind iakttar tidpunkten i en av salongens innersta spegelbilder. 17.05 skall behandlingen vara klar. 19.07 skall han befinna sig högst upp bland klippmassiven i Katmandu, för att leda årets konferrens om Sirius-strålning. Utanför salongsrutorna skallrar masterns privata swingoplan på hiskeligt låg höjd. Det skallrar i rytm med de rakapparater som gör en sista översikt av ögonbrynen. Vid närmare eftertanke hinner han inte ta risken att bli sedd på väg ut till planet. Så Master MirrorMind är i full färd med att komma fram till en smartare lösning.
YOU TAUGHT ME ALL THOSE THINGS THE WAY YOU'D LIKE THEM TO BE
BUT I'D LIKE TO SEE WHEATER PEOPLE AGREE
Med en rask illusion för Master MirrorMind den allra sötaste frisörskans öra mot sin frilagda mun. Oändligt generöst viskar han henne en djup kunskap. Hon nickar imponerad med sin nordkoreanska nacke, alltmedan korallhalsbandet rullar religiöst under masterns välvilliga knogar. Så placerar han den andra handen ombord på frisörskans lår. Sirius-strålningen fortplantas fortare än någonsin. Den lilla kvinnan sjunker ihop mot skyddsskynket över mästarens mage. De övriga tretton märker ingenting. De äro oförtrutligen sysselsatta med duschningar, putsningar, piruetter och saxräkning. Den tredje handen lägger så Master MirrorMind mot kattungens hjärta. Hon spinner som bomull.
IT'S ALL VERY INT'RESTING, THE WAY YOU DISGUISE
BUT I LIKE TO SEE THE WORLD THROUGH MY OWN EYES
Före frisörskan hunnit väckas upp till den fysiska, fiktiva salongen igen, har Master MirrorMind fällt ner hårstrutens sanna fantasi över dem bägge. På eget bevåg kopplar han på den allra skönaste varmluften och låter drömmarnas verkliga andedräkt knådas en extra omgång. Alldeles strax har man med ett enda samlag försvunnit in i fläktsystemet och ut genom slussarna till världsgåtans stormöga. På andra sidan orgasmen återfinns Katmandu, och där kliver man tillsammans iland, precis lagom till första föredraget. Frisörskan vet inte vad hon skall tro.
YOU'RE A VERY STRANGE MAN - AREN'T YOU? - MASTER JACK!
¤
Här har vi en för minst sjätte gången omknådad historia, som jag skrattleende återkommit till varje gång det är dags att gå och klippa sig. Har aldrig fått till ett riktigt bra slut på den, förmodligen ej heller nu....... Nå, det är själva atmosfären, språket, fantasin och situationen som som vanligt i mina "berättelser" betyder åtskilligt mer än intrigen.
{}
En muskotdoftande måndag i maj befinner sig Master MirrorMind i frisérsalongen. Där sitter mastern personligen, ensam tillsammans med fjorton frisörskor i page, samtliga koreanskor. Salongen har en ohyggligt mysig atmosfär, överbelamrad med orangea tapetblommor och hungriga rakapparater. Master MirrorMind har bokat in sju av sina allra mest dyrbara timmar, i syfte att låta ansa sin mysteriösa mustasch. Det hela måste ske i all hemlighet. För fönstren har man hängt vaxade duschdrapperier hela morgonen. Ingen frisörska får sedan en ledig sekund. Speglarna måste oavbrutet putsas. Parfymeringsvätskorna måste oförtrutet sprutas. Hela inredningen måste ideligen omförflyttas. Ty mastern får ej förargas, nej, icke under några villkor får han tråkas ut. I transistorradion spelas nätta trumvirvlar och raffinerade riff. IT'S A STRANGE STRANGE WORLD WE LIVE IN, MASTER JACK! Krukväxterna svänger nyfiket med i tongångarna. Låten är en liten pärla ifrån sextiosex, eller om det var sextionio. Frisörskorna klipper i luften med saxarna i takt. Allesammans småskrattar och svassar omkring på tå i orangeblommiga arbetsklänningar. YOU TAUGHT ME ALL I KNOW AND I'LL NEVER LOOK BACK. På bestämda intervall måste man studsa högt och länge. I annat fall vägrar Master MirrorMind att sitta still. Då flaxar han livsfarligt med sina mustascher. Då glömmer han att saxarna är av det mest exakta, sydkoreanska snittet. Då måste frisörskorna smeka hans blodsprängda tinningar med sina bröst och ta in honom en stund i hårstruten. Därinne har man monterat in ett självbläddrande motorcykel-magasin, ett gammalt nummer med världens mest originella modeller, så att mastern skall återfå lite självförtroende. YOU'RE A VERY STRANGE MAN AND I THANK YOU, MASTER JACK!
När Master MirrorMind tittar ut på nytt får han syn på sin världsberömda mustasch i några speglar som han icke lagt märke till innan. Dessa dolda reflektionsytor hänger liksom inuti de vanliga spegelbilderna, långt därinne i själva vinklarna mellan deras avsmalnande konturer. På det hela taget ser första etappen utmärkt ut. Inte ett hårstrå på fel ställe! Spotlightsen glimmar i de blankpolerade tvättfaten. Däri speglar mastern sitt mycket religiösa leende. Han är sällsamt nöjd nu. Var och en av frisörskorna är minst lika supersöt som någon av de andra. Ingen är över tjugosex år fyllda - det är minimikrav för mastern.
YOU TOOK A CURRENT RIBBON FROM OUT OF THE SKY
AND TAUGHT ME HOW TO USE IT AS THE YEARS WENT BY
Sångerskan Jill gör sitt bästa för att låta på samma gång nonchalant och uppmuntrande. Sarkasmen kommer inte riktigt fram, om den nu ens finns där. Stundtals försvinner melodin i surrningarna från någon av alla polisongputsarna. Master MirrorMind sitter nu bakåtstruken i den elektroniska galonfåtöljen och får sin kindmuskulatur förbestyrd av vårfuktiga läppar. Strax slappnar han av maximalt och behöver inte tänka en enda oönskad emotion i hela universum. Mustaschens astralfält har redan funnit en relation med masterns öron. Han hör nakna fåglar. Den mest erfarna frisörskan markerar med känslolösa nålar när masterns allra kärleksfullaste nerver visar sin existens.
TO TIE UP ALL YOUR PROBLEMS AND MAKE THEM LOOK NEAT
AND THEN TO SELL THEM TO THE PEOPLE IN THE STREET
Master MirrorMind vet helhjärtat att man kan manipulera fram människors sannaste viljor. Det sker genom Sirius-strålning, som mastern personligen varit ett av essen i att utveckla. Få har sådan kontroll som mastern över mänsklighetens mest förvirrande fantasier. Samtliga hans besök utomlands har resulterat i närmare en miljon nya medvetenheter. Som en konsekvens av hans enorma ansvar kräver Master MirrorMind med jämna mellanrum att saxarnas antal skall räknas igenom. Om någon skulle saknas kan mastern få bestående hallucinationer, som i sin tur kan skada hans medmänniskor. Och det är det sista mastern har för avsikt.
I SAW RIGHT THROUGH THE WAY YOU STARTED TEACHING ME NOW
SO SOMEDAY SOON YOU COULD GET TO USE ME SOMEHOW
Ingen av frisörskorna tror egentligen att några parapsykologiska förmågor bor hos Master MirrorMinds mustasch. Den är precis som alla andra mäns. Men de tycker om att låtsas just det som han fantiserar att de önskar att han vill. När man hissar upp mastern ännu en halvmeter i fåtöljen får han nästan utlösning av saligaste lycka.
I THANK YOU VERY MUCH, AND THOUGH YOU'VE BEEN VERY KIND
I'D BETTER MOVE ALONG BEFORE YOU CHANGE MY MIND
Master MirrorMind iakttar tidpunkten i en av salongens innersta spegelbilder. 17.05 skall behandlingen vara klar. 19.07 skall han befinna sig högst upp bland klippmassiven i Katmandu, för att leda årets konferrens om Sirius-strålning. Utanför salongsrutorna skallrar masterns privata swingoplan på hiskeligt låg höjd. Det skallrar i rytm med de rakapparater som gör en sista översikt av ögonbrynen. Vid närmare eftertanke hinner han inte ta risken att bli sedd på väg ut till planet. Så Master MirrorMind är i full färd med att komma fram till en smartare lösning.
YOU TAUGHT ME ALL THOSE THINGS THE WAY YOU'D LIKE THEM TO BE
BUT I'D LIKE TO SEE WHEATER PEOPLE AGREE
Med en rask illusion för Master MirrorMind den allra sötaste frisörskans öra mot sin frilagda mun. Oändligt generöst viskar han henne en djup kunskap. Hon nickar imponerad med sin nordkoreanska nacke, alltmedan korallhalsbandet rullar religiöst under masterns välvilliga knogar. Så placerar han den andra handen ombord på frisörskans lår. Sirius-strålningen fortplantas fortare än någonsin. Den lilla kvinnan sjunker ihop mot skyddsskynket över mästarens mage. De övriga tretton märker ingenting. De äro oförtrutligen sysselsatta med duschningar, putsningar, piruetter och saxräkning. Den tredje handen lägger så Master MirrorMind mot kattungens hjärta. Hon spinner som bomull.
IT'S ALL VERY INT'RESTING, THE WAY YOU DISGUISE
BUT I LIKE TO SEE THE WORLD THROUGH MY OWN EYES
Före frisörskan hunnit väckas upp till den fysiska, fiktiva salongen igen, har Master MirrorMind fällt ner hårstrutens sanna fantasi över dem bägge. På eget bevåg kopplar han på den allra skönaste varmluften och låter drömmarnas verkliga andedräkt knådas en extra omgång. Alldeles strax har man med ett enda samlag försvunnit in i fläktsystemet och ut genom slussarna till världsgåtans stormöga. På andra sidan orgasmen återfinns Katmandu, och där kliver man tillsammans iland, precis lagom till första föredraget. Frisörskan vet inte vad hon skall tro.
YOU'RE A VERY STRANGE MAN - AREN'T YOU? - MASTER JACK!
¤
13 maj 2007
Psykiskt Projicerade Föreställningar
posthumt publicerat
¤¤¤
¤¤
¤
Carl Gustav Jung har ordet, ur "En modern myt angående ting som synas på himmelen" (1958):
"Slutsatsen är: Man ser faktiskt något, men man vet inte vad. Det är till och med svårt, ja nästan omöjligt, att göra sig en riktig föreställning om dessa objekt, ty de uppför sig inte som kroppar utan är tyngdlösa som tankar. Det har hittills inte funnits några otvivelaktiga bevis för den fysiska existensen av ufon....... .......Som psykolog saknar jag medel och metoder för att kunna bidra med användbart material angående frågan om ufonas fysiska existens. Således kan jag endast ta mig an den - otvivelaktigt existerande - psykiska aspekten och kommer nedan att nästan uteslutande befatta mig med de psykiska följdföreteelserna."
Jag gillar Jungs ödmjukhet, denna försiktighet parad med öppenhet. Ändå undrar jag varför många lärda män inte ställer frågorna om det okändas natur lite längre ut på sin metafysiska spets. Jung konstaterar ju: "De uppför sig inte som kroppar". Så - varför överhuvudtaget förmoda den psykiska upplevelsen såsom en följd av fysiskt förmedlade sinnesintryck...? Må vara korrekta eller förvrängda... Tänk ifall det psykiska elementet är själva DET - ja, att känslorna och/eller tankarna utgör UFOts faktiska existensform....... Man talar då om psykiska projektioner, att våra medvetanden blir en sorts filmduk för utifrånkommande tankevirus. Inre bilder och minnen skulle ha blivit "inplanterade". Fast varför tala om dem som "mind viruses" o dyl...? Tänk om det snarare rör sig om godhjärtade bilder, en sorts hjälpsändningar....... Tror man att ens vetenskapliga, kritiska blick redan är såld för all framtid om man försöker föreställa sig den möjligheten...?
¤
¤¤
¤¤¤
¤¤¤
¤¤
¤
Carl Gustav Jung har ordet, ur "En modern myt angående ting som synas på himmelen" (1958):
"Slutsatsen är: Man ser faktiskt något, men man vet inte vad. Det är till och med svårt, ja nästan omöjligt, att göra sig en riktig föreställning om dessa objekt, ty de uppför sig inte som kroppar utan är tyngdlösa som tankar. Det har hittills inte funnits några otvivelaktiga bevis för den fysiska existensen av ufon....... .......Som psykolog saknar jag medel och metoder för att kunna bidra med användbart material angående frågan om ufonas fysiska existens. Således kan jag endast ta mig an den - otvivelaktigt existerande - psykiska aspekten och kommer nedan att nästan uteslutande befatta mig med de psykiska följdföreteelserna."
Jag gillar Jungs ödmjukhet, denna försiktighet parad med öppenhet. Ändå undrar jag varför många lärda män inte ställer frågorna om det okändas natur lite längre ut på sin metafysiska spets. Jung konstaterar ju: "De uppför sig inte som kroppar". Så - varför överhuvudtaget förmoda den psykiska upplevelsen såsom en följd av fysiskt förmedlade sinnesintryck...? Må vara korrekta eller förvrängda... Tänk ifall det psykiska elementet är själva DET - ja, att känslorna och/eller tankarna utgör UFOts faktiska existensform....... Man talar då om psykiska projektioner, att våra medvetanden blir en sorts filmduk för utifrånkommande tankevirus. Inre bilder och minnen skulle ha blivit "inplanterade". Fast varför tala om dem som "mind viruses" o dyl...? Tänk om det snarare rör sig om godhjärtade bilder, en sorts hjälpsändningar....... Tror man att ens vetenskapliga, kritiska blick redan är såld för all framtid om man försöker föreställa sig den möjligheten...?
¤
¤¤
¤¤¤
nollställd embryonaut eller nollställningsbar hybridonaut...?
posthumt publicerat
¤¤¤
¤¤
¤
ur Tillbaka Till Stjärnorna (1970) av Erich von Däniken:
"Dessa forskningar och undersökningar hör hemma i det vidsträckta forskningsområde som skulle kunna kallas cyborgforskningen (förkortning av "cybernetisk organism"). Den tyske fysikern och cybernetikern Herbert W Franke har vid samtal med mig framfört en idé som än så länge kan förefalla rent fantastisk, nämligen att vi under kommande decennier skulle kunna sända ut rymdskepp utan astronauter på färder till främmande planeter och låta dem utforska världsalltet på spaning efter utomjordiska intelligenser. Rymdpatruller utan astronauter? Franke räknar med att de elektroniska apparaturer som används skall ledas av en från människokroppen helt skild hjärna. Denna ensamhjärna skulle fungera som rymdskeppets ordercentral, förvarad i en näringsvätska som kontinuerligt måste tillsättas friskt blod. Enligt Franke borde hjärnan av ett ofött barn ägna sig allra bäst för att utvecklas till en sådan uppgift, eftersom en sådan hjärna i lugn och ro - helt ostörd av tankeprocesser - skulle kunna lagra de normer och informationer som krävs för de speciella uppgifterna under en sådan rymdfärd. En så preparerad hjärna skulle inte ha något som helst medvetande om sin "mänsklighet". Som Herbert W Franke uttrycker det: "Känslor och upprördhet av den typ vi upplever skulle vara helt främmande för en sådan cyborg...........""
Varför skulle en lägre grad av medvetande och erfarenhet vara att föredra framför en högre grad av medvetande och erfarenhet? (Alltså borträknat hjärnans fysiska åldrande = en fråga som skall vara löst före utfärden.) Det är en sak om det enbart gäller ren informationslagring, men en annan sak om det gäller att uppfatta världen, selektera intrycken, för att inte tala om att vidarebefordra och beordra på ett bra sätt.
Jag är övertygad om att den lämpligaste "hjärnan" är en som kan känna mänsklighetens alla känslor, tänka mänsklighetens alla tankar, men dessutom förmår bortse från dessa känslo- och tankeprocesser när så är relevant - ja, förmår VÄLJA med vilken sorts "fördomar" [förförståelse] man iakttar universum i varje givet ögonblick. Med andra ord inget embryo - såvida det inte rör sig om ett blivande underbarn med god förmåga att använda erfarenheter från tidigare inkarnationer (men jag vet icke om Franke eller Däniken räknar med de termerna).
¤
¤¤
¤¤¤
¤¤¤
¤¤
¤
ur Tillbaka Till Stjärnorna (1970) av Erich von Däniken:
"Dessa forskningar och undersökningar hör hemma i det vidsträckta forskningsområde som skulle kunna kallas cyborgforskningen (förkortning av "cybernetisk organism"). Den tyske fysikern och cybernetikern Herbert W Franke har vid samtal med mig framfört en idé som än så länge kan förefalla rent fantastisk, nämligen att vi under kommande decennier skulle kunna sända ut rymdskepp utan astronauter på färder till främmande planeter och låta dem utforska världsalltet på spaning efter utomjordiska intelligenser. Rymdpatruller utan astronauter? Franke räknar med att de elektroniska apparaturer som används skall ledas av en från människokroppen helt skild hjärna. Denna ensamhjärna skulle fungera som rymdskeppets ordercentral, förvarad i en näringsvätska som kontinuerligt måste tillsättas friskt blod. Enligt Franke borde hjärnan av ett ofött barn ägna sig allra bäst för att utvecklas till en sådan uppgift, eftersom en sådan hjärna i lugn och ro - helt ostörd av tankeprocesser - skulle kunna lagra de normer och informationer som krävs för de speciella uppgifterna under en sådan rymdfärd. En så preparerad hjärna skulle inte ha något som helst medvetande om sin "mänsklighet". Som Herbert W Franke uttrycker det: "Känslor och upprördhet av den typ vi upplever skulle vara helt främmande för en sådan cyborg...........""
Varför skulle en lägre grad av medvetande och erfarenhet vara att föredra framför en högre grad av medvetande och erfarenhet? (Alltså borträknat hjärnans fysiska åldrande = en fråga som skall vara löst före utfärden.) Det är en sak om det enbart gäller ren informationslagring, men en annan sak om det gäller att uppfatta världen, selektera intrycken, för att inte tala om att vidarebefordra och beordra på ett bra sätt.
Jag är övertygad om att den lämpligaste "hjärnan" är en som kan känna mänsklighetens alla känslor, tänka mänsklighetens alla tankar, men dessutom förmår bortse från dessa känslo- och tankeprocesser när så är relevant - ja, förmår VÄLJA med vilken sorts "fördomar" [förförståelse] man iakttar universum i varje givet ögonblick. Med andra ord inget embryo - såvida det inte rör sig om ett blivande underbarn med god förmåga att använda erfarenheter från tidigare inkarnationer (men jag vet icke om Franke eller Däniken räknar med de termerna).
¤
¤¤
¤¤¤
Den Introvert Tänkande Typen
Återigen känner jag igen mig själv väldigt väl i dessa Carl Gustav Jungs utmålanden av den introvert tänkande typen (i kontrast till den extravert tänkande typen).
Trots att det är mycket vetenskapligt beskrivet, kan jag ändå inte låta bli att le hjärtligt som åt en romanfigur. Tycker mig skymta många smulor humor i Jungs knastertorra, supermedvetna iakttagelser -
- eller så är jag bara glad att se hur min egen roll ser ut (eller har sett ut ännu mer förut, eller ibland mer än någonsin ser ut mer och mer nu.......) Ja, försöker bli av med de mest ahumana, ofruktsamma dragen och ta vara på det mänskligt fruktbara som ändå måste finnas här.
Alltså från "Psykologiska Typer" (ursprungligen publicerad 1921):
"Han är en dålig lärare, eftersom han i undervisningen ständigt tänker över själva ämnet och inte nöjer sig med dess framställning."
"Hur klar hans tankars struktur än är för honom, så är han inte alls klar över var och hur dom hör samman med den verkliga världen. Han kan endast med svårighet finna sig i antagandet, att det som är klart för honom själv inte också är klart för alla andra. Hans stil tyngs vanligen av alla möjliga tillägg, reservationer, förbehåll och tvivel, som härrör från hans betänkligheter."
"Även om han inte ryggar tillbaka från någon fara när han bygger ut sin idévärld och aldrig avstår från att tänka en tanke för att den skulle vara farlig, omstörtande, kättersk eller sårande, överfalls han likväl av den största ängslan om han måste förvandla sin tanke till yttre verklighet. Det går emot hans beräkning."
"Även om han skickar ut sina tankar i världen, gör han det inte som en omtänksam mor skickar ut sina barn, utan han släpper bara ut dem och förargar sig våldsamt om dom inte banar sig väg av egen kraft."
"Han är ett lätt offer för ärelystna kvinnor som förstår att utnyttja hans aningslöshet i praktiska ting, eller också utvecklas han till en misantropisk ungkarl med ett barnahjärta. Hans beteende är ofta tafatt, eller pinsamt pedantiskt för att inte väcka uppseende, eller också uppträder han frapperande sorglöst, barnsligt naivt."
"Han märker inte om han på omvägar utplundras och skadas i sitt praktiska liv, ty förhållandet till objektet är för honom sekundärt och han är omedveten om den objektiva värderingen av sina prestationer. Medan han tänker ut sina problem så långt som möjligt, blir dom alltmer komplicerade och han fastnar därför i alla möjliga betänkligheter."
"Därigenom uppträder visserligen föreställningar av otaliga möjligheter, men ingen av dem förverkligas någonsin, och till slut skapas bilder som inte längre uttrycker någon yttre verklighet utan nu bara är symboler för det absolut ovetbara. Därav blir detta tänkande mystiskt och precis lika ofruktbart som ett tänkande som endast rör sig inom ramen för objektiva fakta."
"På samma sätt som den rent empiriska anhopningen av fakta förlamar tanken och förkväver meningen, visar det introverta tänkandet en riskabel tendens att tvinga in fakta i den bild det gjort upp eller att rentav ignorera dem för att kunna utveckla sin fantasibild."
"...inriktningen på objektet, saknas nästan helt hos honom liksom hos varje introvert typ. Om objektet är en människa, så känner denna människa tydligt att hon endast betyder något på ett negativt sätt: i lindrigare fall är hon medveten om att vara överflödig, men en extremare typ känner hon sig som ett störande påhäng."
"Allt hos honom har en tendens att försvinna och dölja sig."
"Liksom det extraverta tänkandet sjunker ned på en nivå av rena framställningar av fakta, förflyktigas det introverta tänkandet till framställningar av det som inte kan framställas, som till och med ligger bortom alla bilder."
"Darwin ger sig ut på den objektiva verklighetens vida fält, Kant förbehåller sig en kritik av kunskapen över huvud. Tar vi istället Cuvier som exempel och ställer honom gentemot Nietzsche skärper vi motsatserna ännu mer."
"Ifråga om upptäckten av nya fakta är detta tänkande huvudsakligen av indirekt värde, genom att det i första hand förmedlar nya åsikter snarare än kännedom om nya fakta. Det skapar frågeställningar och teorier, det öppnar utblickar och inblickar, men inför fakta visar det ett reserverat förhållningssätt."
"Vad som ter sig viktigast för det är istället utvecklingen och framställningen av den subjektiva idén, av den ursprungliga symboliska bilden som dunkelt står fram för dess inre syn."
"Det vill se hur yttre fakta passar in i ramen för dess idé, och den skapande kraften hos detta tänkande visar sig när det faktiskt skapar en idé som, trots att den inte låg i de yttre fakta ändå är det bästa abstrakta uttrycket för dem."
"Den introverta typens tänkande är positivt och syntetiskt i utvecklandet av idéer, som i stigande grad närmar sig urbildernas eviga giltighet. Men när deras samband med den objektiva erfarenheten försvagas, blir de mytologiska och är inte längre giltiga för den samtida situationen. Därför är detta tänkande endast värdefullt för hans samtida så länge som det står i ett påtagligt och begripligt samband med samtidens kända fakta."
¤
Trots att det är mycket vetenskapligt beskrivet, kan jag ändå inte låta bli att le hjärtligt som åt en romanfigur. Tycker mig skymta många smulor humor i Jungs knastertorra, supermedvetna iakttagelser -
- eller så är jag bara glad att se hur min egen roll ser ut (eller har sett ut ännu mer förut, eller ibland mer än någonsin ser ut mer och mer nu.......) Ja, försöker bli av med de mest ahumana, ofruktsamma dragen och ta vara på det mänskligt fruktbara som ändå måste finnas här.
Alltså från "Psykologiska Typer" (ursprungligen publicerad 1921):
"Han är en dålig lärare, eftersom han i undervisningen ständigt tänker över själva ämnet och inte nöjer sig med dess framställning."
"Hur klar hans tankars struktur än är för honom, så är han inte alls klar över var och hur dom hör samman med den verkliga världen. Han kan endast med svårighet finna sig i antagandet, att det som är klart för honom själv inte också är klart för alla andra. Hans stil tyngs vanligen av alla möjliga tillägg, reservationer, förbehåll och tvivel, som härrör från hans betänkligheter."
"Även om han inte ryggar tillbaka från någon fara när han bygger ut sin idévärld och aldrig avstår från att tänka en tanke för att den skulle vara farlig, omstörtande, kättersk eller sårande, överfalls han likväl av den största ängslan om han måste förvandla sin tanke till yttre verklighet. Det går emot hans beräkning."
"Även om han skickar ut sina tankar i världen, gör han det inte som en omtänksam mor skickar ut sina barn, utan han släpper bara ut dem och förargar sig våldsamt om dom inte banar sig väg av egen kraft."
"Han är ett lätt offer för ärelystna kvinnor som förstår att utnyttja hans aningslöshet i praktiska ting, eller också utvecklas han till en misantropisk ungkarl med ett barnahjärta. Hans beteende är ofta tafatt, eller pinsamt pedantiskt för att inte väcka uppseende, eller också uppträder han frapperande sorglöst, barnsligt naivt."
"Han märker inte om han på omvägar utplundras och skadas i sitt praktiska liv, ty förhållandet till objektet är för honom sekundärt och han är omedveten om den objektiva värderingen av sina prestationer. Medan han tänker ut sina problem så långt som möjligt, blir dom alltmer komplicerade och han fastnar därför i alla möjliga betänkligheter."
"Därigenom uppträder visserligen föreställningar av otaliga möjligheter, men ingen av dem förverkligas någonsin, och till slut skapas bilder som inte längre uttrycker någon yttre verklighet utan nu bara är symboler för det absolut ovetbara. Därav blir detta tänkande mystiskt och precis lika ofruktbart som ett tänkande som endast rör sig inom ramen för objektiva fakta."
"På samma sätt som den rent empiriska anhopningen av fakta förlamar tanken och förkväver meningen, visar det introverta tänkandet en riskabel tendens att tvinga in fakta i den bild det gjort upp eller att rentav ignorera dem för att kunna utveckla sin fantasibild."
"...inriktningen på objektet, saknas nästan helt hos honom liksom hos varje introvert typ. Om objektet är en människa, så känner denna människa tydligt att hon endast betyder något på ett negativt sätt: i lindrigare fall är hon medveten om att vara överflödig, men en extremare typ känner hon sig som ett störande påhäng."
"Allt hos honom har en tendens att försvinna och dölja sig."
"Liksom det extraverta tänkandet sjunker ned på en nivå av rena framställningar av fakta, förflyktigas det introverta tänkandet till framställningar av det som inte kan framställas, som till och med ligger bortom alla bilder."
"Darwin ger sig ut på den objektiva verklighetens vida fält, Kant förbehåller sig en kritik av kunskapen över huvud. Tar vi istället Cuvier som exempel och ställer honom gentemot Nietzsche skärper vi motsatserna ännu mer."
"Ifråga om upptäckten av nya fakta är detta tänkande huvudsakligen av indirekt värde, genom att det i första hand förmedlar nya åsikter snarare än kännedom om nya fakta. Det skapar frågeställningar och teorier, det öppnar utblickar och inblickar, men inför fakta visar det ett reserverat förhållningssätt."
"Vad som ter sig viktigast för det är istället utvecklingen och framställningen av den subjektiva idén, av den ursprungliga symboliska bilden som dunkelt står fram för dess inre syn."
"Det vill se hur yttre fakta passar in i ramen för dess idé, och den skapande kraften hos detta tänkande visar sig när det faktiskt skapar en idé som, trots att den inte låg i de yttre fakta ändå är det bästa abstrakta uttrycket för dem."
"Den introverta typens tänkande är positivt och syntetiskt i utvecklandet av idéer, som i stigande grad närmar sig urbildernas eviga giltighet. Men när deras samband med den objektiva erfarenheten försvagas, blir de mytologiska och är inte längre giltiga för den samtida situationen. Därför är detta tänkande endast värdefullt för hans samtida så länge som det står i ett påtagligt och begripligt samband med samtidens kända fakta."
¤
11 maj 2007
När Började Det Finnas Andra Liv i Universum.......?
¤
ur I Skuggan Av Framtiden (Modernitetens idéhistoria) av Sven-Eric Liedman (1997):
" Idén om varelser på främmande himlakroppar börjar förvisso inte med den heliocentriska revolutionen - den tog bara en ny vändning då. Vissa grekiska filosofer, som Epikuros kring år 300 före vår tidräkning, hade den. Till och med rymdresor är ett klassiskt motiv. Lukianos, en författare som levde under andra århundradet efter år 0, skildrar i sin "Sanna historia" både en månresa och ett interplanetariskt krig.
Det var i första hand aristotelismen med sin radikala åtskillnad mellan jordens sfär och andra delar av världsalltet som red spärr mot idéer om liv i universum. När aristotelismen under högmedeltiden förmäldes med kristna föreställningar om livets ofullkomlighet och syndfullhet blev låset mot rymdfantasier dubbelt. Renässanshumanisterna med sin klassiska orientering kunde snarare se jordens belägenhet i universum som ett tecken på människans höghet och storhet. Å andra sidan lockade inte heller en sådan världsbild till fantasier om vad som kan finnas i universums mer perifiera delar.
Det var med den copernikanska revolutionen som vägen åter öppnades för rymdfantasier i den stora stilen. Copernicus hade visserligen inte själv något att säga i saken utan det var först Kepler [se vidare under kommentar] som började tala om liv på andra planeter. Hans utgångspunkt är i våra ögon egendomlig: som den platonske mystiker han var såg han själva himlakropparna som levande och intelligenta väsen.......
Under 1600- och 1700-talen blev både rymdresor - vanligtvis begränsade till månen - och utläggningar om liv på andra planeter en genre i sig... ...Kant var som vi redan sett inne på tankar om intelligenta varelser i olika stadier av utveckling i avlägsna hörn av det enorma och ständigt växande världsallt som han föreställde sig.
Det var inte bara den nya astronomin som präglade de gängse bilderna av universum. Lika viktig, åtminstone när det gällde rymdresefantasierna, var upptäckten av tomrummet. Det hade tillhört den aristoteliska fysikens grunder att "naturen avskyr tomrum". Den italienske fysikern Evangelista Torricelli, lärjunge till Galileo, lyckades visa att antagandet var fel... ...Ännu för Kepler hade resan till himlakropparna kunnat tillryggaläggas i luftfyllt rum, låt vara att själva drivmedlet var trolldomskraft. Nu visade det sig att luften hölls fast av jorden själv, och någonstans uppe i det blå tog den slut.......
...Den bok där Kepler framför allt lät sin fantasi spela heter Somnium. Det är ett verk omgivet av flera lager skyddande fiktion. Som titeln säger rör det sig om en dröm, och i drömmen får himlakropparna nya namn. Kepler arbetade med Somnium under en stor del av sitt liv. Som ung student i Tübingen skrev han år 1593 en avhandling där han sökte visa hur himlakropparnas rörelser skulle te sig från månen. Det var ett försök att stärka den copernikanska världsbildens trovärdighet. Men hans lärare var en benhård anticopernican och vägrade släppa fram avhandlingen. Långt senare, 1609, när Kepler blivit kejserlig astronom i Prag, tog han på nytt upp arbetet och utvecklade då den fiktiva ramen. Det gjorde inte teserna mer aptitliga för den gamla ordningens bevarare. Men Kepler gav inte tappt... "
¤
ur I Skuggan Av Framtiden (Modernitetens idéhistoria) av Sven-Eric Liedman (1997):
" Idén om varelser på främmande himlakroppar börjar förvisso inte med den heliocentriska revolutionen - den tog bara en ny vändning då. Vissa grekiska filosofer, som Epikuros kring år 300 före vår tidräkning, hade den. Till och med rymdresor är ett klassiskt motiv. Lukianos, en författare som levde under andra århundradet efter år 0, skildrar i sin "Sanna historia" både en månresa och ett interplanetariskt krig.
Det var i första hand aristotelismen med sin radikala åtskillnad mellan jordens sfär och andra delar av världsalltet som red spärr mot idéer om liv i universum. När aristotelismen under högmedeltiden förmäldes med kristna föreställningar om livets ofullkomlighet och syndfullhet blev låset mot rymdfantasier dubbelt. Renässanshumanisterna med sin klassiska orientering kunde snarare se jordens belägenhet i universum som ett tecken på människans höghet och storhet. Å andra sidan lockade inte heller en sådan världsbild till fantasier om vad som kan finnas i universums mer perifiera delar.
Det var med den copernikanska revolutionen som vägen åter öppnades för rymdfantasier i den stora stilen. Copernicus hade visserligen inte själv något att säga i saken utan det var först Kepler [se vidare under kommentar] som började tala om liv på andra planeter. Hans utgångspunkt är i våra ögon egendomlig: som den platonske mystiker han var såg han själva himlakropparna som levande och intelligenta väsen.......
Under 1600- och 1700-talen blev både rymdresor - vanligtvis begränsade till månen - och utläggningar om liv på andra planeter en genre i sig... ...Kant var som vi redan sett inne på tankar om intelligenta varelser i olika stadier av utveckling i avlägsna hörn av det enorma och ständigt växande världsallt som han föreställde sig.
Det var inte bara den nya astronomin som präglade de gängse bilderna av universum. Lika viktig, åtminstone när det gällde rymdresefantasierna, var upptäckten av tomrummet. Det hade tillhört den aristoteliska fysikens grunder att "naturen avskyr tomrum". Den italienske fysikern Evangelista Torricelli, lärjunge till Galileo, lyckades visa att antagandet var fel... ...Ännu för Kepler hade resan till himlakropparna kunnat tillryggaläggas i luftfyllt rum, låt vara att själva drivmedlet var trolldomskraft. Nu visade det sig att luften hölls fast av jorden själv, och någonstans uppe i det blå tog den slut.......
...Den bok där Kepler framför allt lät sin fantasi spela heter Somnium. Det är ett verk omgivet av flera lager skyddande fiktion. Som titeln säger rör det sig om en dröm, och i drömmen får himlakropparna nya namn. Kepler arbetade med Somnium under en stor del av sitt liv. Som ung student i Tübingen skrev han år 1593 en avhandling där han sökte visa hur himlakropparnas rörelser skulle te sig från månen. Det var ett försök att stärka den copernikanska världsbildens trovärdighet. Men hans lärare var en benhård anticopernican och vägrade släppa fram avhandlingen. Långt senare, 1609, när Kepler blivit kejserlig astronom i Prag, tog han på nytt upp arbetet och utvecklade då den fiktiva ramen. Det gjorde inte teserna mer aptitliga för den gamla ordningens bevarare. Men Kepler gav inte tappt... "
¤
SOLPORT
kort från Cortona, en gammal stad i mittersta Italien
¤
Det var en gång en dörr som aldrig någonsin hade blivit öppnad. Dörren fanns mitt i en urgammal stad, bland miljarder liknande dörrar. Men just denna dörr hade ingen gått in igenom. Ingen hade heller kommit ut. I varje fall aldrig såvitt ugglan Origo hade sett - och Origo såg precis allting med sina tolv huvuden och tjugofyra ögon, där han satt sömnlös i klocktornet mitt i staden. Titt som tätt iakttog ugglan hur människofigurer gick in i gränden där dörren fanns. Men man försvann alltid in genom någon av de andra sex dörrarna - aldrig denna sjunde. Inte ens Satan gjorde det. Hon brukade smyga in i gränden varje gång hon skulle byta trosor. Andfådd stannade hon vid stentröskeln och rotade under sina kjolar. De första hundra gångerna hade Satan sett ut att klura en god stund över vad som kunde finnas innanför dörren ifråga. Varför vågade hon helt enkelt inte testa handtaget!? Kunde där månne stå något i stil med KÄRLEKENS HUS på brevlådan? Riktigt så detaljerat sträckte sig ej Origos synförmåga. Emellertid på senaste tiden hade Satan börjat ringla sig längs stuprännan. Däruppe hade hon fått syn på ett obegripligt sken som gnistrade inifrån fönstergluggarna. Dessa gluggar återfanns särdeles högt upp, många metrar ovanför dörren. Satan kände sig hemskt törstig att få svälja lite mer av det sällsamt starka skenet. Hon trodde att hon då äntligen skulle begripa varför ljuset var så lockande. Origo för sin del hade redan en teori om vad skenet bestod i. Han anade att det måste vara Gud som tittade ut. Säker på sin sak var ugglan dock icke. Ty varför skulle Gud hålla hus i en halvskymd gränd, när han kunde bott i Origos eget torn? Nå, förmodligen var det för att människofigurerna skulle få anstränga sig att finna Gud. Om ej deras nyfikenhet sattes på djupare prövning, skulle de ha glömt Gud dagen efter. En vacker försommarkväll beslöt sig Satan slutligen för att söka öppna dörren och lägga beslag på det gåtfulla ljuset därinnanför. Så hon bytte till sina favorit-trosor och kammade håret med en kvist rosentaggar. Därpå fick hon för sig att spana in genom gluggarna en sista gång, för att riktigt fyllas av den avgörande lustimpulsen. Men bäst hon hängde där i rännan dök en människofigur upp nere i gränden. Han såg inte Satan, strök bara raka vägen fram till den sjunde DÖRREN. Där knackade han på!
[.......fortsättning följer...........?]
¤
FÄRGFLÄCK
¤
Det var en gång en färgfläck. Den fanns på ett köksbord, men var så liten så man knappt kunde se vilken färg den var. En liten syster kikade och upptäckte att fläcken var gul. En stor bror tittade också och märkte att det inte gick att avgöra, men om den var något så var det grön - inte gul. En mamma menade att fläcken hade ingen särskild färg. Sedan ställde hon sig och stekte pannkakor. En pappa ropade från ett helt annat rum att fläcken innehöll alla färger i hela universum. Den stora brodern kollade i flera minuter nu, men kunde inte upptäcka alla de färgerna - än mindre gult. Den lilla systern hade blivit hemskt ledsen, för det gula fanns ju faktiskt där. Det hade hon sett, och det var det som betydde något. Minst av allt kunde hon se ingen särskild färg - än mindre grönt. När hon började grina och tårarna trillade ned på bordet, hade fläcken snart blivit alldeles genomskinlig och var sedan försvunnen. Men då meddelade mamman att pannkakorna var färdiga. Pappan kom in och observerade färgfläcken en god stund. Javisst, visst var den gul - det såg man ju klart! Den lilla systern bankade pappan i huvudet med sin kritask.
¤
Det var en gång en färgfläck. Den fanns på ett köksbord, men var så liten så man knappt kunde se vilken färg den var. En liten syster kikade och upptäckte att fläcken var gul. En stor bror tittade också och märkte att det inte gick att avgöra, men om den var något så var det grön - inte gul. En mamma menade att fläcken hade ingen särskild färg. Sedan ställde hon sig och stekte pannkakor. En pappa ropade från ett helt annat rum att fläcken innehöll alla färger i hela universum. Den stora brodern kollade i flera minuter nu, men kunde inte upptäcka alla de färgerna - än mindre gult. Den lilla systern hade blivit hemskt ledsen, för det gula fanns ju faktiskt där. Det hade hon sett, och det var det som betydde något. Minst av allt kunde hon se ingen särskild färg - än mindre grönt. När hon började grina och tårarna trillade ned på bordet, hade fläcken snart blivit alldeles genomskinlig och var sedan försvunnen. Men då meddelade mamman att pannkakorna var färdiga. Pappan kom in och observerade färgfläcken en god stund. Javisst, visst var den gul - det såg man ju klart! Den lilla systern bankade pappan i huvudet med sin kritask.
¤
9 maj 2007
Elva Allra ÖverVäldigandaste Styckena Musik; upptäckta vecka 18-19
fjärilsflickan, i pastell av AndreGus, maj 1992
11. CRAYON ANGELS
(So I Sit Here Waiting For God And A Train To The Astral Plane; Magic Rings I've Made Have Turned My Fingers Green)
Judee Sill
from Judee Sill (-71)
10 C). SEAGULL
(Come And Stop My Questioning)
The Incredible String Band
from Earthspan (-72)
10 D). DREAMS OF NO RETURN
(What I Could Not Know You Can Not Show Me)
The Incredible String Band
from Hard Rope & Silken Twine (-74)
9. EMILY
(That The Meteorite Is The Source Of The Light
And The Meteor's Just What We See)
Joanna Newsom
from Ys (-06)
8. Make Up Your Mind To Be Happy!
LIFE IS A MERRY-GO-ROUND
(If You Miss Out This Time - Don't Let It Fret Your Mind
Love Will Come Round In The End)
+ LOVE WILL FIND A WAY
Donovan
from Rising Again (expanded version of Rising, live -91) (-01)
7. SUNNDAL SONG + SUN IS OUT
The Apples In Stereo
from New Magnetic Wonder (-07)
6. STUCK IN THE MIDDLE
Mika
from Life In Cartoon Motion (-07)
5. LET YOUR LOVE FLOW
Joan Baez [by Larry Williams]
from Honest Lullaby (-79)
4. HOW CAN I TELL YOU
(Whoever I'm With I'm Always Talking To You)
Cat Stevens
from MAJIKAT (Earth Tour 1976)
live-version, origin on Teaser And The Firecat (-71)
3. ENVISAN
(Här Går En I Sin SpegelVända
Målar Skyar På Snedan Tak
...........
Finger Blom, Stinger Blod Och Stannar (??)
Vänd I Vind, Vänd Mot Land)
Alf Hambe
från Molom (-76)
Agus fotad av Fredhag i Norge i augusti 2000
2. GUSTAV MAHLERs FÜNFTE SYMPHONIE
dir Gustavo Dudamel & Göteborgs Symfoniker
konsert på Konserthuset (...nu...)
1. HYMN TO SAINT CECILIA
Benjamin Britten (1942)
performed by The Monteverdi Choir
dir John Eliot Gardiner (-97)
= återupptäckt, nu med W.H. Audens lyrik närvarande:
(In A Garden Shady This Holy Lady...
...Constructed An Organ To Enlarge Her Prayer
...........
I Cannot Grow
I Have No Shadow To Run Away From
I Only Play
...........
O Dear White Children Casual As Birds
Playing Among The Ruined Languages
So Small Beside Their Large Confusing Words
So Gay Against The Greater Silences)
¤
ur Susannis SagBok (omskriven, avskalad version) via Sagan om Sagan
¤
onsdag 31 juni
Hejsan, Susanni! Sitter nu på sängen i mitt rum och spelar elektrisk harpa. Skriver i min gamla dagbok som jag fann instoppad i en av de andra böckerna.
onsdag 32 juni
Går omkring i rummet och låtsas att jag är här. Varje vrå är någon av mina kroppsdelar. Från vartenda skivomslag, Susanni, tittar dina blickar på mig. Går fram till fönstret för att få frid. Men djupt därnere liknar staden sjuhundra skepp, vars miljoner master har trasslat in sig i snurriga solstrålar. Jag försöker minnas, Susanni, att det är ett enda fartyg. De tusen husen är en och samma stad. Från maskinrummet klättrar Gudmar upp och slår ett slag om mitt sjösjuka hjärta. Hur klarar han av att hålla styr på varenda marionett på en och samma gång!?
onsdag 33 juni
Harpan slutade spela mitt i min älsklingssång. STRÖMAVBROTT. Strängarna har trasslat sig alldeles förfärligt. Samma visa med kassettbandet förstås! Sången, Susanni, kommer aldrig någonsin kunna spela sig igen........... Hinner inte med det här livet längre. Får ta nästa liv istället.
onsdag 34 juni
Hörde en ljusgrön gråsparv i gryningen. Fick god lust att dricka dess klara lilla bjällerkvitter!! Insåg, Susanni, att sången finns på två sidor samtidigt - utanför rutan hos fågeln och här innanför hos mig.
onsdag 35 juni
Godmorgon, Gudmar! Är det DU som sänder brev hela nätterna till Susannis skrivmaskin...?! Har just fått ett helt vitt. Hur ska jag veta vad du har skrivit...!?
onsdag 36 juni
Sitter alltjämt i min cell och ritar självporträtt. Somliga föreställer din mun, andra dina ögon. En gång i tiden, Susanni, tecknade jag den här våningen, dess väggar och gluggar. Jag ritade porten där jag trädde in. Så småningom bleknade dörrkarmarna bort, och jag hade glömt vem du är.
onsdag 37 juni
Gudmar susar omkring nere vid hamnen. Jag känner för lite färg nu. Dricker akvarell ikväll. Målar människoansikten jag någonsin mött. Märkligt, Susanni, ju fler jag målar desto mer liknar de varann!! Måste vara en glömd lekkamrat jag letar efter. Eller så beror det bara på att jag hållit muggen odiskad under alla dessa år...
onsdag 38 juni
Idag såg jag en riktig människa. Hon stod i ett gapande fönster på andra sidan gatan. Bakom henne ringlade sig Zapple Peeple's musik i svart sirap. Plötsligt mötte hon min blick. Hon tänkte JAG ÄR ENSAM I HELA UNIVERSUM. DET ÄR BARA ATT INSE DET. SKALL ALDRIG MERA INBILLA MIG ATT NÅGON VILL HA EN RELATION MED MIG. Jag visste, Susanni, att jag hade stått just där i hennes lägenhet och glott ut. Det måste ha varit ögonblicket före jag dog.
onsdag 39 juni
Innan jag hinner misstänka mig har jag tagit hissen ner till gatuplanet. Det är första gången i historien, Susanni, som jag hittar ut från det här huset.
fridag 40 juni
I antikvariatets skyltfönster får du syn på universums första och längsta skrift. Du iakttar, Susanni, mitt ansikte på bokens omslag. Därinnanför vandrar en sjöfarare till fots, ända till andra sidan livet. Genom stupande gränder av stenblock och spetsiga klockklanger klättrar han. Han skär sina fötter med sitt hjärtas hårda kärlek. Bakom en träpersienn blickar ett par blommor fram. Det är Gudmars ögon. Susanni, varför vill du inte se honom helt och hållet som han är!?
fridag 41 juni
Denna förmiddag, Susanni, hälsar du på hos farbror doktorn. Du har inte varit där sedan du var fyra år. I sin alltför vita rock ler doktorn likt en präst ifrån självaste solen, omänskligt frisk. Eller ÄR han trots allt såhär glad...?! Du tvingas erkänna att du inte hittar något att vara rädd för ändå. Dock behöver dina öron rensas från lock, ja, från alla musikaliska skuggor som silat sig in under tidernas varv. Klangerna har klibbat fast i dina fantasier, svullnat till hela huskomplex som aldrig förmått ta sig ut igen. Du får en dos inspelad tystnad att bearbeta med.
fridag 42 juni
När solen har lyckats dränka varenda gata gör jag äntligen ett biblioteksbesök. Boken jag skall återlämna existerar tydligen inte längre. Den förbryllade bibliotekarien förmår omöjligen finna volymen hur hon än trycker, nej, inte någonstans i hela systemet. Men hon minns historien hemskt väl ifrån sin egen ungdom, menar hon, medan hon snor sina beniga fingrar kring pärlhalsbandet över polokragen. Det är sant, Susanni, det har ju tagit mig några år att bli färdig med alla styckena. Pärmen blänker tungt i en dammig solstråle: DEN SALTADE JESUS - Religionspsykosofiska essäer av Cecilia Skulderblad. Jag bär med mig berättelsen ut på gatan igen. Kanske är jag faktiskt ej klar med denna skriften ännu.......
¤
onsdag 31 juni
Hejsan, Susanni! Sitter nu på sängen i mitt rum och spelar elektrisk harpa. Skriver i min gamla dagbok som jag fann instoppad i en av de andra böckerna.
onsdag 32 juni
Går omkring i rummet och låtsas att jag är här. Varje vrå är någon av mina kroppsdelar. Från vartenda skivomslag, Susanni, tittar dina blickar på mig. Går fram till fönstret för att få frid. Men djupt därnere liknar staden sjuhundra skepp, vars miljoner master har trasslat in sig i snurriga solstrålar. Jag försöker minnas, Susanni, att det är ett enda fartyg. De tusen husen är en och samma stad. Från maskinrummet klättrar Gudmar upp och slår ett slag om mitt sjösjuka hjärta. Hur klarar han av att hålla styr på varenda marionett på en och samma gång!?
onsdag 33 juni
Harpan slutade spela mitt i min älsklingssång. STRÖMAVBROTT. Strängarna har trasslat sig alldeles förfärligt. Samma visa med kassettbandet förstås! Sången, Susanni, kommer aldrig någonsin kunna spela sig igen........... Hinner inte med det här livet längre. Får ta nästa liv istället.
onsdag 34 juni
Hörde en ljusgrön gråsparv i gryningen. Fick god lust att dricka dess klara lilla bjällerkvitter!! Insåg, Susanni, att sången finns på två sidor samtidigt - utanför rutan hos fågeln och här innanför hos mig.
onsdag 35 juni
Godmorgon, Gudmar! Är det DU som sänder brev hela nätterna till Susannis skrivmaskin...?! Har just fått ett helt vitt. Hur ska jag veta vad du har skrivit...!?
onsdag 36 juni
Sitter alltjämt i min cell och ritar självporträtt. Somliga föreställer din mun, andra dina ögon. En gång i tiden, Susanni, tecknade jag den här våningen, dess väggar och gluggar. Jag ritade porten där jag trädde in. Så småningom bleknade dörrkarmarna bort, och jag hade glömt vem du är.
onsdag 37 juni
Gudmar susar omkring nere vid hamnen. Jag känner för lite färg nu. Dricker akvarell ikväll. Målar människoansikten jag någonsin mött. Märkligt, Susanni, ju fler jag målar desto mer liknar de varann!! Måste vara en glömd lekkamrat jag letar efter. Eller så beror det bara på att jag hållit muggen odiskad under alla dessa år...
onsdag 38 juni
Idag såg jag en riktig människa. Hon stod i ett gapande fönster på andra sidan gatan. Bakom henne ringlade sig Zapple Peeple's musik i svart sirap. Plötsligt mötte hon min blick. Hon tänkte JAG ÄR ENSAM I HELA UNIVERSUM. DET ÄR BARA ATT INSE DET. SKALL ALDRIG MERA INBILLA MIG ATT NÅGON VILL HA EN RELATION MED MIG. Jag visste, Susanni, att jag hade stått just där i hennes lägenhet och glott ut. Det måste ha varit ögonblicket före jag dog.
onsdag 39 juni
Innan jag hinner misstänka mig har jag tagit hissen ner till gatuplanet. Det är första gången i historien, Susanni, som jag hittar ut från det här huset.
fridag 40 juni
I antikvariatets skyltfönster får du syn på universums första och längsta skrift. Du iakttar, Susanni, mitt ansikte på bokens omslag. Därinnanför vandrar en sjöfarare till fots, ända till andra sidan livet. Genom stupande gränder av stenblock och spetsiga klockklanger klättrar han. Han skär sina fötter med sitt hjärtas hårda kärlek. Bakom en träpersienn blickar ett par blommor fram. Det är Gudmars ögon. Susanni, varför vill du inte se honom helt och hållet som han är!?
fridag 41 juni
Denna förmiddag, Susanni, hälsar du på hos farbror doktorn. Du har inte varit där sedan du var fyra år. I sin alltför vita rock ler doktorn likt en präst ifrån självaste solen, omänskligt frisk. Eller ÄR han trots allt såhär glad...?! Du tvingas erkänna att du inte hittar något att vara rädd för ändå. Dock behöver dina öron rensas från lock, ja, från alla musikaliska skuggor som silat sig in under tidernas varv. Klangerna har klibbat fast i dina fantasier, svullnat till hela huskomplex som aldrig förmått ta sig ut igen. Du får en dos inspelad tystnad att bearbeta med.
fridag 42 juni
När solen har lyckats dränka varenda gata gör jag äntligen ett biblioteksbesök. Boken jag skall återlämna existerar tydligen inte längre. Den förbryllade bibliotekarien förmår omöjligen finna volymen hur hon än trycker, nej, inte någonstans i hela systemet. Men hon minns historien hemskt väl ifrån sin egen ungdom, menar hon, medan hon snor sina beniga fingrar kring pärlhalsbandet över polokragen. Det är sant, Susanni, det har ju tagit mig några år att bli färdig med alla styckena. Pärmen blänker tungt i en dammig solstråle: DEN SALTADE JESUS - Religionspsykosofiska essäer av Cecilia Skulderblad. Jag bär med mig berättelsen ut på gatan igen. Kanske är jag faktiskt ej klar med denna skriften ännu.......
¤
7 maj 2007
De Tre Bröderna och 132-åringen
¤¤
¤
¤
¤
Texten nedan har jag inte skrivit (jo, nu har jag ju skrivit ned den...) - däremot sjungit, eller tal-nynnat, medan det hela spelades in på band.
"Visan" är påhittad och insjungen av mig i maj 1980. Då var jag så gott som fyra och ett halvt år gammal.
Jag ackompanjerade, kan man säga, på min lilla gitarr samtidigt, eller snarare drog med handen över samtliga strängarna i en jämn, lugnt vaggande puls... Låter mer som känslan av en indisk citar, eller en primitivt använd harpa, än en vanlig gitarr.
Pojken som var jag tänkte knappast fram orden eller strukturen på berättelsen FÖRE han sjöng dem. Således en improvisation. Fastän somliga formuleringar måste jag ju redan ha haft någonstans i huvudet...
[ Inom klamrar pratar jag och pappa med varann.] Han måste utgjort min publik vid framförandet, eller om jag tänkte mig bandinspelningen som en större publik...
Minns inte ett dyft från tillfället ifråga - alltså inte ens att jag suttit och spelat in och kommit på något sådant här...:
En gammal gammal gång
när det var tre bröder
som hette Kalle och Ture och Sven
De gick till... skogen lång
Det fanns ormar och sånt, de hade
GUMMISTÖVLAR på sig
De var i skogen och knallade hem
De skulle kila i varkten
Fast de skulle knalla i kilet
Det var så blåsigt väder
Buskarna... blåste
och det var ett sånt blåsigt väder
Hej!
Vad fint det låter
i en sugga-le-ra
Det var så fint i ageran'
På semestern
har semester
På semestern har semester
På semestern har schemeschter
På semestern har schemeschter
På semestern har schemeschter
Det var långt så många gånger i juni
DEN TREDJE JUNI !!!
menar jag -
i hundratio år sen
så levde en gammal kung
Han hette Ayatol-
lah Khomeni
Det var en gammal kung för hundra år sen
Han var miljoners år
Han var så gammal - han hade mycket skägg
runt hela
ansiktet
Det var nästan bara -
Han var
miljondator
Det var så gammalt; han var så gammal;
nästan hundratrettitvå
eller tretti-hundra-femti-åtti-sexti-TVÅ
Han var så många ÅR !!
De trodde inte på hans låtar ändå
Det var inte sånt
som han hade gjort
fast det var bara en kort bit
som han skulle gå
Och så flick han plösligt
synn på ett gammalt hus
där, där Ayatollah Khomeni
bodde det gjorde Kalle
Kalle han klättra upp i trädet
Dä' det var blåsigt
Sven och Ture gick in
fast Kalle sprang efter GENOM DÖRRN !
Lampan var släckt
Det var kolsvart ute
Blommerna, de gunga och farde sig
På buskarna, det fanns långa grenar och kvistar och gräs
Di rörde sig
Fåglarna sjöng, de gick hem till fågelboe'
Det var så långt till kvinns
att de ändå körde på han ens
Det var... Sven och Kalle körde på Ture ENS !
[ Andreas : Varför stannar det nu då !?
Pappa : Stannar ?
Andreas : A.
Pappa : [host] Näe, bandet stannar inte; det går.
Andreas : Men...
Pappa : Så vill du sjunga mera kan du bara fortsätta. ]
Det var mycket hundra år sen...
[ Andreas : Den rör sig igen - hä !
Pappa : Mm. ]
Fast femti år sen, så fungerade ej tipp
i tipp
Slutan går !
Och så kom en kerstin i furste
BAL-MAJ-j !
Kerstin hoppade ÖVER HUS
Hon kunde hoppa över taken
PANG på vägen
Hon kunde hoppa över höga hus...
[ Andreas : Kan du hupp... hoppa över höga hus ?
Pappa : Nää - kan du ?
Andreas : Näe. ]
Det var en långt på en stege...
Det fungerar inte när man blir så förvånad,
nyfiket i förvånan... förvånad
i nyfiken; hundarna
i valpens lugna sky
[ Andreas : Nu stannar dom, fast bandet rör sig.
Pappa : Mmm.
Andreas : Varför då ?!
Pappa : Det fortsätter att gå tills man stänger av. - Ska vi stänga
av nu ?
Andreas : Näe !
Pappa : Har du mer och sjunga ?
Andreas : A.
Pappa : A, ta en bit till då !
Andreas : TVÅ bitar till !?
Pappa : A-a... det kan du göra. ]
Det var en flicka som hette Maa-lin
LINDSKOGH
Hon hade en mamma som hette
Berit
Det var klokt för delfiner
Allting trodde
att det var svagt eller djut-p-t
i länken
Det var svart och kolsvart
i länken
Hejdå nå'nsin trodde allting !
Det funkade i allting FÖRS UT
Lampan välte om-
KULL [hähä!]
Blomkrukerna hällde de ut
Tavlerna kasta de
på MÄNNI- [hihi!] -SKER [hähä-haha!]
Hejdå nå'nsin trodde allting - hejdå !
[ Andreas : Hi-hi-hi-JA-a !
Pappa : Mm - det var bra ! Har du mera ?
Andreas : Näe.
Pappa : Är du färdig nu ?
Andreas : Aa.
Pappa : Då stänger vi av. ]
Har ingen helt klar aning om var all inspirationen ficks ifrån...
Är imponerad över att jag uppenbarligen kunde hålla flera trådar i hågkomst medan jag sjöng och fann på orden.
På ett sätt är det sant att jag icke skulle kunna skriva något lika bra nuförtiden.
Mitt favorit-uttryck för tillfället: Blommorna de gungade och for ["blommerna de gunga och farde sig"].
I filosofisk bemärkelse: "De trodde inte på hans låtar ändå... ...Fast det var bara en kort bit som han skulle gå..."
¤
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
