skivrecension
Eric Stewart & Graham Gouldman spinner vidare i gruppens namn, förutan sina forna 10cc-kamrater. Här låter man höra universums kanske högsta förmåga i att snickra ihop gubbig pubrock med svala discoballader. Sir McCartney kunde knappast (vare sig med eller utan vingar) ha uppvisat en bättre balansföreställning mellan genomsnällt och låtsaselakt. Minst halva plattan sköljer fram genom samma Supertramp-harmoniskt ekande tunnelbanegångar som någonsin I'm Not In Love, 10cc:s oändligt långsamma megahit. Ändå hålls detta album i allmänhet lägre än föregående fem årgångar - ett faktum som känns allt mer ohållbart ju djupare varv jag lyssnar. Är förundrad över att musik kan rymma SÅ avspänd entusiasm och pendla SÅ lätt mellan genrerna, fastän det är deras kännemärke. Shock On The Tube startar i det sötaste korus, men sprängs strax i hårdnackad funk. Hela vägen via Lifeline, Tokyo, Old Mister Time (mästermelodier som många lyssnare aldrig hann fram till...?) följer 10cc med i resan mot 80-talets skyskrape-romantik. Man lyckas göra det utan att överge 70-talets svulstiga, lyxiga försök att tränga bakom samma blanka yta. Nya, renare synth-mattor vecklar ut sig mellan alla konstnärliga gitarr-landskap. 10cc:s snärtiga, satiriska Sparks-tendenser får vika en aning på foten. Även lyriken har blivit mer vördnadsfull. Man kan lugnt säga att gruppen missade punktåget. Reggaetåget gör de ansatser att flirta med, ger en vink åt Beach Boys och en annan åt gatudans. Men hjärtat ligger alltjämt närmast studiobaserad art-progg, sådan som var i full färd med att dö vid den här tiden, men som här känns som den måste stått i full blomning. Månne finns rentav en gedigen förankring hos blues-coola Procol Harum snarare än hos den Queenskt uppskruvade glamrocken.
¤
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar