Mötet i Tvättstugan

¤¤


Vid den bortersta tvättmaskinen stod hon. Mitt i den djungelfuktiga atmosfären klockan sju på försommaren var det. Rastlöst lutad mot det torrt mattrosa murbruket stod hon, i en trasig klänning och halvt uppsatt hår. Det var kvinnan som han hade letat efter alla dessa år. Det hade tagit lite tid, men nu fanns hon trots allt här. Han fick för sig att hon log åt honom, som om hon var förundrad men inte förvånad. Hans längtan måste ha varit på väg att rusa rakt emot henne, för han sträckte genast på kroppen som om någon dragit åt tyglarna. Hennes tvättmaskin stod och spann lite löst. Ingen av alla de andra var ens påsatta. Det verkade som att han och hon var alldeles ensamma i tvättstugan. Solen kisade in genom de förfärligt små fönstren högst upp vid taket. Där uppe låg gatan. Folks fötter fladdrade förbi som främmande fågelungar. Emellan varven sköljde det ut en överbliven skvätt i brunnen. Det måste ha gått flera minuter på två sekunder. Det kändes som om hela tvättstugan inväntade den avgörande repliken. Utan att blinka rätade kvinnan till sin klänning vid ena låret. Själv stod han här och kunde bara undra om det var på riktigt eller på drömfilm. Hon såg i varje fall mycket vaken ut. Några lakan hängde och frasade i det ännu hetare rummet intill. Hörde hon det också? Fukten klibbade sig fast i förväntan mellan dem. Hon tycktes inte tillnärmelsevis lika besvärad som han. Belägenheten föreföll enbart roa denna kvinna. Han upptäckte hur han just stod och drog i sina kalsonger som han ännu inte fått in i någon maskin. I samma veva började hennes tvätt centrifugera med hejdlöst våldsamma snurrar. Nu log hon verkligen, ja, nästan skrattade. Den där gluggen avslöjade mer än tusen ord. På det hela taget såg hon ut som hans unga dagmamma hade sett ut när han var liten. Men det insåg han inte ännu. Han vill glömma att han ingenting visste. Faktum var att denne man hade irrat runt i tvättstugan för att hitta någon som kunde visa honom hur man gjorde när man tvättade. Ty han hade aldrig haft tid och mod lära sig det. Visst tvättade han titt som tätt för egen hand hemma i tvättfatet. Men det var en helt annan historia att göra det offentligt, i sällskap av någon, med riktig utrustning. Och nu ville han äntligen veta hur det var. Han ville bara gripa denna kvinnan kring armlederna och kyssa henne hårt i nacken, innan det var försent för att någonsin ske. Alldeles strax skulle hon resa bort. Hon gjorde sig redan beredd att öppna luckan till sin maskin. Motorns glädjerus stabiliserades till en jämn, trivial rotation. Hennes leende slocknade i takt med att allt fler solstrålar letade sig in på rymdbasen. Det var redan hög tid för avfärd, nu när han just stött ihop med sitt livs rädderska. Medan hon gled in med ena låret i trumman och vred sig för att vinka mot honom i en sista, besynnerlig vinkel - då skymtade han hennes trosor. Då fick han en genialisk impuls som överglänste varenda replik han någonsin kunde ha tänkt ut. Då skuttade han helt enkelt efter sin kvinna, in i det skrämmande hålrummet. Allting vred sig runt i en virvel av saliv, hårslingor, hudflikar och tidevarv. Snart var båda två helt och hållet försvunna.






¤¤