¤
Varför är det jobbigare att tänka sig att göra en sak än att genomföra den?
Vaför är det roligare att föreställa sig att göra en sak än att genomföra den?
Hur ofta är det så?
Varför är det smärtsammare före en förändring än efteråt?
¤
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det är sant! Så är det. Och ändå känner man ofta att det är tvärt om. Jag menar, det är ju just för att det känns jobbigt (innan) som det är smärtsamt. Efteråt är man ju klar. Detta är en mycket vis och rolig observation eftersom man oftast tänker att själva förvandlingen är jobbigare än processen innan. Men precis som du säger så är inte processen (förvandlingen etc.) det som verkligen skaver. Kanske är det för att man funnit sin trygghet i sin situation. Även om den är eländig så känner man igen den. Det kanske t.o.m. känns oärligt att bryta upp från sin nuvarande situation, som om man i så fall skulle lura sig själv.(man säger liksom; Då intalar jag ju bara saker för mig själv. Nu känner jag ju såhär, varför skall jag då försöka lura mig själv att känna eller vilja något annat.) Men sanningen är ju att vi förändras hela tiden. Och att hjälpa till i förvandlingen, så att man hamnar där man VILL eller ÖNSKAR, kanske egentligen är det enda ärliga att göra...
¤
Ja, sant, bättre att välja i tid var vi vill ta nästa grepp, än att till sist tvingas släppa taget och ramla pladask.
Tror att det allra plågsammaste består i själva valsituationen, det flertal val vi alltid har före vi är färdiga. Skall vi verkligen fortsätta, avbryta eller byta riktning...?!?
Det är samma valmöjligheter som samtidigt brukar vara det roliga.
Jodå, ibland känns det rentav oärligt att lämna de mönster vi vant oss att andas, uppleva och värdera genom. Jag märker varje dag att någon vana, fysisk som psykologisk, gör egentlig förändring oönskvärd och således omöjlig.
Framförallt är det för att jag redan har påbörjat tusen små omvandlingsprocesser, som jag är orolig att en riktigt genomgripande förändring skulle ge mig ännu mindre tid att fullfölja allt som så länge förblivit ofärdigt.
Jag vill hemskt gärna förvandlas, resa någonstans dit jag aldrig varit, men jag tar det hellre i något av mina kommande liv :-)
¤
¤
Problemet är alltjämt att bestämma i vilken ordning. Och lyckas man väl välja, så är den ständiga utmaningen (hur man än väljer) att vara närvarande - just nu - i just det man valt, ja, att låta bli att tänka på alla andra möjligheter samtidigt.
Såhär formulerade jag mina iakttagelser en månad före bloggen:
Så länge jag lyckas hålla mig helhjärtat koncentrerad på en sak känner jag ingen ångest över att jag ej ägnar mig åt de andra miljarderna ting samtidigt.
När jag har ägnat mig en stund åt den jobbigaste, tråkigast tänkbara sysslan blir den nästan alltid så rolig så jag aldrig vill sluta för att tvingas övergå till den jobbigaste, tråkigast tänkbara sysslan.
¤
Skicka en kommentar