.......ur Junis sista saga (skiss till Octoplussys intermezzo)

¤¤¤


Juni sätter sig rakt upp i drömmen på sin sommarpigga zebra. Sedan red hon tillbaks över havet ännu en gång. Det nyfikna soldiset korsades av tvära, branta skuggor. De drog henne ända ned till bläckfiskarnas bottenlösa städer. Sandslotten låg fyllda med de mest mysteriösa tankegångar Juni någonsin känt. Ju fler slott Juni upptäckte, desto hellre ville hon bo i ett av dem. Men hur skulle hon kunna bestämma sig för vilket - när det ena påminde mer och mer om det andra...? Hennes händer kände över murarnas sand och hälften av slotten sjönk ihop. Hon spanade efter flöjtmusiken som föreställde hennes egen sköna förundran, men ur varje glugg kom främmande, gurglande orgeltoner. Den klurigaste bland stadens alla bläckfiskar pekade på slottet längst in. Fastän Juni anar hur han luras bakom sin böljande mustasch, så doftar det nu av sanna drömmar från stadens innersta slott. På den blöta dörrporten har någon ritat ord: DET VAR EN GÅNG EN SAGA SOM LÅG I SIN SÄNG OCH SUSSADE. SAGAN HADE BOTT HELA SITT LIV INUTI SLOTTET. ALDRIG HADE HON SIMMAT UT I STADEN. OCH INGEN HADE NÅGONSIN VARIT HEMMA HOS SAGAN. HON UNDRADE VEM SOM HADE HITTAT PÅ HENNE - OM DET NU ENS VAR NÅGON...? SÅVITT SAGAN MINDES HADE HON FUNNITS ALLTID. Juni slutade läsa när hon märkte att det var bläckfisken som skrev, suddade och skrev, suddade och ritade nya rader på sandporten. Hon visste inte om hon tyckte om sagan eller inte. Snart föll ridåer av sömnsand ner över staden och smälte samman med dess dröm. Genom de vakna vågorna sögs Juni upp, som hissades hon i marionettrådar. Det märkliga var att det är hon själv som drar upp sig. Här står nu Juni och stirrar 111 våningar ner i sitt minne. Molniga hårsvall trasslar in solens öga. Barnens applåder blandar sig med trollsländornas surr över spegelytan. Inte är det havet, nej, Juni befann sig vid universums djupaste tjärn, mitt i en helt vanlig skog. Omkring henne stod björkarna som föråldrade zebror och iakktog varenda vindpust.


¤ ¤